Privat med Dragon Fantasy

Det var nio av dem som bytt till De Tappra som hade klarat sig enda hit, Lennon var medveten om att en inte hade kommit med, men var inte säker på ifall det varit fler som blivit falanglösa.
Precis som hon var på väg att gå fram till Disa harklade sig en man bakom henne. Lennon snurrade runt och var på väg att kasta ur sig ett skrämt läte men hann nätt och jämt hindra sig själv.
Mannen stod med händerna knäppta bakom ryggen och tittade ut över dem alla med en skeptisk blick, tydligen var det han som var deras överordnad eller något.

Till och med Disas leende bleknade något då hon såg på den store muskulöse och ärrade mannen. Hon kom fram till Lennon och ställde sig bakom henne så hon hade bra sikt. De andra samlade sig i en hög om dem, samman. Mannen granskade var och en av dem och såg om de var av gott material men han visade inte en min utan bara gjorde ett tecken till att de skulle följa med honom över taket.

(( asså jag är helt borta med alla år och sånt, men jag gissar att det i princip är samma folk i falangen som det var då Tris är där.. x'D ))

Lennon skyndar sig att komma upp intill Disa då de följer efter den ärriga, konstiga mannen.
"Jag flippar om han gör det där en gång till", viskade hon åt Disa med skräckslagen ton. "Fast det där hoppet var verkligen kul!"
Mannen stannade alldeles intill kanten och vände sig mot dem med samma skeptiska blick som han gett Lennon tidigare. "Lyssna hit allihop! Mitt namn är Max och jag är en av er nya falangs ledare." Han tog en paus för att sänka blicken och ge var och en av dem en menande blick.
Han rätade på sig för att få en ännu maskulinare utstrålning. "Flera våningar nedanför oss finns ingången till De Tappras boning. Om ni inte klarar av att hoppa, hör ni verkligen inte hemma här." Han gjorde en lugn gest mot husets avsats bakom sig. "Eftersom det är ni som är de nya medlemmarna, så har ni rätten att få hoppa först."

(Kanske annars hittar vi på själv för jag minns inte alla namn xD)

Disa skrattade lågt åt Lennons ord men så att det knappt hördes. Här verkade inte skratt och glada leenden gå hem, skönt det. Men samtidigt var det en del av vem hon var, hon hade alltid kunnat gömma sig och sina känslor bakom skratt och leenden.
Men att hoppa från tåget medgav hon gärna var kul men då hon såg ner i avgrunden mellan husen bleknade hon märkbart. Hon var höjdrädd och hoppet från tåget hade varit något som snabbt måste göras innan det försvann inte som här.
Hon drog djupt efter andan, rent teoretiskt sätt borde det finnas något som dämpade landningen där nere. De kunde inte ha något som krossade ihjäl folk för då skulle de inte få någon falang.
Blek såg hon på Lennon och det var som en stund hela hennes mask av självsäkerhet fallit av innan hon snabbt rätade på sig och hon blev sitt vanliga jag.
"Hoppar du först? För att visa dem." sa hon och nickade åt killen som reta hennes håll.
"Så kommer jag efter." sa hon fast ansträngt, hon måste för att vara med, detta var vad hon ville.

Lennon stirrade på Disa, det var verkligen generöst av henne att bry sig så mycket om henne. Fast sen igen, kanske hon var rädd för höjder med tanke på hur Disa betedde sig.
Killen som retat Lennon tidigare såg inte direkt lika modig och stöddig ut längre, men Lennon kände faktiskt hur hennes mod höll på att växa inuti henne.
Dock skulle det förstås vara själviskt att hoppa först, men någon var ju tvungen att göra det.
"Tillsammans?"frågade Lennon med ett snett leende och erbjöd Disa handen medan hon förberedde språnget.

Disa såg på Lennon och tog tacksamt hennes hand. Skulle hon bli nerdragen i fallet skulle hon mer vara tvungen att hoppa. Hon var rädd att hennes mod skulle svika annars, men hon ville inte bli kvar här, inte bli falanglös.
"På tre." sa Disa och räknade ner sedan sprang och hoppade de, sista biten innan fallet slöt Disa ögonen. Då de föll öppnade hon dem, en hisnande känsla grep henne och hon höll hårt i Lennons hand, men hon hade hoppat och hon kände sig otroligt stolt.

Lennon bokstavligen flög genom luften! Vilken känsla, hon och Disa hade varit de första som hoppat. Hon hade aldrig varit så stolt i hela sitt liv om sig själv.
Ytan de landade på kändes hårt och det brände lätt till i Lennons rygg efter ett tag. Hon släppte Disas hand och log brett mot henne då hon väl tog modet till sig och öppnade ögonen. Öppningen ovanför dem var större än vad hon trott, men ändå mindre än vad det hade sett ut uppifrån.
Lennon flinade skadeglatt för sig själv då hon föreställde sig den elaka killens min efter att de varit de första som hoppat.

Disa log ett svagt leende mot Lennon som sedan växte. Hon hade hoppat och hon var nu på fasta marken. Lätt darrande tog hon sig ner, då det de fallit på lutade lätt. Där blev de mottagna av flera stycken, de flesta mumlandes om Lennons bedrift. Fast en sen om hon kom från de osjälviska? Disa var väl minst lika ofarlig i deras ögon? Sen hade hon höjdskräck med, vilket hon inte vetat försen nu.
"Välkomna." sa en man med mycket mer tilltalande yttre och ett litet leende på läpparna åt dem.

Lennon kravlade sig klumpigt bort från nätet och landade vingligt på golvet. Men hon brydde sig inte, adrenalinet pumpade fortfarande genom henne och hon ville nästan göra det en gång till. Det hade varit otroligt.
Hon ryckte förskräckt till då någon tilltalade henne, en medellång, bredaxlad man som inte verkade vara mycket äldre än hon själv.
"Skräm inte livet av dem nu", sa kvinnan bakom honom och kikade på oss bakom honom. "Vad heter ni då?" Hon tittade nyfiket från Disa till Lennon och sedan tillbaka till Lennon.
"Lennon", svarade hon lågt.

Det Disa upplevt var något mellan skräck och något mer, något härligt som inte gick att beskriva då hon föll. Hon kunde ha blivit falanglös där och då om det inte varit för Lennons skull. Hon möter så kvinnans blick och rätar på sig.
"Disa." log hon stort och drog sig sedan undan då fler kom.
"Tack." mumlade hon till Lennon.