De utvalda ~Tankeläsaren

Hanna nickar lite lätt när hon lyssnar. Hon vet inte vad hon vågar säga. När man inte kan se är vissa saker så självklara för de som kan se, men vet de inte att man inte kan se förstår de inte att man kan ha problem med såna saker. Hanna gillar inte att tala om att hon är blind, det är som att ha två gåvor, bara det att en är jättedålig och en hyfsad.
"Är du är särling?" Vågar Hanna ändå fråga även om hon är rädd för att få svaret att det kan hon väl se eller något sådant. För nej, dt kan hon ju inte, hon kan inte tyda ett ansikte, bara små känslor som kommer ut ur det. Hanna kollar lite neråt och låter ögonen slappna av. Hon blir lätt trött i den och fokuserar igen när hon tittar upp.

Ria nickar till svar och ser på henne.
"Ser du inte?" frågar Ria och ställer sig upp, hon försöker stödja på foten men kan inte och svär till. Hur kunde flickan ens ta sig hit då?
"Ja, jag är särling." svarar hon och andas häftigt till vid nästa knall det började kyla nu med.
"Vi måste komma under skydd, är genomvåt." får hon fram.

Hanna kollar runt lite när den andra flickan reser på sig och hjälper till om det behövs. Efter det frågar ändå flickan det Hanna varit rädd för, om hon inte an se.
"Nej" säger hon lite tystare än normalt och skakar på huvudet. Kanske kan hon få slappa av ändå. Den andra är också en särling. Man kan undra vad hon har för gåva. Kanske kan hon lära Hannan något, men först är det nog bra om de tar sig till Hannas lilla stuga, eller om man vill kalladet rum.´
"Vi kan ta oss till mitt lilla hus" säger Hanna och hoppas inte på frågor varför hon bor där själv.

Ria nickar långsamt och undrar vad för gåva flickan hade, ty hon klarade sig väldigt bra. Men hon nickar och börjar halta fram för att slippa stödja på benet. Hon var rädd inför nästa knall.
"Bor du själv?" frågar hon flickan, hon var rädd för fler människor som kunde skvallra var hon var.

Hanna slappnar av i ögonen och börjar gå mot huset sakta. Den andra flickan frågar om hon bor ensam och ja det gör hon ju. Det är ju inte direkt så att hon vill det, men det är det hon alltid har gjort. En av de jobbigaste sakerna med att både bo ensam och att vara blind är att Hanna aldrig klarar av pengar. För henne är de bararunda små saker som väger lite.
"Ja, jag bor själv", säger Hanna och stannar lite. I några sekunder fokuserar hon på vart hon ska och sedan är hon säker. Därför fortsätter hon gå igen, en aning snabbare nu.

Ria säger inget mer utan koncentrerar sig på att gå men hon hamnar allt mer efter. Hennes träning bestod i att inte känna av smärtan att gå vidare men det var något mer och vid nästa knall stelnade hon till av skräck. Hon hade tappat bort flickan ur sikte nu mitt i en mörk skog, i regn och åska hon orkade inte.

Hanna fortsätter gå, men kommer på att hon kanske går lite snabbt. Hon känner flickan längre bak, men det är träd och liknande i vägen. Hanna vänder därför och går tillbaka, ända till att hon känner flickan ganska nära sig. Att skogen är mörk hindar inte Hanna, hon vet ändå inte när det är mörkt och ljust.
"Jag tror jag glömde att du var skadad", säger hon och kommer på att hon aldrig riktigt har insett att det är någon skada. Hon hörde att det verkar ha gjort ont, men hon kommer inte på att hon känns skadan. Kanske har flickan sagt det, ärligt talat minns inte Hanna riktigt. Troligtvis hjälper Hanna flickan att fortsätta gå om det inte händer något annat.

"Det är lugnt." får Ria fram och ler snett, som något tapperhetsleende att dölja smärtan med. Dölja för en blind, jo det lät ju bra. Det tar sig vidare saktare nu och snart är de framme. Framme till något Ria inte förväntat sig, en stuga mitt i skogen.
"Innan du släpper in mig, jag är på flykt, vil d ha in en sådan i ditt hus." sa hon och höll rösten stadig men ett kvidande vid nästa knall hördes. Hon ville inte bli själv i regnet, i mörkret i allt.

Hanna hjälper flickan till huset när hon behöver det och snart är de framme. Då frågar flickan om Hanna verkligen vill släppa in henne.
"Det är klart att jag vill", svarar Hanna och öppnar dörren så att flickan kan gå in. Hanna klappar trädet som vakat över huset lite lätt innan hon själv går in och sätter sig på sängen. Det är ok att hon är blöt, det finns ju ett byte med lakan och så kan man hänga saker på tork. Ja, det fungerar ju i alla fall när det har slutat regna. Troligtvis har flickan gått in och Hanna säger att hon kan sätta sig i fåtöljen, ett av de enda ställena man kan sitta på. Från början var det en stol men Hanna har gjort om det genom att sy olika bitar läder så att den blev bekvämare att sitta i.
"Vad heter du?" frågar hon sedan flickan. Det är alltid lättare att prata med någon när man vet vad den heter.

Ria lät blicken fara utöver stugan det var knappt mer än ett rum men det var varmt och tort troligen hade det brunnit en brasa tidigare i eldstaden. Hon stängde dörren om dem och var glad att ljudet från åskvädret dämpades.
"Ria." svarade hon då hon inte visste sin härkomst och då inte sitt efternamn.
"Och du?" frågar hon sedan och satte sig huttrandes ner.