PRS(fashion7)

Mina hörde ordet 'särling' och nickade ivrigt. Hon lutade sig sedan tillbaka i sängen och satte upp sitt hår i en slags lös knut på huvudet. Kvinnan kom sedan tillbaka och gav henne smärtstillande och fixade lite med hennes arm.
Mina slappnade av lite, de här människorna var snälla nog, de tog hand om henne i alla fall. TIllslut kom mannen, Nash, tillbaka och hon såg på kartan med stora ögon. Hon pekade på Sunder och nickade häftigt, där hade hon bott, ägts utav kungen.
Hon tog sitt block igen och försökte skissa upp att hon rymt, från kungen. Tillslut visade hon honom igen.

Nash nickade för att visa att han för stod. "S U N D E R" sade han långsamt. Han märkte sedan att kvinnan ritade igen och lutade sig över hennes axel för att se. Det tog en sund att förstå, men så nickade Nash. Hon hade smitit från kungen. "Vi tar han om dig." sade han. Precis då kom de tjänare han beordrat tidigar inrusande. De hade staplar av böcker med sig och ställde dem alla på Valerias skrivbord. Sedan sprang se för att hämta mer. Nash gick bort dit och log av förvåning och lättnad när han såg vad det var. Lexikon, och ordböcker. På dem stod det saker som >>Delliska översättningar.<<, och >>Ordbok, delliska - det där andra<< och tvärtom.
I fanns massvis med ord, både ord han kunde och ord han inte visste fanns. "Vi kan ju lära varandra!" utbrast han för sig själv. Han tog ett par av böckerna och lade dem vid kvinnan. Hon pekade på dem alla och sade, "Ordböcker." Inte för att hon skulle förstå honom när han talade, men mest för att ha något art säga alls.

Mina nickade igen och då han såg på hennes skiss så pekade hon först på några ärr på sin arm och sedan på skissen av kungen, han hade orsakat dem, därför hade hon rymt. Hon la tillbaka blocket då en massa människor kom in, hon antog de var tjänare, kungen hade haft en massa sådana.
Mina såg på alla böcker och på Nash som verkade upphetsad igen. Hon satte sig upp och darrigt ställde hon sig också upp. Den brutna armen hade hon intill kroppen så den skulle kunna läka. Hon tog sig fram till böckerna och öppnade en av dem för att se en massa ord hon förstod, och en massa hon inte förstod. Snart förstod hon att det var en ordbok.
Ivrigt sökte hon upp en del ord innan hon vände sig mot Nash igen. "Jag ägdes av kungen i Sunder" sa hon sakta och långsamt, hon kunde inte uttala rätt, men hon hoppades göra sig förstådd.
Mina kollade upp fler ord att kunna använda. "Jag rymde och gick i bergen, sedan föll jag". Meningarna blev rätt så knackiga.

(Kanske man kan göra ett hopp några få dagar tills Mina liksom kan vara ute och gå, och så kan de lräa känna varandra mer)

(Det blir bra^^)

Nash nickade åt vad Mina sade, utan att varken skratta, le eller retas med henne. Så hade Nash alltid vart, mycket allvarlig. Det var inte så värst svårt att förstå vad Mina sade, bara man koncentrerade sig lite noggrannare. Själv plockade Nash upp massvis med böcker för att få ihop vad han ville säga. När han började tala ville han dock helst sjunka genom marken, uttalet tog kol på honom.
"Vi tar hand om dig. Jag ska lära dig att tala flytande delliska. Om du vill kan jag hjälpa dig tillbaka hem också, när du är frisk."

Dagarna passerade och Mina började sakta men säkert bli bättre, tack vare att sjukvården i Dells var så framgångsrik och utvecklad. Nash hade börjat läsa barnböcker för Mina, lätta sådana och med mycket bilder för att hon lättare skulle förstå, och han själv lärde sig en hel del. Nash lade stort allvar i allt han gjorde, likaså tog han Mina på allvar. Därför spenderade han nu minst hälften av alla dagar tillsammans med henne och resten av de sjuka, olyckligt vis var de flesta barn. Han blev mer medveten om sjuklingar och hur sjukdomar spreds och Valeria lärde honom tillochmed ett och annat om hur man vaccinerade folk. Inte längre var han fast i sitt pappersarbete. Ibland tog han ut nyblivet friska människor och Mina med sig för att utforska staden, Nash blev helt enkelt mer medveten om vad som föregick i sitt rike. Detta ledde också till bättre koncentration i pappersarbetet, och arbetet verkade faktiskt bli roligare.
Någonstans bland allt detta fanns han nyblivna intresse för särlingar. Och Mina. Han förundrades starkt av hennes ögon, det var som att han frös varenda gång deras blickar möttes.

Dagen till ära satt Nash med en kopp kaffe i ena handen och en barnbok i den andra. Han satt bekvämt tillbakalutad i en grön fåtölj, mitt i sjuksalen och läste högt för alla som var villiga att lyssna, men främst för Mina.

Mina log svagt åt hans uttal men sa inget om det. Hon nickade sakta som tack men skakade på huvudet sen, hon ville inte tillbaka. Hon skulle ha det bättre här än hos kungen. Hon slog upp ett nytt ord och sa "Tack".

Dagarna gick och Mina kände sig bättre, nu var det bara armen som skulle läka. Men hon led inte av att inte kunna använda den. Hon lärde sig mycket med Nash och hon uppskattade allt han gjorde. Hon kunde forma enkla meningar själv, men hon hade alltid mef sig sin ordbok, den var hennes viktigaste ägodel.
Hon brukade rita som egna små böcker, som hon kunde använda till Nash så han lärde sig några av hennes ord, hon la stor möda i dem och hade till och med gjort en bok mef bara teckningar. Hom hade försökt förklara sin gåva också, men hon var för svag nu för att visa det.
Hon umgicks mest med Nash, hon litade på honom nu och han skrattade inte åt henne då hon inte kunde, som andra gjorde, han var så vänlig mot henne.

Nu satt honoch lyssnade stillsamt på honom iklädf i en enkel, men vacker ljusblå klänning, hon hade fått många fina saker. Samtidigt som hon lyssnade skissade hon lite.

Historian i boken utspelades i ett främmande land, där himmelen var blålila och gräset var helt blått. På en gård jobbade en stark och modig ung kvinna. Hon hade en bror som insjuknat i svår sjukdom. Kvinnan gav sig ut för att finna en läkare som kunde sköta om brodern. Hon fann både rätt läkare och rätt kärlek och brodern överlevde illslut, men det var det ett par tre sidor kvar till. Alla barn, samt ett par äldre och Mina lyssnade när han läste. Denna bok var en av Nashs favoriter, främst för att brodern överlevde sin sjuka. När hans egen bror dött fann han alltid tröst i denna bok, ibland drömde han till sig sin bror, tänkte sig honom ståendes framför honom som kung och härskare i Dells.
När boken var slut lade sig de sjuka och Nash reste sig upp han plockade undan allt sitt och kom fram till Mina. Med sin egen delliska dialekt talade han till henne på hennes språk; "Vill du gå en sväng? Jag hörde att den nye trädgårdsmästaren just klippt buskarna."
Han räckte Mina sin hand och såg ner på hennes skisser. Hon var mycket duktig på att måla, även om hennes ena arm var bandagerad,

Mina lyssnade klart och ritade klart. Det föreställde en sjö där solen gick ner, hon gillade att teckna, uttrycka sig med bilderna mrn även med ord.
"Gärna" log hon till Nash och tog sig upp med hans hjälp. Hon drog på dig en jacks och med ordboken under ena armen började hon gå. De kom ut och hon studerade budkarna.
"De hade liknande buskar på slottet" mumlade hon. Hon hade berättat mycket om kungen, hur han behandlat henne. "De är vackra".

Nash väntade tålmodigt på Mina då hon klädde sig, han förstod hur svårt det kunde vara med en bruten arm. När de väl kom ut var det i alla fall bra. Vädret var skönt, lagom varmt och lagom fuktigt, men inte så att man svettades ihjäl eller så. Trädgården var prydd i alla möjliga färger. Efter att ha gått en stund satte sig Nashhner på en av de nyare bänkarna och blickade upp mot himlen, den han ansåg var sin trognasstd vän. Vad som än hände kunde Nash vända sig mot himlen för att få stöd. Himlen var alltid där, alltid.

Mina såg sig om i trädgården mer och log lite för sig själv. Det var vackert och stillsamt. Hon satte sig bredvid Nash och log mot honom med.
"Fint här". Hon höll sin arm intill sig och nynnade tyst. Den läkte sakta, men läkte i alla fall. "Tack Nash, att du ta har hand om mig" sa hon sedan. Då hördes plötsligt ett högt fnysande och ur en av buskarna trillade en lite yngre man ut, i deras ålder.
"Åh ursäkta mig" sa han snabbt och tog sig upp. han hade kvistar i håret och rodnade lätt. "Var hälsad konung" sa han sedan och bugade lätt för Nash innan han vände sig mot Mina. "Och var hälsad vackra dam". Han tog hennes hand och kysste den lätt.
Mina såg lite förvirrat på honom, hon förstod vad han sa men visste inte vad hon skulle säga.

Nash såg ner på Mina. Han nickade kort. Än var hennes uttal lite hackigt, men hon hade lärt sig oerhört mycket på den knappa veckan som gått. Plötsligt hördes en fnysning ifrån buskarna och snart stack en tanig man upp huvudet. Han hälsade på dem båda, på ett professionellt sätt. "Ni måste vara den nye trädgårdsmästaren gissar jag?" talade Nash och såg utvärderande på den unge mannen som genast började skriva sig nervöst. Mannen nickade kort och sneglade mot Mina, eller snarare stirrade rakt in i hennes ögon. Nash harklade sig, "Jag talar med dig, ska jag då inte få se dig i ögonen?" frågade han uppfordrande.
Mannen bugade och ursäktade ännu en gång. Nash ställde sig upp och skakade mannens hand.
"Välkommen hit. Jag hoppas att du ska trivas och har du några frågor är det bara att komma till mig. Eller, förresten, du får nog fråga någon annan - om du nu inte skulle uppskatta att gå den sjutusen trappstegn upp till mitt kontor? Och med det menar jag bara sista trappan, det finns fem till." Nash log lätt åt mannens snopna min.
"Tack ers nåd. Jag ska inte störa mer!" mumlade han och försvann. Nash nickade, åter allvarlig och vände sig mot Mina. "Vara kvar här eller gå in?"