Divergent - öppet roll

Zek står helt stilla med huvudet högt samtidigt som han väntar på att han ska höra sitt namn. Han vet var han ska, De Tappra. Det har alltid varit De Tappra. Han ska bevisa att kan mer än bara säga fel i skolan och tvingas till att svara på frågor han inte har någon lust till. Dessutom känner han sig malplacerad där han står bredvid den sista under R, som är kort, och den som... precis blev uppropad. Nervositeten av att det är hans tur får hela honom på helspänn, adrenalinet börjar pumpa, som om han ska till slakt eller något. Han visste, han vet. Zek vet exakt var han ska. Men nu börjar han tvivla, sådär sista stund. Tur för honom att den innan honom också verkar ha någon sorts panik.
"De Tappra, det har alltid varit De Tappra. Du kan inte ändra dig nu. Du kan inte, du får inte." Paniken växer.

"Ezekiel River." Hans tur, helvete, det är hans tur! Zek behöver dock inte ta många steg fram för att stå öga mot öga med kvinnan, eller snarare inte då han som vanligt behöver titta ned på henne. Hon har till och med klackar men det räckte tydligen inte för att räcka sig med nästan två meter. Åh, helvete. Hon get honom kniven och en sista gång drar han igenom det i huvudet innan han känner smärtan i handflatan och han tar steget för att kunna låta blodet falla ned i bägaren. De Tappra. Det blev De Tappra. Han kan känna sina föräldrars blickar, blickar av besvikelse. Zek ställer sig med sin nya falang och vet inte om han är glad eller om han precis förstört hela sitt liv. Men han känner sig stolt.

(Tom Felton JAG VEEET ♥ Han är sååå fiiiiin :O)

Michael trampar sig själv otåligt på fötterna. Flickan bakom honom, Chloe Stare knuffar till honom och väser åt honom att stå still. Michael skrattar bara tystlåtet åt henne och fortsätter trampa sig på tårna. Han måste vara en av de kortaste i hela ledet här, knappt 1,70 är han.
Efter att den siste - och enligt Michael onödigt långe - på R, ropas äntligen han upp.
"Michelle Stewart!" ropar kvinnan. Chloe, och resten av de ärliga skrattar högt när Michael rodnande stiger fram, "Michael, faktiskt!" flinar han.
Kvinnan ursäktar sig inte, till Michaels förvåning. Men nu gör det inget, nu ska han äntligen få välja falang.

Två dagar tidigare satt Michael och tröstade sin farmor, som grät salta tårar över att hennes ande sonson skulle byta falang. Det hade vart ett par smällda dörrar när det gällde Mixhaels broder. Han verkade inte alls tycka om iden på De Tappra. Men nu var det ju Michaels val och det var precis där som Michaels blod skulle hamna när han skar sig.

Nu får Michaeel ta kniven. Han drar bladet över handflatan och grimaserar lätt åt svedan. Så går han fram till bägaren med de glödande stenarna och låter blodet droppa. Nu är det gjort. Han är en tapper.

(Jag blev taggad här, är det fullt eller kan jag vara med? xD)

Kan man va me fortfarande?

(( fan jag hade tänkt mig fyra personer.. men jaja ni får vara med! På villkoret att ni kommer överens om vem av er som är kille och vem som är tjej! så att det inte blir för många av tjejer/killar ;' MEN ni två är de sista! ))

Nej, shit! Såg att ni börjat, jag skiter i att vara med då! Lessen för att jag störe ♥
*smyger ut ur konversationen*

(( Plorran, hahha gör inget. Säkert att du inte vill vara med? :' ))

*smyger diskret in i konversationen igen*

Jupp, det är lugnt

*och smyger återigen ut*

~Faith

Xavier Walsh var den sista av oss sextonåringar som valde falang, han var en kort knubbig kille som snubblade över till De Ärliga. Jag visste inte om jag var glad över att det äntligen var över - eller ifall jag skulle vara ännu mer nervös över det som väntade mig.
Eftersom jag var väldigt kort jämfört med resten av ungdomarna omkring mig var jag tvungen att stå på tå för att kunna se någonting. Då killen Walsh hade ställt sig vid De Ärliga var det dags för oss att lämna salen. Jag kände en stöt som gick genom magen på mig - pappa stirrade på mig med besvikna ögon medan Jens vinkade glatt åt mig.
De Tappra var dem som lämnade området först och jag var tvungen att småjogga för att hinna med resten av dem. Vi fortsätter förbi hissarna som jag hade åkt upp i och fortsätter mot det ställe som jag vet att trapporna finns.
Plötsligt börjar de framför mig öka takten, mina ögon vidgas av förvåning men jag följer snubblande efter dem. Att springa hade inte varit någonting som jag gjort på en lång tid.

(Okok, ni har börjat och jag ska fånga kaniner, men tagga mig gärna på fler )