Hogwarts grundare [prs]

Jag tar upp en flaska ur väskan innan jag hindrar mig.
"Ska vi ge upp?", säger jag. Jag kan se kämparglöden i hans ögon.
"Nej", säger han bestämt.
"Då så." Jag tar av korken med ett knäppande ljud.
"Skrik inte", säger jag. Jag vet hur ont det gör, det känns som om någon äter upp en inifrån.
En trolldryck, som läker det mesta, med konistensen av lera, som smakar pixignomhjärna. Det finns inget posertivt, bortsett från den läkande effekten.
Jag häller den gröna vätskan i Salazars mun och han spärrar skräckslaget upp ögonen.

Jag skriker av smärta, den slår rot i min sargade kropp, det piper i öronen och jag krälar fram och tillbaka på marken. Allt skriker, trots att verkligheten känns tyst. Jag vill egentligen slå, riva och klösa mot vad som helst. Men istället tar jag krampaktigt tag i Helgas hand. Gatan är tyst, inte en människa rör sig. Till och med självaste vinden tycks hålla andan i spänd väntan på vad som ska hända här näst. Plötsligt ser jag ingenting, inga färger. Ingenting. Sedan piper jag plågat och hostar ut en kaskad av blod.
Båda dessa saker händer innan något.
Innan jag förlorar mitt medvetande.

Kort, vet

Salazar sluter ögonen och skriker. Jag vet vad han går igenom. Jag sluter mina ögon och väntar.
Efter vad som känns som en evighet tystnar han. Jag öppnar ögonen. Han andas lugnt.
"Mobilicorpus", säger jag och pekar min stav mot Salazar efter jag har samlat ihop hans saker. Hans kropp lyfts från marken några centimeter över marken.
Det är det här han vill, tänker jag och går mot skogen som ligger några 100 meter från bostadsområdet.
Det är det han vill, tänker jag gång på gång även om hela min kropp skriker åt mig att vända om, att skaffa honom någon som är bättre på sjukvård än jag.
Om han inte mår bättre tar jag hem honom, lovar jag mig själv.