PRS [Darkbells och Amaanda]

((Yez. Like they are connected somehow ))

Det första Macy hör är ljudet av prassel, likt ett löv som knycklas ihop i någons näve.
Hon blinkar till mot ljuset. Det kräver flera försök innan hon helt och hållet lyckas få upp ögonen.
Någon tittar ner på henne. Ansiktet blir starkare för varje blinkning.
Den unga tjejen håller händerna för munnen, som för att hejda en flämtning. Macy noterar hennes starka blå ögon och blonda lockar. Håret hänger rufsigt kring ansiktet och skapar ett djupt intryck av trötthet.
"Macy?" Andas flickan. "Du är vaken."
Macy blir med ens medveten om att hon håller i en bukett vissna blommor. Det förklarar prasslet hon nyss hörde.
"Macy?" Frågar hon dumt, rösten är väldigt skrovlig och svag. Bitarna faller plötsligt på plats. Macy. Det är hennes namn. "Ja, det är jag."
Flickans ögon blir tårfyllda innan hon vänder sig bort. En kvinna sitter i en fåtölj och sover. När flickan ruskar om henne vaknar hon med ett ryck.
"Det är Macy, mamma! Hon är vaken!"
Det dröjer inte länge förrän de båda går fram till sängens sida, gråtandes.
När den äldsta sträcker fram handen för att smeka sin dotters kind, slår Macy undan den så häftigt att sjukhusgrejen kring hennes finger lossnar och faller till golvet. Hon har aldrig sett de här personerna förut. Det är något hon är helt säker på.
Kvinnans sorg glänser i hennes ögon.

Hazel visste inte riktigt vad hon skulle göra. En man som påstod att han var hennes far satt och grät vid hennes sjukhussäng.
Plöstligt öppnades dörren och Hazel vände blicken mot den. En kvinna hade kommit in och stirrade rakt mot Hazel. Kvinnan skulle precis böja sig fram frö att krama henne när mannen stoppade henne.
"Hon minns ingenting", sade han och kvinnans glada ansikte åkte långsamt bort. Hazel skulle precis protestera och säga att hon visst mindes allting men stängde snabbt munnen. För mannen hade rätt.
Hazel minndes ingenting. Hon minndes inte människorna som stod vid hennes säng eller hur hon hamnade i den överhuvudtaget. Hazel mindes ingenting.

De främmande människorna hinner inte göra mycket mer förrän två sjuksköterskor stormar in i rummet. Den ena sätter koncentrerat klämman på plats kring pekfingret, medan den andra tittar mellan en anteckningsplatta och apparaten som är bunden till Macy själv.
"Vad gör ni?" Utbrister Macy förvirrat då en av dem lägger handflatan mot hennes panna.
"Normal kroppstemperatur", säger den ena över hennes huvud. Den andre antecknar något på plattan. Sedan radar hon upp en massa siffror Macy inte förstår.
Flickan som nyss höll i de vissna blommorna går snabbt fram till sängkanten. "Varför tar ni kontroller på min syster?"
Min syster, tänker Macy argt. I vilken verklighet är en främling hennes syster?
Sjuksköterskan med plattan vänder med ens blicken mot Macy. Hennes skarpa blick får det att skära till i Macys huvud, och plötsligt befinner hon sig någon annanstans.
Det regnar utanför bilen. Vindrutetorkarna slår förbrilt fram och tillbaka i ett försök att hålla det borta.
Och det är så mörkt. Så otroligt mörkt. Det enda som lyser upp vägen för kvinnan med plattan är lyktstolparna som skrider förbi med jämna mellanrum.
Sedan tappar hon kontrollen över bilen. Det går fort. I ena sekunden är hon på vägen och i nästa tumlar hon runt i diket. Bilen hinner inte ens sakta in i sin rotation förrän det blixtrar till i vitt.
Macy flämtar till och sätter sig upp i sängen. Kvinnan med plattan ser lugn ut.
Hon vet inte vad som väntar henne.
Och ändå är Macy säker på att det hon såg var framtiden.

Hazal var nära på att börja gråta. Främlingarna verkade se det också och de log sorgset mot henne.
Mannen vände sig mot kvinnan. "Ska vi berätta för henne?" frågade han sorgset. Kvinnan nickade. Mannen vände sig mot Hazel och tårar bildades i hans ögon. "Jag vet att du inte minns någonting, men jag vill bara att du skulle veta", sade han och tog ett djupt andetag innan han fortsatte.
"Olyckan hände för tre veckor sedan. Ett gammalt hus föll ihop och du och massor andra ungdomar var där inne."
"Och de är okej?" frågade Hazel. Tystanden som följde visade att de inte var det.
"Du och Macy var de ända som överlevde. Hon ligger också i koma", sade kvinnan med ett litet leende. Hazel såg frågande ut.
"Det är en av dina bästa vänner. Dina andra två vänner, Alisha och Harry var också i huset. Men de... De klarade sig inte", sade mannen. Hazel började känna att att hon inte mindes något kanske var en bra sak.
"Men..." sade mannen men kunde inte fortsätta mer. Kvinnan tog ett djupt andetag innan hon fortsatte åt honom. "Din bror, Jordan var också i olyckan."
Ett bild kom förbi i Hazels huvud. En bild på en kropp och massa dam. Skrik. Hazel tittade upp på mannen och kvinnan som Hazel hade undvikit att ha ögonkontakt med förrens nu. De hade börjat gråta och Hazel mådde dåligt.
En sköterska kom in i rummet och kastade inte ens blick på Hazel.
"Miss Presscot har vaknade upp för tio minuter sedan. Tänkte bara att ni ville veta..." sade sköterskan men avbröt sig genast när hon såg att Hazel var vaken.
"Det var som i..." började sköterskan förvånat men avbröt sig snabbt och klistrade fast ett professionellt leende. "Så du har också vaknat ser jag. Hur mår du?" frågade hon medan hon kännde på Hazels panna.
"Bra, tror jag" sade Hazel. Men hennes tankar var på helt annat håll. Hazel hade vaknat upp för tio minuter sedan. Det kunde inte vara en tillfällighet.
"Jag vill träffa henne", sade Hazel och förvånade alla. Inklusive henne själv.

"Macy", säger flickan då sjuksköterskorna gått sin väg. Kvinnan står några steg bak med sammanpressade läppar och gråter stilla. "Du minns ingenting, va?"
"Minns vadå?"
Flickan tar ett djupt andetag. Trots hennes starka röst kan man ana små darrningar under ytan. Hon är duktig på att trycka bort dem helt och hållet. "Om oss. Din familj."
Macy önskar att hon kunde dyka ner under täcket, men hon sitter envist kvar. Hon ser främlingen rakt i ögonen, och inga visioner dyker upp den här gången. "Jag har aldrig sett er förut."
Kvinnan i bakgrunden kväver en snyftning. Flickan står kvar.
"Om du verkligen behöver en uppdatering, Macy.
Jag heter Rachel, och jag är din tre år äldre storasyster. Och hon här är din mamma, Marge.
Din pappa heter Pete, och han skulle varit här om det inte var för jobbet på kontoret." Hon suckar plötsligt irriterat, som om det här är ett stort skämt för henne. Macy vill snäsa samma sak, men det är bättre att hålla munnen stängd.
"Klingar det några klockor eller?" Undrar Rachel och pekar på en punkt vid pannan.
Hon rynkar pannan en lång stund, sedan skakar hon långsamt på huvudet. Macy är säker, de här människorna är helt främmande.
"Du måste ha slagit i huvud ganska ordentligt."
"Slagit i huvudet?" Frågar hon oförstående.
Kvinnan drar efter andan och sätter sig ner i fåtöljen igen. Jag kopplar bort henne och ser på Rachel igen.
"Wow, Maze. Du har verkligen blivit fångad i en hjärnfälla.
Jag vet inte hur jag ska säga det här på rätt sätt, så jag säger det rakt ut bara. Du befann dig i en lägenhet med hundratals personer. Du gick dit med Hazel, din bästa vän, och hela byggnaden rasade ihop och..."
"Och...?" Trots att historien är helt och hållet främmande för Macy kan hon inte undgå att bli intresserad.
"Jag tror du kan räkna ut det själv." Rachel rycker på axlarna. "Hazel och du var de enda som klarade sig."

Det var sjuksköterskan som hämtade sig först. "Det förstår jag, men hon minns ingenting så..." sade hon men Hazel avbröt henne.
"Jag minns inte heller någonting. Det kan inte vara en tillfällighet", sade hon och gjorde en insats att resa sig upp men kvinnan som var Hazels mamma tryckte milt ner henne igen.
"Ni båda slog i huvudet ordentligt. Om några dagar kommer ni få tillbaka era minnen det försäkrar jag", sade sjuksköterskan och hennes leende verkade bli mycket stelare.
"Jag tycker att dom borde träffa varandra. De är säkert bättre för dom att prata med någon som var med i olyckan", sade mannen till allas förvånande.
Sjuksköterskan tänkte en stund över detta. Sedan suckade hon.
"Okej, jag frågar hennes doktor och familjen", sade hon innan hon stormade ut ur rummet.

Till och med kvinnan i fåtöljens snyftningar tystnar när dörrarna slår upp ännu en gång. Sjuksköterskan som kommer dö i en bilolycka gnor sina händer med handsprit innan hon börjar prata.
Macy tittar ner på sina egna händer då hon inser att det inte är henne orden är riktade till. Sjuksköterskan pratar istället lågmänt med kvinnan som gråter hela tiden, Marge, och Rachel kollar på som en hungrig gam från sängens sida.
Macy blundar. Hon försöker föreställa sig det som de här människorna påstod inträffade innan hennes uppvaknande. Människor som plågas och mosas under en byggnads tyngd. Aska och dammig rök i luften.
Men inga bilder kommer upp. Hur mycket hon än försöker minnas finns det ingenting i hjärnan som har förmågan att snappa upp och bekräfta om det är lögn eller sanning.
"Nå, Macy." Macy rycker till då sjuksköterskan tilltalar henne. "Det har hänt något som du borde veta."
Hennes mage knyter sig. "Vadå?"
"Din vän Hazel, som Rachel här tidigare berättade lite om, har precis vaknat. Hon har varit i koma lika länge som du. Och även hon har drabbats av minnesförlust..."
"Jag har inte minnesförlust!" Utbrister Macy innan hon kan stoppa sig själv.
"Nåväl. Den här flickan vill gärna träffa dig. Men det är självklart något vi behöver ditt tillstånd på för att genomföra."
Macy biter ihop käkarna otroligt länge då hon tänker. Rachel stirrar på henne. Sjuksköterskan stirrar på henne. Och det gör även Marge mellan fingrarna.
"Vi tror att det kan hjälpa dig att återfå minnet", säger sjuksköterskan då det varit tyst lite för länge. "Det är en bit på vägen. Läkaren och din mor har redan godkän..."
"Jag vill träffa henne", avbryter Macy. "Det är det enda jag verkligen vill just nu."

Hazel satt tyst ända tills sjuksköterskan kom in i rummet igen.
"Hon vill också träffa dig", säger sjuksköterskan. Hazel försöker resa sig upp men blir stoppad av sköterskan. "Vänta tills jag pratat färdigt. Ni kommer träffas i hennes rum och där kommer ni lämnas ifred. Ni kommer få chansen att prata i ungefär en timme och om det är något får ni ringa i klockan", säger sköerskan och ler ett professionellt leende. Hazzel ser bara trött och ointresserat på henne innan hon reser sig upp. Sjuksköterskan stoppar henne inte. "Okej, let's go!" säger Hazel och går mot dörren. Men sedan stannar hon och vänder sig mot sina föräldrar som ser smått förvirrade ut. "Det kommer gå bra, vi ses snart", säger Hazel och tvingar fram ett smått leende innan hon börjar gå igen.

Det knackade lätt på dörren. Och när ingen öppnade gick Rachel för att öppna dörren.
Macy satt nu ordentligt upp i sängen och tittade på kvinnan i fåtöljen. Hon log sorgset mot henne medan tårarna rann. Som om hon hemskt gärna hade något att berätta, men inte fick lov till. I det ögonblicket önskade Macy att hon kunde förstå varför hon trodde att hon var hennes dotter. Hur hon tänkte och på vilket sätt. Om det var hon eller Macy som hade en skruv lös.
Rachel kom tillbaka och himlade med ögonen mot dörren Macy inte kundese från sin vy.
"Hazel är här nu", sa hon. Hennes hjärta tog ett skutt. "Kom, mamma. De skulle lämnas ensamma i en timme och ringa på klockan om det hände något."
När Rachel och Marge lämnat rummet kommer en ny person in. Det första Macy tänkte på var att Hazels hår var så trassligt att det borde ta månader att borsta ut.
"Hej", sa Macy. Flickan framför henne var alltså hennes bästa vän.
Hennes hjärna kunde inte identifiera ett enda drag i hennes ansikte.

"Hej bästis", sade Hazel till tjejen i sängen mittemot. Det skulle alltså vara hennes bästa vän, fast Hazel kände inte igen henne ett dugg. Hazel visste inte vad hon skulle säga till tjejen, Macy. De hade båda inga minnen om sitt liv och det var det enda som förde dom tillsammans. Hazel pressade fram ett smått leende mot Macy och satte sig i fotöljen bredvid sängen.
"Så du minns inte heller vad som hände?" sade Hazel. "Dom sade att min bror dog i olyckan. Det känns olustigt att vi lever och inte han. Och jag minns honom inte ens."
Hazel skakade på huvudet för sig själv. "Det är konstigt, du vet? Att vi inte minns någonting. Ingen av oss."