Tom Dolder och livet innan makten.

Det är verkligen MEGABRA!
Skriv mer nu!!!!!!!

Ja jätte bra mera mera

Mera ska det bli!

Kapitel 3.
Tom sprang in till staden. Inte för att det skulle hjälpa, han var hatad där också. Folk rynkade på näsorna och fnyste åt honom när han gick förbi. De enda som verkade tycka synd om honom var gamla 80-åriga tanter. De viskade saker som ”stackars liten” eller ”lille pojk!” men då fick man alltid höra att ”det där är ju pojken Dolder!” och då tystnade tanterna. Tom suckade. Inte ens de utan förstånd gillade honom. Han sprang till närmaste marknad för att se om det fanns något att stjäla. Tyvärr så kände marknadsägaren igen honom och ropade till alla: ”Varning! Pojken Dolder är här! Håll era värdesaker i tryggt förvar!” Tom blev rasande. Det var droppen! Han hade trasiga kläder, inget hem, inga pengar, och det enda han får ta emot är hat! Det var så orättvist! Han sprang kvickt ut och gömde sig i en trälåda.
Lådan verkade lastas upp på ett flak. Tom kikade ut mellan en av springorna för att se efter. Den lastades upp på en lastbil. En sådan där bil med flak, som nyligen hade uppfunnits. Tom tyckte att det var både spännande och obekvämt att åka med den. Det skumpade och krängde, och lådan var så pass liten, att han knappt fick plats, och det var ganska mycket, eftersom han alltid varit liten.

Lastbilen hade stannat. Tom hade ingen aning om vart han var. Han kikade ut. Det såg ut att vara vid en hamn av något slag. Han fick panik. Skulle lådan fraktas med båt? Han försökte förtvivlat hitta en utväg, men det fanns ingen. Han började skrika. Inte ”Hjälp!” som många hade skrikit, utan han skrek ”Släpp ut mig genast!” Någon verkade höra honom och sprang dit. Han öppnade lådan och fick syn på Tom.
”Äsch, det är bara Dolder” sa han. ”Men vad gör du här?” sa han sen och puttade på Tom.
”Är det förbjudet att vara här?” sa Tom kallt.
”För dig i alla fall” sa mannen. ”Ska du ha stryk eller?”
”Nej tack” sa Tom.
Han hoppade ur lådan och sprang därifrån. Han hörde mannen bakom sig skrika ”Dolder är inne i stan! Dolder är här!”
Tom förstod inte. Vad var det som var så farligt med honom? Han var bara 10 år, kom igen! De vuxna kunde ju göra vad som helst med honom! Han tittade runt i staden. På en skylt stod det Surrey. Inte långt ifrån barnhemmets stad. Tom blev skräckslagn. Skulle de hitta honom här? Han bestämde sig för att leta efter ett ställe att gömma sig på inne i stan. Det var ganska svårt. Alla kände igen honom. En liten flicka på gatan kröp tätt intill sin mamma när hon såg honom.
”Mamma, det är Dolder!” pep hon. ”Jag är rädd!”
”Ingen fara, gumman” sa mamman. Hon sneglade bort mot Tom. ”Jag är här.” sa hon sen till sin dotter.
Det gjorde Tom otroligt arg. Han sprang genast därifrån medan han hörde flickan ropa att ”Dolder är i stan! Mamman hjälpte till så gott hon kunde. Tom insåg att han måste hitta en plats att gömma sig på NU! Han sprang fram över gatorna för att se om det fanns något bra gömställe. Han fick höra massa hjälp-rop om att han var i stan. Ett hat blossade up inuti honom. Han hatade allt, han hatade alla, allt som fanns på jorden!
Han kom till en marknad inne i staden. Där kände alla också igen honom. Han hörde nyhetsuppläsaren skrika i megafonen:
”Varning till folket! Dolder är i stan!”
Tom gömde sig genast bakom en potatislåda. Inte för att de kände igen honom, utan för att han hade sett hur mr Wemblie närmade sig nyhetsuppläsaren.

”Dolder!” röt mr Wemblie. ”Vad gjorde du i Surrey?”
”Ingenting!” skrek Tom.
”SVARA!” vrålade mr Wemblie. ”Vad gjorde du i Surrey?”
”VAD TROR DU!” vrålade Tom tillbaks. ”Jag kan väl inte stanna på ett sånt här ställe! Men sådana som du! FREAK!”
”Dolder!” sa mr Wemblie, så skräckinjagande att till och med Tom ryckte till. ”Sådant där språk använder inte barn mot vuxna. Uppfattat?”
”Nej, det tänker jag aldrig någonsin göra!” skrek Tom. ”Jag använder vilket språk jag vill!”
”Jag kallar på polis!” sa mr Wemblie bestämt. ”Du eldade upp en vuxen mans hår, jag har rätt att göra det!”
”Visst!” vrålade Tom. ”Du bryr dig ju inte om mig, nej, gör vad du vill du! Jag är ju bara ett litet föräldralöst barn, jag är ingen människa!”
”Tydligen inte” sa mr Wemblie argt. ”Du måste förstå att du inte kan trotsa vuxna, att du måste lyda de som bestämmer över dig!”
”NEJ!” skrek Tom, utan att gråta en enda tår. Han hatade, så starkt att det inte fanns rum för sorgsenhet. ”Jag gör vad jag vill!” fortsatte han sen.
Sen sprang han ut igen. Han tänkte inte rymma igen, då skulle polisen ta honom på allvar. Han skulle gå till stenen och leva ut sitt hat. Mr Wemblie följde tydligen efter, för det knarrade bakom honom när han gick. Han bestämde sig för att inte låtsas om det, och han fortsatte mot stenen vid sjön.

Mer nu!
Super spännande som vanligt.

Det är faktiskt lite kul att skriva om någon som hatar allt...

Det är jätte bra att du skriver så långt.

Haha kan förstå det.

♥

kommer det mer? jag tycker det var jättebra. *Applåd*

Du skriver verkligen bra