The rich man's daughter(PRS)

Mona tog emot grötskålen och åt sakta. "Vem ska du ta mig till då?". Hon visste att hennes far hade fiender, många var avundsjuka på hans rikedom och han hade gjort sig ovänner med en del av andra saker med, som inte hon kände till så bra. Snart hade hon ätit upp gröten.

Hildes blick hårdnade och hon tog skålen då kvinnan ätit.
"Det vet jag inte jag får order och utför dem och du röken vet väl inte ens vem jag är." fräste hon till svar inte för hon förväntat sig det men ändå. Hon bodde eller ja hade bott i byn men de flesta ignorerade hennes existens, de hade kastat sten efter henne då hon var liten.

Mona kröp skrämt ihop av kvinnans fräsande. Hon var ovan vid allt sådant här, att ens vara i skogen var ovanligt för henne. Och kvinnans ton var ovanlig för henne med, i nästan hela hennes liv hade alla varit vänliga mot henne, nästan skämt bort henne.
"Nej det vet jag inte" sa hon med svag röst.

"Kunde väl gissa det, har u någon aning om vad som sker utanför ina skyddande murar?" muttrar Hilde men gör inget för att skada henne då detta inte låg för henne. Hon ser att kvinnan är rädd men bryr sig inte.
"Lilla Mona som levt som en liten prinsessa, välkommen till verkligheten." säger hon innan hon vänder sig om för att gå och diska.

Mona sa inget först utan bara svalde hårt. Orden var hårda och de kändes hånfulla. "Jag har inte fått gå utanför murarna" mumlade hon. Bara för att gå in till en vagn för att ta sig till någon släkting eller fest. Men hon hade aldrig varit ensam då.
Hon var tyst sedan och kröp bara ihop för att värma sig mer.

"Du har väl inte brytt dig heller, har du ens bryt dig om dina tjänare? Om deras liv och familjer?" fortsatte Hilde obarmhärtigt innan hon förvann till ån och diskade av dem. Orden var egentligen åt alla som gjort henne orätt men åren men allt föll på den försvarslösa kvinnan.

Mona var tyst, hon kunde inte få fram något utan bara såg ner. Hon hade varit vänlig och glad mot tjänarna som mot alla andra,hon hade ärligt talat inte tänkt på att de haft familjer, hon hade inte behövt tänka på det.
Då kvinnan gick iväg försökte hon få loss repet igen, men det satt lika hårt.

Hilde kom strax tillbaka och log för sig själv då Mona inte kom loss. Hon började packa och släcka elden.
"Sätt på dig en mantel, det kommer bli kallt och vi ska gå länge." kommenderade hon och väntade på att hon skulle bli klar.
"Jag vet att du en gång sett en halshuggning med din fader. Du kanske såg mig med?" väste hon tyst till henne.

Mona tog lydigt en mantel och la om sina axlar så gott det gick då hon var fastbunden än. Hon frös inte så mycket längre i alla fall....
"Halshuggningen?" upprepade hon och mindes. Hon hade egentligen inte velat följa med, men det var en av de få gångerna hon kunnat umgås med sin far, det hade varit för några år sedan. "Jag vet inte..." sa hon sedan tyst. Med sin rädda utstrålning, tysta röst och stora ögon så såg hon verkligen yngre ut än var hon var.

"Gör dig inte dummare än vad du är, jag har visserligen inte blivit skolad men jag ve att många år skiljer det inte mellan oss." säger Hilde och knyter loss repet från trädet men så att det är fortfarande bundet om Monas midja. Hon drar på sig manteln hon tagit från Mona och ser på henne.
"Minns du den lilla tunna flickan som fick stå och se på. Som fick bära undan huvudet? Som fick skura bort allt blod? Minns du henne?" frågar hon och ser henne in i ögonen.