Efter kriget

När Kim hade lagt ett par kilometer mellan sig själv och huset stannade hon och pustade ut. Hjärtat slog nu hårt av språngmarchen istället för rädsla, och trotts att hon var andfådd blev det nu lättare att andas.Hon satte sig med ryggen mot en sten medan hon fick flåsandet under kontroll, samtidigt slöt hon hårt ögonen och lyssnade efter misstänksamma ljud. Förutom vinden och hennes egna andetag var det helt tyst.
Kim slog upp ögonen, vita fläckar dansade framför henne. Hon kände sig så otroligt hjälplös och uppgiven. Hon frågade sig åter igen varför hon inte bara gav upp. En vecka tidigare hade allt varit annorlunda, då hade hennes bror varit med henne. De hade kämpat vidare för varandra, det hade aldrig varit någon fråga om om det var bäst att infångas eller fortsätta fly.
Kim knöt hårt händerna framför sig. De hade gömt sig i ett buskage i skogen när vakterna hade kommit, Kim hade inte synts alls, men hennes bror blev infångad. Kim hade suttit tyst och väntat på rätt läge att hoppa fram och rädda honom, eller i alla fall bli infångad tillsammans, men allt hade gott så fort. Soldaterna och hennes bror var borta innan hon ens hann röra sig.
Kim kände en tår rinna längs kinden. Hon orkade inte bry sig. Det var hennes fel att brodern var infångad, och hennes fel att hon själv nu istället skulle dö av hunger.

Sly saktade av sin spurtande fart då han kommit en bit in i skogen. Han hävde sin väska bättre upp på axlarna och rättade till håret under kepsen. Det skulle ta en god tid innan han skulle vara framme vid New York, därifrån skulle han försöka hoppa på en båt mot Europa eller ett flygplan. Förhoppningsvis skulle han också få skjuts med en bil eller liknande om han höll sig till vägarna. Fast det var i och för sig mer riskfyllt eftersom Soldaterna hade kontroller över hela USA.
Han stannade då han kunde höra två soldaters hånfulla röster, de var inte långt ifrån honom. Snabbt hade han tryckt sig mot det närmaste trädet innan han koncentrerade sig på att finna källan till rösterna.
”Du sade ju att du såg en igår men det visade sig endast vara en kanin", sa den ene soldaten hånfullt. Sly rynkade pannan, förmodligen hade de jagat någon. Hans hjärna sa åt honom att det inte var hans problem och att han borde försvinna därifrån innan de fick syn på honom. Men ifall det var någon som behövde hjälp kunde han ju bara inte lämna den personen i sticket.
Kvickt plockade han upp en mellanstor sten från marken intill sina fötter och kastade den så långt han kunde bort från stället där soldaterna var i ett träd så att det säkert skulle höras och locka deras uppmärksamhet.

Cole släppte taget om kniven, ifall de hittade honom och han hade ett vapen skulle de säkerligen döda honom och den tanken var värre än att bli infångad. Han var rädd för att dö, det skrämde honom mer än något annat.
Så hörde han ett tydligt ljud längre bort och tydligen gjorde även soldaterna det.
”Hörde du det där?” frågade den första dumt, ”Jag sa ju att jag såg någon.”
Cole hörde ljudet av deras kängor emot marken, hur de försvann. Hjärtat i hans bröst fortsatte att dunka hårt, så hårt att han kunde höra dess slag blandat med andetagen som blev mer ansträngda. Han rörde sig inte utan satt kvar där i det lilla hörnet, intryckt i väntan på något eller någon men inget eller ingen verkade komma så tillslut tillät han sig själv krypa fram.
Han måste ha suttit där länge för han var stel då han började röra på sig. Stel och kall. I ett försök att värma upp sina lemmar vred han på handlederna och försökte få in lite värme i kroppen. Han tog ett steg, stannade upp och lyssnade för att sedan försiktigt ta sig ut ur ruinerna till hus han gömt sig i. Då han försäkrat sig om att soldaterna var borta andades han ut och ett litet, leende spreds över hans tunna läppar. Vilken tur han hade haft, för en gångs skull.

Ebony slutade äta när hon hörde röster längre bort, det verkade som om det fanns soldater i närheten och de letade efter någon. Ebony hukade sig emot bergväggen och såg ut över området bortanför elden, det tog ögonen ett tag att vänja sig vid mörkret, men snart såg hon konturerna av träden, men inga människor. Hon drog den kniv som hon hade kommit över några timmar tidigare, hon hade varit på jakt efter en pistol, men inte kommit över en ännu. När rösterna som pratade försvann bort i fjärran satte hon sig ner igen, hon ville se soldaterna försöka överrumpla henne, hon skulle hellre dö än att bli tillfångatagen och på vägen emot döden skulle hon ta med sig så många som hon kunde ner i döden, men det verkade som hon skulle slippa det.
Ebony fingrade nöjt på kniven när hon satte sig ner igen la filten över axlarna, hon övervägde att försöka ta sig in i staden, där skulle hon kunna komma över den utröstning hon behövde, men för stunden rörde hon sig inte, hon tänkte vänta tills soldaterna försvunnit innan hon gjorde sitt drag.

Sly försäkrade sig om att soldaterna var borta innan han vågade röra på sig igen. Han brydde sig inte om att kolla ifall personen han räddat var okej, han var ju inte ens säker på ifall personen i fråga faktiskt existerade. Soldaterna som patrullerade skogarna var ett gäng idiotiska hyenor.
Istället fortsatte han vidare genom skogen i sakta mak, det var ingen idé att skynda sig längre då mörkret hade fallit. Egentligen borde han stanna och vila sig, men han var för rädd för att soldaterna skulle hitta honom i så fall. Han kunde i och för sig klättra upp i ett träd och binda fast sig för att inte falla, men det orsakade alltid att han hade väldigt ont i ryggen dagen efteråt.
Det som fick honom att hålla sig vaken var tanken på hans familj, han hade inte sett dem på över fem år. Levde de fortfarande? Eller var hoppet ute? Nej, han visste att de var vid liv, han kunde känna det.

Tasha ryckte till vid röster, soldater och hon hade somnat vid skogskanten. Hon som lovat sig att bara vila, hon kväver en hostning och tar sig försiktigt på fötter igen. Soldaterna letade efter någon, troligen inte henne, hon hoppades inte det. Hon tar sig in i skogen och svajar till lätt men finner åter balansen och kväver ytterligare en hostning. Hon behövde vila, värme och mat, allt det som hon inte kunde få för då skulle hon bli upptäckt.

Namn: Jason Calsmera
Kön: Man
Utseende/Kläder: Läderjacka, jeans, t-shirt. Långt hår i hästsvans.
Ålder: 27
Vapen/Utrustning: Liten kniv (är väldigt bra på att använda den), fickplunta.
Övrigt: Alkoholist, drogberoende.
Rollare: JamesCarnalosVamp

Joyce räknar skotten igen, hon måste veta hur många skott det är. Hon räknade fel förut, hon fick nästan panik. Den här gången blev det rätt. Hon reser sig upp igen och drar på sig ryggsäcken med vapnet framför sig. Om hon blir fasttagen den här gången ska de åtminstone se att hon kan skjuta huvudet av dem. Joyce har aldrig mördat någon, inte aktivt, men hon ska åtminstone vara redo för att göra det om hon måste.

Hon är ensam, hon har varit ensam länge. Hennes "lagkamrat" blev tagen för någon månad sedan. Joyce hatade honom, men att se någon tryckas ned på marken samtidigt som man själv bara tog det de hade och sprang samtidigt som man får höra sitt namn skrikas om och om igen. Joyce hatar honom, men han kan lika gärna vara död vid det här laget. Nathan, det var så han hette. Joyce fick aldrig reda på hans efternamn och han fick aldrig reda på hennes. De skydde varandra som pesten men de hade varandras ryggar hela tiden. Joyce ska precis till att lämna sin trygga tillvaro när hon först ser hur en sten slår mot dörren hon precis öppnat för att bara några sekunder senare höra steg. Kängor för att vara exakt.
"Soldater." Ordet triggar överlevnadsinstinkterna som tar över och Joyce rusar ut på andra sidan av huset där det finns ett gigantiskt hål. Raserade byggnader. Hon bryr sig inte om soldaterna, nu springer hon bara.

Kim bet ihop och tog sig samman. Att gråta tog henne mer energi än att springa. Hon torkade irriterat bort tåren på kinden. Hon glömde att hon satt lutad mot en sten och lutade huvudet uppgivet bakåt. Lite för snabbt, hon slog hårt bakhuvudet i stenen. Kim svor irriterat till, sedan satte hon snabbt handen för munnen, tänk om någon hade hört henne?
Kim satt skrämt med ören på spänn, hon hörde steg! Hon skulle bli upptäckt! Hon kröp ihop, tätt tryckt mot den fördömda stenen. Det fanns ingenstans hon kunde gömma sig, hennes ända chans var att personen inte tittade bakom stenen. Hennes väska tryckte henne mot ryggen. Kim trevade försiktigt handen mot den. Hon öppnade den tyst och grävde ner handen i botten. Hon kände handtaget till revolvern. Det kändes fel att att röra den med avsikt att använda den.
Kim svalde och drog försiktigt upp den. Idag tänkte hon inte låta sig bli infångad utan en fight.

Cole var hungrig. Det var vad som drivit honom till ruinerna även ifall han misstänkt att allt som en gång varit ätbart skulle varit rensat, precis som det varit. Hans mage lät ljudligt och han kastade några blickar omkring sig men han orkade inte vara lika mycket på alerten längre. Han försökte att gå ljudlöst men han hörde sina steg lika tydligt som han hört sin mage.
Träden tornade omkring honom. Och han kastade en blick upp emot dem. Yrseln slog honom och för en stund hotade den att dra omkull honom men han stannade upp och väntade ut den. Fortfarande något yr, även om inte så farligt fortsatte han att gå. Så föll hans blick på en ung kvinna som tryckte sig emot en sten. Hur hade han inte kunnat se henne tidigare? En kall kår for igenom honom då han såg den revolvern i hennes hand och han, Cole stelnade till mitt i sitt steg.
Hans mage kurrade igen men inte ett ljud kom över hans läppar, det var länge sedan han talat med någon annan och han kunde inte förmå sig själv att säga något.