PRS med Sorgfågel

Vad har hänt? Har jag redan dött? Drömmer jag? Frågorna sprids snabbt i mitt huvud. Det här händer inte. Jag tittar på Cendra. Hon storgråter.

" Kevin Lian!" Hörde jag en röst eka i mitt huvud.
Min uppmärksamhet riktades mot kvinnan. Jag svalde hårt. Detta händer inte, det händer bara inte! Jag gick som en zombie upp till scenen.

Jag ser killen gå upp. Kevin. Jag brukar se honom på jobbet ibland. Jag har inte sätt honom på länge. Jag sliter blicken från honom och tittar ner istället.

" Då har vi en modig tjej och en modig kille. Lyckligt Hungerspel! Låt äran alltid vila i era händer!" Tjöt kvinnan lyckligt.

(Det är fel men jag har en seg hjärna så..)

Jag drar mig mot rummet där jag ska säga hejdå. Jag sätter mig på en stol och väntar. Men ingen kommer. Efter en stund kommer det någon. Men det är inte Cendra. Och inte pappa heller.

Jag sitter på golvet i mitt rum. Ingen skulle komma. Mamma och pappa var ju på jobbet, dom fick inte ledigt idag. Jag suckade. Tänk när dom får reda på att deras enda son blev utvald till kämpe åt Hungerspelen. Herregud.

Istället kommer en långhårig man in. Han sätter sig ner framför mig.
"Jag är dig mentor!" Säger han. "Synd att du hamnade här".

Jag kom på en sak. Jag reste mig fort upp och tittade ut genom fönstret. Jag bankade på rutan och skrek.
" Hallå?!"

"Jaha, jag antar att det är hemska" säger jag.
Han klappar mig på axeln.

Efter en stund sjönk jag ihop på golvet, gråtandes. Jag skrek och slog till överallt, bokhyllor och tavlor ramlade omkull. Jag ville inte dö, inte nu.