PRS Måntass|AlexZz

((Go for it. Jag kan skriva det om du har lust. Typ: "Vi har även ändrat era sovplatser." *Pixi smug face*))

((Yey! Pixipower! ))

Ardin lyfte handen i honör mot Pixi och började sedan att ta sig av scenen åt andra hållet den här gången. Han hoppade ned från den och fortsatte några meter innan han såg bakom sig för att se efter om hans trupp följde honom. De var honom hack i häl, och Ardin kunde inte låta bli att dra på munnen av glädje. Han skulle äntligen få testa på rent ledarskap, vilket gjorde honom fylld av skratt. Om hans föräldrar skulle se honom nu! Så glada de hade blivit, eller kanske skulle de mest blivit oroliga. Han började fundera på frågan, och kom fram till att han inte längre kände sina föräldrar. Han skakade av sig tanken och skrattade tyst för sig själv, såklart han visste hur de skulle reagera i vilken annan situation som helst! Men en sådan här möjlighet hade han aldrig tidigare tänkt på, aldrig förr kunnat föreställa sig!
Man kan inte förutse reaktioner om man aldrig har skapat en liknande situation att reagera till, tänkte han och släppte tanken.

Han tittade bakom sig igen och fann dem tätt bakom honom som innan. Ardin vände sig om och log mot dem.
”Så, vi ska helt enkelt försöka lära känna varandra så gott vi kan under tiden vi ska stanna här.”
Han blickade över sin publik och fortsatte ”Sedan ska vi ge oss ut på ett helt unikt uppdrag, vi ska försöka ta tillbaka någonting som titanerna stulit för första gången någonsin.” Han såg glatt på dem.
”Klarar vi det kommer vi hem som hjältar, men för att lyckas det måste vi följa vissa regler som ska få samspelet mellan oss alla att fungera.”
Några förslag som ni skulle tro är bra?” sade han undrande och såg med frågande blick på dem.
En kort sekund av tystnade, följd av ett doft mummel.
En av flickorna räckte upp handen.
”Namn?” Frågade Ardin och pekade på flickan.
” Jana Eichel, sir!” svarade hon med hög stämma och fortsatte, ”Kanske typ någon en för alla, alla för en grej. Den kan väl vara ganska praktiskt” sa hon nonchalant för att försöka dölja det blyga uttrycket i ögonen.
”Jag håller helt med, det är mycket viktigt att ställa upp för varandra i sådana här uppdrag” Sa han allvarligt och pekade på nästa.
”Namn?”
” Kevin Adler, sir! Och jag skulle vilja föreslå att vi har regeln att man inte ska lämna gruppen utan att ha pratat med dig, sir!”
Ardin tänkte över det och nickade uppmuntrande. ”Det är nog ganska smart att försöka hålla koll på alla så att ingen ger sig iväg på egen hand, det kan ju leda med blodbad” avslutade han dyster och pekade på en tredjjde han.
”Namn?”
” Stefan Urner, sir!” sa han med ett leende på läpparna. ”Jag tycker att en bra regel borde vara att man måste följa reglerna.”
Någon boxade retfullt honom på axeln och skrattande röster höjdes från truppen. Ardin skrattade med och log.
”Det är så jävla sant! Det är fan den mest genialiska regeln jag någonsin hört!” sa han med skratt i rösten.
”Jag skulle nog säga att det räcker så, lätt och inte för knepigt. Alla för en och en för alla, inte lämna truppen utan att prata med mig och följa reglerna. Klarar ni det får ni guldstjärnor!” sa han med ett flin och fortsatte mot en av stugorna.
”Här ska vi stanna så länge.”

Claire kände för att skratta. Lämna gruppen? Det kommer de till slut bli tvungna att göra. Men i teorin låter det väl bra. Det finns alltid offerlamm och för att vara helt uppriktig så kommer det sluta med att en abnormal dyker upp och splittrar dem. De har gjort det förr så varför inte fortsätta? Det ger dem chansen att svälja ännu en stackars människa.

"Usch för dig, miss negativitet." Säger Antons röst i huvudet på henne. Det är ju sant, hon är lite väl negativt ställd inför detta. Hon kanske borde försöka lätta humöret. Hon känner ju trots allt inte de här människorna alls. Claire kan knappt deras namn utantill, än. Så hon kanske inte ska döma dem alltför hårt. Faktiskt borde hon inte döma dem alls förrän hon lärt känna dem. Fast hon kan med lätthet säga att hon kan följa reglerna så hon är ändå rätt positiv inför det. En för alla, alla för en. Låter som en saga. Hon flinar lite där hon går längst bak och hoppas på att det inte syns alltför mycket.
”Det här kommer gå fint.” Tänker hon för sig själv och tänker inte på att hon mumlar det samtidigt. Hur högt vet hon inte direkt men om någon reagerar på det så får hon väl ett bryskt uppvaknande från sitt drömmande.

Hur lär man känna sex andra personer på kort tid såpass bra att man känner sig komfortabel med att lägga sitt liv i deras händer? Eller blir det något man får träna fram, möjligtvis? Tillitsövningar, aldrig. Det är bara en fånig tanke, dessutom ser det roligt ut i hennes huvud när hon fantiserar ihop ett scenario som det. Eichel låg på marken med en förskräckt Adler bakom henne, själv stod hon och vägde på fötterna i hopp om att inte den betydligt större Mayer skulle krossa henne när hon ska ta emot honom med flera.

Claire tittar upp och ser på stugan, den är anspråkslös, den liknar de som de haft förut och Claire undrar varför de förutom att tvinga ihop dem på slagfältet ska slå ihop dem här. Detta är då innan hon inser att det är på grund av att de kommer göra sådant här väldigt mycket under den tiden de är utanför murarnas säkerhet. Ärligt talat fasar hon inför det, precis som mycket annat. Hon blir rädd men uppjagad av tanken att få se utsidan... på riktigt alltså och inte i den mini-bok hennes farfar ritad av den tidigare världen. Claire hade inte förstått varför det varit så mycket vatten förrän hon fått det förklarat till sig; riktigt av vem vet hon inte. Hon skakar av sig sitt sorgliga förflutna, som hon ändå inte minns, och ler ett genuint glatt leende. Det här kommer gå fint.

Ardin såg med glädje i blicken på stugan, trotts att den var ful, liten och säkert helt genomrutten på insidan så tyckte han genast om den.
Han kände sig så glad över uppdraget! Han log för sig själv och öppnade dörren, han hade hade haft rätt. Stugan var visserligen ren, men man kunde se att väggarna var mörkare på vissa ställen och taket alldeles blött att att det läckte in.
Han suckade och hans glada humör fick sig en törn, han visste inte riktigt mer vad han kunde göra och vinkade in dem lite tafat.
Ska vi göra någon slags övning? Tänkte han och rynkade pappan.
Han kände ju inte en enda en av dem, förutom Mayer som han delat några konversationer med, men det var länge sedan, innan hans familj dog. Hans syster dog.
Det glada humöret sjönk ytterligare och han steg misstänksamt in i stugan, nästan orolig för att taket skulle rasa över honom.
”Så..” mumlade han för sig själv och suckade uppgivet.
Han gick tvärs över stugan och öppnade en dörr som stod på glänt, det var ett litet kök med bara det nödvändigaste.
Han såg sig omkring och tittade på sin patrull, insåg att han inte hade en aning om vilka de var, de var främlingar, okända.
”Så.. tja, är det någonting ni skulle vilja göra?” sa han tafat och såg blygt på dem, plötsligt osäker på om han passade som ledare, vad gjorde man egentligen? Sa åt dem massa saker? Ge order? Han kliade sig i nacken, en slags vana han lagt sig till när han var osäker.

En plötslig våg av panik for över honom och han kände plötsligt att han måste härifrån, nu. Han började försöka ta sig förbi de andra, ut genom dörren då han insåg att det inte skulle spela någon roll. Han skulle ändå behöva komma tillbaka, ha kunde inte fly. Det här var vad som väntades av honom. Han skulle klara det här, Pixi hade inte valt honom enbart för att straffa honom, han måst ha sett någonting.
Ardins hand vilade på handtaget, han släppte taget. Vände sig om och tog av sig skorna, låtsades som om det var planerat.
De andra hade redan börjat gå omkring och titta på sängarna och inspektera köket. Han tog av sig dem och hängde rocken på en krok, försökte vara så prydlig som möjligt.
Ardin gick tillbaka till köket och såg sig omkring, insåg att det var matdags. Någon skulle göra maten, och det var lika bra att han gjorde det, kanske tillsammans med någon för att försöka bonda?
Han busvisslade för att få dem tysta, och det gjorde dem.
”Så, jag behöver någon som kan hjälpa mig med maten, någon frivillig?” undrade han och såg på dem.

((It's so short, I'm so sorry.))

Claire sparkar av sig skorna och följer de andras exempel när de ser över rummet. Hon tittar upp och lägger prövande tyngd på sängen. Den knarrar inbjudande, faktiskt är faktorn att det är en säng tillräckligt för att det ska vara inbjudande.
”Så, jag behöver någon som kan hjälpa mig med maten, någon frivillig?” Claire snurrar per ren automatik runt och ser på honom. Ingen annan tycks erbjuda sig, hon kan laga mat, nästan i alla fall.
”Jag kan, sir.” Hon säger det med en ton som inte ens hon riktigt kan identifiera. Men den kan väl liknas med när någon skämtar men ändå försöker låta respektfull på något sätt. Det låter inte speciellt bra egentligen men hon låtsas inte om det och går förbi honom in till köket som är i det simplaste laget. Om inte ännu enklare. Det förstås de ska bara stanna i en natt.

Per automatik börjar hon öppna skåp och lådor för att veta var saker ligger. De har faktiskt matvaror i vissa av dem, saker som det till och med är brist på. Kött och sådant, antar att de satsar allt för att få sina soldater nöjda till slakten. Hon hittar skåpet med kastruller och dylikt och då blir hon nöjd. Det är trots allt det hon egentligen letat efter.
”Så vad vill du laga?” Frågar hon Ardin nonchalant samtidigt som hon stänger skåpen hon öppnat. De behöver inte stå öppna, dessutom höll hon på och slå sig i en av skåpsdörrarna. Hon vet inte ens om hon kommer kunna äta något med tanke på klumpen i magen som ligger och vilar. Fast det är mer som en sten än något annat. Den tynger ned henne och hon hoppas på att det blir bättre i morgon. Fast hon betvivlar det starkt. Dessutom är hon aningen orolig för Anton, han kommer lägga varenda sak som händer på sina egna axlar, skylla dem på sig själv. Fast han kanske lär sig att han inte kan göra det nu. Förhoppningsvis.

((Kort är också bra! Och det blir ju lite så nu när det är konversationer mellan karaktärerna xD ))

Ardin log glatt mot henne och försökte identifiera henne. Han kände svagt igen henne och försökte minnas från vart, kanske var det att hon var vän med någon av hans kompisar, eller så hade hon kanske legat på sjukhuset samtidigt som honom, han mindes inte.
Ardin såg sig omkring i det lilla köket, det var överbelamrat och man kunde knappt röra sig.
”Ut!” Sa han med stark röst och kasade lätt på dem.
Sura suckar hördes här och där med de lydde och började röra sig därifrån.
Han log ett snett leende och såg på flickan som stod och drog i lådorna.
Han flinade och tänkte på att han aldrig skulle ha hjälpt någon frivilligt om han inte kände personen. Den är människan var dock i annat virke, och han såg det som en fint drag.
”Så..” började han försiktigt och så besviket i kylen.
”Några förslag på mat som går att göra av.. ost, skinka, pasta och..” Spanade in i kylen och drog undan en av varorna.
”..Gurka?” avslutade han och slog igen kylskåpsdörren med en smäll.
Han öppnade ett utav skåpen och hittade en bunt tallrikar och glas, ungefär hälften var i så pass bra skick att de gick att använda. Resten var täckta av spindelnät och damm.
Han suckade besviket och försökte för sitt liv komma på någonting som gick att göra av det i kylskåpet, men utan resultat.
”Jag vet i alla fall ingenting” sa han irriterat och trummade lätt med fingrarna på diskhon.
Det här var det sista som behövdes, kass mat som det inte gick att göra någonting av, toppen.

Han granskade henne diskret då hon kollade igenom lådorna, hon var väldigt vacker och trotts att man kunde se att hon var vältränad så var hon ovanligt slank. Var det hon som blev räddad av polisbrigaden? Kanske, om inte så var hon väldigt lik henne, om han mindes rätt.
Han såg nyfiket på henne och väntade på att hon skulle svara.

((True. It's bonding time! X'D))

Claire vänder sig om mot honom när han tilltalar henne och tar de få stegen fram till kylskåpsdörren och öppnar den igen. Hon böjer sig ned på knä och drar fram flaskan hon sett någon annan dra fram innan.
”Och mjölk.” Säger hon som om det skulle ändra någonting i en ton av vag lycka. Hon har lite idéer iallafall. Faktiskt spelar det ingen roll vad hon hittar egentligen. Men det kan skapa något såsliknande typ. Hon är rätt säker på att hon såg salt i någon av lådorna, hon tror det iallafall. Claire drar fram de saker som legat i kylen och lägger dem på en av de fria ytor som finns i köket.

”Personligen tycker jag illa om kokade grönsaker, men du kanske tycker om det?” Säger hon med en ungefär samma ton. Claire känner sig faktiskt relativt avslappnad när hon kan göra annat, hon har tagit sig igenom de senaste två åren med distraktioner och det gör hon fortfarande. Så fort hon börjar tänka så går det ändå bara snett. Hon drar fram en kastrull från skåpet, den största till och med och lägger den på bänken.
”Vi kan blanda det, hacka köttet, koka pastan, blanda mjölken och osten med pastan och stedan blanda det med köttet. Simpelt. Eventuellt lägga gurka i det också, men det blir nog bättre på sidan av.” Fortsätter hon förklarande och ser på honom som för att få bekräftelse på förslaget, vilket är det hon söker i för sig, men det måste inte vara alldeles solklart vad hon håller på med. Sedan kommer hon ihåg saltet och börjar dra i lådor igen för att hitta det. Claire hittar det på fjärde eller sjätte försöket och lägger det bredvid det andra också. Så, krydda. Det borde bli något ätligt iallafall.

((YEA! 8D Let's be friends! xD ))

Ardin såg imponerat på henne och försökte samla sig något innan han svarade.
Han hade aldrig varit speciellt bra socialt, men det här var antagligen hans enda chans att verkligen bonda med någon på ett privat och professionellt sätt.
Han höjde ögonbrynen av förvåning och sa ”Shit vad smart, jag som trodde att vi skulle få sitta här skitlänge och bara försöka komma på något, men du har tydligen en talang för det här!”
Han var ärligt överraskad och imponerad av hennes kvickhet och han började genast hjälpa till att ta ut varorna.
”Vi kör på din ide, den verkar läskigt bra så bättre blir det inte!” sa han i ett försök att vara en aning rolig, men kände hur han misslyckades totalt.
Han fnyste åt sig själv och bet sig i tungan.
Om han sa någonting mer var han rätt säker på att han skulle göra bort sig ännu mer, och det skulle bara vara början på att helt misslyckas som ledare. Han behövde fixa det här, dessutom var det viktigt att alla kände sig bekväma i uppdraget, vilket utan en bra start var omöjligt att uppnå.
Ardin tänkte efter, och kom på att så vitt han visste hade personen som frivilligt anmält sig till det här, inte sagt ett ord innan.

((Yeah! 8D))

”Slappna av.” Säger Claire och kan inte förstå alls varför han anstränger sig så. ”Det tar tid att värma upp till främlingar.” Fortsätter hon som en ursäkt för sitt uttalande samtidigt som hon fyller kastrullen med vatten. ”Välj något att göra, köttet behöver hackas, gurkan kan du göra vad du vill med om du vill fixa den, jag fixar pastan.” Fortsätter hon leende och Claire placerar kastrullen på spisen och drar upp värmen. Hon häller även i lite salt då det enligt henne kokar bättre då. Dessutom blir det bättre smak på pastan.

Det tar inte alltför lång tid innan vattnet börjar bubbla och fräsa så Claire häller i pastan.
”Eller så kan du sätta de andra på att duka.” Säger hon och skrockar lite. Det värsta med att laga mat är att duka, hon avskyr att duka. Hon fick alltid duka när hon kom hit och fick bo med en förbarmande dam i ungefär tre eller fyra veckor innan hon var ute på gatan igen för att hon inte kunde hålla sig i schack och lyssna på henne. Men polisbrigaden hade räddat hennes liv, annars hade hon varit död vid det här laget. Tyvärr. Claire ger honom ännu ett lätt leende innan hon vänder sig om mot pastan och drar fram en gaffel så hon kan röra runt det hela.

Ardin såg med rynkade ögonbryn på henne och skakade irriterat på huvudetl
Även om hon hade rätt så betydde det inte att man kunde kasta ut sig sådant om man redan märker att personen är nervös.
Han började misstänka att det kanske inte var värt att bonda med alla, framförallt inte värt att anstränga sig med människor som inte kunde respektera andras tillstånd och välja sina ord efter det.
”Jag kan fixa köttet ”, säger han sedan oberört och en aning uttråkat medan han tar fram en kniv att skär upp plastpaketet med.
”Jag tror i för sig att vi inte alls behöver duka redan, det får ske senare, kanske medan pastan kokar man man göra det.” Säger han och börjar försiktigt skära i köttet.