Spegel Spegel på väggen där

Vad kul att ni gillar den. Här kommer del två.


Hoppas du hänger med och fortfarande läser. Jag sa ju att det var en lång historia, men jag vill att du ska läsa vidare. Gör du inte det så är min tid på Hogwarts över. Det skulle göra mig glad om du ville läsa. Nu kommer del två.

DEL TVÅ: IT'S ALL ABOUT HIM

Jag kommer ihåg första gången jag såg Adam, eller iallafall första gången jag lade märke till honom. Det var September förra året, och han satt i biblioteket och studerade ensam. Nu vet jag att det är det enda stället Adam är ensam på. Annars har han alltid sina vänner runt sig. Jag vet inte varför han alltid är ensam just där. Om det handlar om att han har svårt att koncentrera sig med sina vänner runt sig eller om han bara vill ha en stund i ensamhet och tystnad. Det var det som först drog mig till honom. Han kanske var precis lika asocial som jag var. Adam kanske också hatade sig själv för att han drog sig undan när andra människor som mest ville prata med honom.

Förlåt, jag driver från historien. Det var inte meningen. Var var jag? Just det. Första gången jag lade märke till Adam. Jag satt själv och läste i ett hörn, men jag kunde inte koncentrera mig på min bok. Inte när han satt där. Hans svarta, lockiga hår och atletiska kropp var nog för att få vem som helst att bli blixtkär, men det var ögonen. De där isblå ögonen. Det var de som gav mig rysningar. Det var som om de såg rakt in i min själ när han tittade på mig, och det råkade vara så att han tittade upp från sin bok, där i biblioteket. Han tittade upp och såg på mig. Jag blev inte kär i honom genast. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, så jag är ganska säker på att det dröjde lite innan jag föll för honom. Första gången vi pratade med varandra var när vi samarbetade på spådomskonsten. Jag fick inte vara med Chen för att vi tydligen fnissade för mycket, och blev satt med Adam medan Chen fick vara med Adams kompis, Dylan. Jag vet inte om Adam hade sett mig förut, men det var inga problem för oss att arbeta tillsammans. Det var som om vi alltid varit vänner. Sedan började vi prata med varandra ibland i korridoren, och han blev vän med Chen. Mer än så blev det aldrig.

Jag vet att du tror att det här inte är relevant, men du vet ännu inte hela historien. När du gör det så kommer du förstå att min förälskelse i Adam är av allra största vikt.

---

Adam vaknade på morgonen exakt en vecka efter att han ankommit till Hogwarts av ett utrop.
"Adam! Skärp dig nu. Vi börjar om tjugo minuter nere i växthusen."
"Eh... va?", frågade Adam och rullade ur sängen med håret på ända.
"Vi har redan ätit frukost", sade Dylan. "Jag försökte väcka dig, men du låg bara kvar, så vi drog."
"Tack", sade Adam ironiskt och gnuggade sig i ögonen. "Vad har vi nu?"
"Örtlära förstås. Jag sa att vi skulle ner till växthusen eller hur? Jag drar nu. Jag vill inte förlora elevhemspoäng." Dylan gick otåligt ut ur sovsalen.
Adam satte sig upp. Örtlära med Ravenclaws elevhem. Det skulle bli kul, tänkte han. Adam hade många vänner i Ravenclaws elevhem.

Han skyndade sig upp ur sin varma säng, tog av sig pyjamasen och på sig skoluniformen. Sedan rafsade han hastigt ihop papper och böcker innan han skyndade sig iväg efter Dylan.

---

Under tiden var jag redan nere vid växthusen. Professor Sprout hade inte kommit dit än, så vi väntade utanför. När jag såg på schemat den morgonen hade hjärtat tagit ett extra skutt. Örtlära. Med Gryffindoreleverna. Med Adam. Men Adam dök inte upp. Sprout öppnade dörren och släppte in oss, men Adam var ännu inte där. Han var säkert sen, intalade jag mig. Men tänk om något hade hänt. Tänk om han hade skadat sig?
"Idag ska vi jobba med...", började Sprout, men hon avbröts av att dörren öppnades.

In kom Dylan tätt följd av Adam. Båda verkade ha sprungit.
"Var glada att ni kom så snart inpå lektionens start. Moore..." hon nickade mot Dylan. Moore var antagligen hans efternamn "... Leighton." hon såg på Adam. "Ni hade tur idag. Sätt er."
Adam och Dylan satte sig genast, fortfarande med andan i halsen och röda kinder från löpningen.
"Vi ska jobba med den giftiga ormbunken idag. Den magiska sorten givetvis. Vi ska vattna de och plantera nya. Ni ska få arbeta i par. Leighton och Lau, och Moore, du arbetar med Smith."

Professor Sprout delade givetvis in de andra också, men det är inget som är viktigt för dig att veta, så jag skippar den delen. Jag hamnade med Dylan och Chen med Adam. Jag vet inte varför Sprout delade på Adam och Dylan. Kanske var det för att straffa dem eftersom de kom försent, eller för att vi skulle kunna lära varandra någonting, för Dylan och Chen var båda ganska dåliga på örtlära.

---

Samtidigt som vi kämpade med giftiga ormbunkar stod Alicia och såg in i en spegel på en ganska sjaskig toalett.
"Är jag verkligen vackrast?", sade hon med tårar i ögonen. "Är jag verkligen vackrast på Hogwarts?"
"Ja, det är klart att du är", svarade ansiktet i spegeln.
"Men de säger ju..."
"Lyssna inte på dem. Vad är det de kallar dig för som gör dig så ledsen?" Alicia snyftade till.
"De säger att min frisyr ser ut som en död katt.
"Det gör den inte", sade den unga mannen i spegeln. Hans ansikte svävade därinne, med det svarta håret snyggt lagt och de gröna ögonen fästa på Alicia.
"Lovar du det?"
Ansiktet i spegeln svarade inte. Han bara nickade.
"Du borde gå nu", sade han. "Du har väl en lektion kvar idag?"
"Ja", svarade Alicia och torkade tårarna. "Tack. Du är min enda riktiga vän. Du finns här när ingen annan gör det."

---

Samma kväll, efter eftermiddagsteet satt Chen och jag på Chens säng och åt Bertie Botts bönor i alla smaker. Vi borde nog egentligen göra läxor, för vi hade redan fått en ganska stor hög, men ingen av oss orkade. Vi var båda ganska arbetsamma, så vi kunde alltid göra det senare.

Jag gillade verkligen Chen, men samtidigt hade jag alltid varit avundsjuk på hennes perfekta hy och vackra, bruna ögon. Jag själv var mycket ljusare än henne, med brunt hår och hade en hel del acne. Hon var kortare än mig också, precis så där lagom lång som jag ville vara. Jag var längre än de flesta i min årskurs, och jag gillade det inte.
"Ehm...", sade Chen tyst och tuggade på en böna. "Den här smakade kola. Supergott!"
"Usch", utbrast jag. "Jag hatar de med kräksmak. Jag fick just en. Blö!"
"Ta en annan och skölj ner smaken med", sade Chen och kunde inte låta bli att skratta. Sedan såg hon sig omkring, som om hon var rädd att någon skulle höra henne. "Märkte du något speciellt idag på Örtläran, Issa?"
"Nej", svarade jag och brast ut i skratt. "Eller menar du när Sprout gav dig poängavdrag för att du petade på den giftiga ormbunken utan skyddshandskar?"
"Det är inte roligt. Jag har fortfarande bölder. Nej, jag menar... Att Adam försökte imponera på mig."
"Ja, eller hur?", sade jag med ironi i rösten.
"Jo, jag lovar. Och det var inte sådär som han försöker imponera på alla Issa... Jag tror jag gillar honom."
"Jaha", sade jag tvärt. "Vad kul." Jag försökte lugna ner mig. "Jag måste gå", sade jag tyst. Jag ville inte att Chen skulle se att jag hade tårar i ögonen.

Hur kunde Chen inte förstå? Hade hon inte fattat att jag gillade Adam? Varför gjorde hon så här mot mig? Hade jag gjort henne något? Jag var rasande, ledsen och samtidigt tyckte jag lite synd om Chen Egentligen så älskade jag henne som min egen syster, och jag visste att det inte var hennes fel, men jag var fortfarande ledsen, och hoppades att Chen hade haft fel. Att Adam inte hade försökt imponera på henne utan i själva verket på mig.

Jag sprang ut ur uppehållsrummet också. Jag hörde Chen ropa mitt namn, men jag vände mig inte om. Jag sprang bara ner för en trappa, ner för en till, vänster, höger. Till sist höll jag inte koll på var jag var. Det var benen som förflyttade mig utan att hjärnan hade någon koll på vart jag var påväg.


Du tycker säkert att jag var mesig, och jag förstår dig. Jag är känslig, och jag är ganska mesig också för den delen. Nu börjar vi närma oss den stund när jag först träffade på Spegeln. När jag först träffade på Liam. Du förstår inte nu. Det är klart att du inte gör. Du ska snart få del tre, och där ska jag förklara allt.

22 apr, 2014 22:38

Jättebra!!! MEEEEER

---

23 apr, 2014 17:16

Amasing, jättebra :d
Det enda lilla felet, och det var ändå det enda... det stavas på väg, det ska alltså inte vara ihoppsatt
Fortsätt :d

23 apr, 2014 17:48

Så himlaa bra ♥

---

23 apr, 2014 22:46

25 apr, 2014 19:28

Dem är så sjukt bra och jag vill bara läsa mer, älskar det sätter du skriver på!

---

25 apr, 2014 22:53

Här har ni del tre!

Nu är vi alltså där. Där berättelsen egentligen börjar. Jag vill inte att du ska döma mig för hårt när du läser det här, utan försöka förstå min situation.



KAPITEL TRE: LIAM

Jag öppnade en dörr och sprang in i rummet. Det var en ganska smutsig och tom toalett, och jag visste inte varför jag sprungit just dit, för jag hade aldrig varit därinne förut. Jag var fortfarande ledsen. Hur kunde hon göra så mot mig? Hur kunde Chen ens antyda att hon gillade Adam och dessutom att han gillade henne tillbaka? Så okänslig brukade hon inte vara. Jag gick fram till handfatet och lutade mig mot det, med händerna om dess kant. Jag satte på vattnet och såg ner mot vattenvirvlarna som åkte ner i avloppet.

"Varför gråter du?", hördes en klar, stark röst som från ingenstans. En ung mans röst. Jag hoppade till med ett litet skrik och vände mig om, men ingen var där.
"Här är jag." Jag tittade upp och såg pojken i spegeln. Han var nog i min ålder, kanske ett par år äldre.
"Vem är du?", frågade jag, och jag måste erkänna att jag var ganska rädd. Jag torkade bort tårarna med klädnadens arm.
"Jag är Liam. Vem är du?", svarade spegeln och jag slogs av hur attraktiv han var. Spegeln alltså. Eller Liam eller vad jag nu ska kalla honom. Hans ansikte flöt runt där inne i min ansiktshöjd, och han såg ut precis så där som en perfekt kille skulle se ut, med sitt svarta, stylade hår och glittrande gröna ögon.
"Jag är Isabelle", sade jag och försökte le mot spegeln utan att känna mig urfånig. Liam upprepade sin fråga.
"Varför gråter du?" Jag berättade genast allt. Jag vet att det låter konstigt, men jag hade ett behov av att prata av mig. Liam nickade vid rätt tillfällen och suckade vid andra. Det kändes verkligen som om jag gjorde helt rätt i att berätta för honom om Adam och mina känslor för honom och om Chen och om min rädsla att jag var för känslig som blev ledsen över en sån här sak.
"Du behöver inte vara rädd för att du börjar gråta", svarade Liam till sist. "Chen går i din klass, eller hur?"
"Ja", svarade jag. Jag hade börjat gråta igen.
"Då är hon en Ravenclawelev", sade han och nickade mot min slips. "Hon är en smart tjej och borde förstått att du hade känslor för den här Adam. Det är hon som har gjort fel, och inte du."
"Men tänk om hon har rätt då? Tänk om Adam faktiskt gillar henne mer än mig?"
"Det förstår jag inte varför han skulle göra", svarade Liam med de gröna ögonen fästa på mig. "Jag har sett många flickor gå in här genom åren, men du är den vackraste av dem alla. Du är säkerligen den vackraste flickan på Hogwarts."
"Är det sant? Är jag verkligen den vackraste?"
"Ja. Den vackraste jag har sett iallafall."

---

Chen kände sig som världens sämsta kompis när hon vaknade morgonen efter att Isabelle sprungit sin väg och insåg att hon fortfarande inte låg i sin säng. Varför hade Chen sagt något? Varför hade hon inte insett att Isabelle gillade Adam? Det var ju trots allt Isabelle som introducerade Chen för honom. Chen tog på sig sin klädnad och bestämde sig för att gå ner och leta efter Isabelle i matsalen. Hon kanske hade gått utan Chen. Men Isabelle gick inte att finna vid Ravenclaws bord heller. Det var då Adam gick förbi i dörröppningen.
"Adam! Dylan!", ropade Chen lättat. Om hon hade tur kanske Adam eller Dylan hade sett Isabelle någonstans. "Har nån av er sett Issa?"
"Nej", svarade Dylan. "Vi kom just från Gryffindortornet."
"Hon är väl inte borta?", frågade Adam och Chen kunde höra en underton av oro i hans röst. Kanske gillade inte Adam henne iallafall? Kanske hade han försökt imponera på Isabelle på örtläran?
"Jo, men jag hittar nog henne snart", sade Chen och fortsatte med hastiga steg ut ur Stora Salen utan att ens ha en tanke på frukost. Var kunde Isabelle vara?"

---

Medan Chen började bli alltmer desperat i sitt sökande efter Isabelle, gick Alicia lugnt runt i skolan tillsammans med Daniel. Det var Lördag, så de kunde bara ta det lugnt hela dagen. Det skulle faktiskt vara skönt att bara få spendera dagen med Liam, tänkte Alicia glatt. Att bli av med Daniel skulle inte bli särskilt svårt. Han verkade inte vilja umgås med henne något längre iallafall.
"Jag måste gå på toa", sade hon och Daniel nickade.
"Vi ses sen", sade han. "Jag går till biblioteket."
Alicia svängde in i en korridor. Hon hittade till Liam nästan bättre än hon hittade till sitt eget uppehållsrum. Hon hade kommit dit nästan varje dag under förra skolåret och sedan hon började i år, så Alicia kände sig riktigt hemma när hon öppnade dörren och såg den sjaskiga toaletten. Men allt var inte som vanligt. En flicka stod vid spegeln. Liams spegel. Det var Isabelle.
"Vad gör du här?", utbrast Alicia nästan argt.

---

Jag vände mig om när jag hörde rösten. Jag var tvungen att hitta på något. Snabbt. Jag kunde inte säga att jag hade pratat med en spegel. "
"Jag tvättade bara händerna", sade jag tyst. Jag kände mig trött, men hade ingen aning om hur lång tid jag hade pratat med spegeln. En timme? Två? "Vad gör du själv här?", frågade jag Alicia. Nu när jag väl upptäckt Liam ville jag inte dela med mig av honom. Han var min att prata med. Ingen annans.
"Jag tänkte bara gå på toa", sade Alicia och gick in i ett av toalettbåsen. Jag vinkade mot Liam och sedan gick jag ut. Det var först när jag kom ut ur badrummet jag kände hur trött jag egentligen var, och hur ont jag hade i benen. Det skulle vara skönt att gå och lägga sig nu. Det måste ändå vara sent på kvällen, tänkte jag, men det var fortfarande ljust utanför fönstren. Jag förstod ingenting. Hade jag bara varit därinne i en halvtimme eller hade jag tappat bort tiden så pass att det redan var morgon? Det kunde det väl inte vara? Jag fick mitt svar snart nog, för jag mötte Chen vid trappan på min väg mot Ravenclawtornet.
"Issa! Var har du varit? Var sov du i natt?"
"Jag tror inte jag gjorde det", mumlade jag tyst med en underlig känsla. Hur kunde jag inte märka att jag varit vaken hela natten? Hur kunde jag ha tappat bort tiden så totalt?
"Jag har letat efter dig överallt." Chen såg oroligt på mig.
"Har du?"
"Ja, det har jag." Chen såg sig omkring. Hon verkade inte vilja att någon skulle höra. "Jag vill be om ursäkt för det där... Ja, för det där jag sa igår du vet. Jag tror inte han gillar mig, och jag tror inte jag gillar honom heller. Det var bara liksom en släng av någonting. Förstår du?"
"Jag förstår", sade jag. Jag kände mig redan bättre till mods.
"Men varför berättade du aldrig för mig?"
"Vad?", frågade jag.
"Om att du gillade honom."
"Jag vet inte. Det blev bara inte så." Jag gick på en av de förflyttande trapporna. "Men om du gillar honom så är det okej." Jag kände inte att det var Adam jag tänkte på längre, för över en natt hade allt förändrats. Över en natt hade det blivit Liams ansikte som etsat sig fast i mina tankar och tagit Adams plats.

---

Adam åt sin frukost under tystnad. Han gillade inte tanken på att Isabelle kanske var borta. Han kanske skulle ha erbjudit sig att hjälpa Chen med att leta efter Isabelle? Varför hade han inte gjort det? Även att de inte hade träffats mer än några gånger i biblioteket eller i skolans korridorer så måste han erkänna att han hade känslor för henne. Iallafall sådana känslor att han inte ville att hon skulle försvinna.

1 maj, 2014 18:20

Detta inlägg ändrades senast 2014-05- 2 kl. 00:15
Antal ändringar: 1

1 maj, 2014 23:15

2 maj, 2014 00:14

Verkar jättebra. Bevakar

2 maj, 2014 00:17