War of the Nations - Hogwarts 1915 [SV]

OMG! You are writing like a god!!!! ♥
Det är ju helt underbart skrivet!
MEEEER! ♥

Tack! ♥

Det här är ett lite kortare kapitel än förra, och inte särkillt spännande… Men som sagt måste jag presentera alla karaktärer och så innan själva handlingen kan komma igång Eftersom det här är ganska kort kommer det kanske ett till kapitel idag. Förhoppningsvis är det mer spännande...

Kapitel 2: Boredom into darkness

Vid sorteringen sorterades ett flertal personer till Ravenclaw. Mabel tog emot dem precis som alla andra i elevhemmet - med applåder och stora leenden. Terese vinkade till henne från Gryffindore bordet under maten. Hon vinkade tillbaka, men kände sig ensam. Leslie hörde också till Gryffindore, precis som Aberforth. Självklart hade Mabel vänner i sitt eget elevhem också, Pamela till exempel. Och Simon (fast han skulle inte komma till skolan för än om minst en vecka eftersom han på något sett skadat sig under lovet och nu tvingades spendera ett par veckor på Sankt Mungus sjukhus). Men ingen av dem stod henne särskilt nära. Inte ens Terese var nära. Mabel hade egentligen inte någon riktig vän. Hon hade istället flera “bekanta” i alla elevhemmen. Ofta undrade hon om hatten hade valt fel den där dagen för så länge sedan. Hörde hon egentligen hemma någon annanstans än i Ravenclaw?
När efterrätten var uppäten och rektorn hade hållt sitt tal gick alla upp till uppehållsrummet. Den gåta som dörren ställde denna gång var svår, Mabel lät någon annan svara på den. Hon brukade ofta behöva hjälp för att komma in till deras uppehållsrum. Det var helt sjukt, hon var ju faktiskt en riktig Ravenclawelev. Det måste hon vara. Varför skulle annars hatten ha placerat henne där?
“Jag går upp och lägger mig,” mumlade hon till Pamela som ivrigt utbytte fnissande skvaller med en annan tjej från årskursen under deras.
“Okej,” svarade hon. “Sov så gott.”
När Mabel låg i sin säng - ensam - och tänkte - ensam - funderade hon på om hon valt rätt ändå. Kanske borde hon ha stannat hemma. Fast, in talade hon sig själv, det roliga med Hogwarts var ju inte bara vännerna. Det var lektionerna, magin och själva slottet också.
Ändå fanns den gnagande känslan kvar när hon somnade. Känslan av att det var något som saknades, något hon hade tappat sedan förra året.

“Upp och hoppa, Mabie!” skrek Tania i hennes öra och skrattade högt.
Mabel satte sig fort upp och slog skräckslaget händerna för öronen. Pamela, Tania, och Elena stod framför hennes säng, skrattandes och pratandes i mun på varandra. Mabel suckade och klev motvilligt upp.
“Behövde ni verkligen väcka mig så där?” frågade hon surt och drog på sig tröjan.
“Första dagen är värt ett värdigt uppvaknande,” nickade Tania med spelad vishet.
Mabel fnös.
“Kom nu. Frukoooost!”
De gick ner till frukosten tillsammans. Mabel var tyst under hela den lila promenaden. Vad var det som hade hänt med henne? Hon brukade aldrig vara så här… Förut var det hon som var den glada och pigga. Det var hon som brukade väcka folk genom att slå dem med kuddar tidigt på morgonen… Hon slogs av hur barnsligt det hade varit. Hur barnslig Tania och Pamela och Elena var. Det var som om alla hennes vänner hade slutat växa. Det var bara Mabel som blev äldre, mognare. Hon ville vara liten igen.
“Varför så nere, Mabie gumman? Ät din smörgås nu?” sa Pamela när de kommit ner i en perfekt imitation av professor Cosgrave.
“Mmm…” svarade hon bara.
När de fick sina scheman visade det sig att hon inte delade sina första lektioner med någon av de andra. De hade valt bort både Trolldomshistoria och Spåkonst, vilket inte Mabel gjort. I hemlighet gladdes hon åt detta, hon skulle slippa dem nästan ända fram till lunch!
“Jag vill inte få min förtidiga död utsedd igen, Mabel. Och jag fattar inte HUR du står ut med det där monstret… Han är tråkigare än döden själv.”
“Han är faktiskt helt okej…” Hon pratade förtsås om professor Binns, trolldomshistorieläraren. De flestas elevers högsta önskan var att de en dag skulle vakna och gå till sina lektioner och upptäcka att han hade dött. Bara så där. “Hör ni.. Jag tror jag går nu. Jag måste hämta en sak innan lektionen.”
Som vanligt verkade de inte bry sig särskilt mycket om vad hon gjorde, de lät henne gå utan det minsta “hej då” eller “ses sen” eller “ha så kul”. Bara en nickning och fortsatt pladder om hur usel professor Binns var.
Mabel skyndade sig ut ur stora salen. Hon hade inte ätit mycket, men var inte hungrig. Hon ville inte gå tillbaka till sovsalarna, det var säkert någon där, och hon hade ljugit om att hämta “något” så det var ändå ingen idé. Det bästa alternativet verkade vara att gå till klassrummet och sitta och vänta utanför tills lektionen började.
Mabel började gå upp för trapporna. Hon hoppades innerligt att hon inte skulle stöta på någon hon kände. Hon var alldeles för trött för det. Hon orkade inte med det helt enkelt.
“God morgon, Mabel.”
Nej…
Hon tittade motvilligt upp från sina skor (som hon iaktagit hela vägen upp till klassrummet). Framför henne satt Minerva McGonagall på en av de bänkar som stod utanför salen för väntande elevers skull. Flickan var klädd i samma klädnad som Mabel, men ett mycket glänsande prefektmärke prydde hennes bröst. Hon hade det bruna håret uppsatt i en knut i nacken och i knät höll hon i en uppslagen bok.
“God morgon,” svarade Mabel förstrött och satte sig bredvid henne. “Har du också trolldomshistoria.”
“Ja, vad ser det ut som?” frågade hon och snörpte på munnen. Hon verkade inte heller på särskilt bra humör idag.
Mabel ryckte på axlarna och tittade ut i tomma intet.
"Albus!" ropade plötsligt den andra flickan och vinkade mot någon längre bort i korridoren.
När denna någon kom närmare såg Mabel mycket riktigt att det var Albus, Aberforths bror.
"Hej, öhm... Molly? Maja?"
"Mabel."
"Åh..."
En tjock tystnad lade sig över dem och virade in Mabel i den vanliga obekvämlighetskänslan. Plötsligt kom professor Binns runt hörnet med en nyckelknippa i handen (han låste alltid sitt klassrum, den oroliga mannen). Han låste upp dörren och Mabel, Minerva, Albus och de andra eleverna som kommit i sista sekund skyndade in i klassrummet. Profesoorn satte sig bakom sitt skrivbord, tog upp en bok och bläddrade fram till rätt sida. Mabel slog sig ner så nära fönstret som möjligt. Minerva satte sig vid bänken framför henne och Albus på den bakom. Hon antog att han hellre hade suttit någon annanstans av den något surmulna minen att dömma, men det var den enda lediga platsen för tillfället.
“Så… Idag ska vi gå igenom kapitel fem; Det stora kriget mellan trollkarlar och jättar 1754 till 1760,” sade, eller mumlade, proffesor Binns med sin något gälla röst.
Klassen suckade uttråkat när han började läsa. Efter ett par minuter hade allihopa fallit i det transliknande tillstånd som ofta förekom på Binns lektioner. Mabel visste att enda anlednigen till att hon fick Ö i Trolldomshistoria var att hon hade den bok proffesorn läste ur själv och då kunde gå igenom allt i efterhand.
“...sedan, år 1755, blev jättarnas ledare dödad av James Mathew som andra maj samma år…” Det tycktes fortsetta i all evighet.
Plötsligt hördes ett dov duns bakom Mabel. Hon vände sig om och fick se Albus, kastandes en sådan där tillbakastutsande gummiboll från Zonkos mot väggen. Han satt med fötterna på bänken, ett uttryck av stor likgilltighet prydde hans ansikte medan han kastade bollen mot väggen, bara några decimeter från Mabel. Den studsade ideligen tillbaka mot honom, mycket snabbt och varje gång med olika typer av skruvar och märkliga rörelser för att göra det svårare för honom att fånga den.
“Kan du sluta?” väste hon irriterat och sände honom en vass blick.
Han skrattade och skakade på huvudet.
Mabel hade trott att han - som hade verkat så otroligt begåvad på tåget - var någon form av mönsterelev som hade toppbetyg i allt och stor koncentration på lektionerna. Tydligen hade hon haft fel.
“Sluta!” snäste hon igen.
Han ignorerade henne fullständigt, så hon återgick till sin halvsömn - denna gång med vissa avbrott av Albus bollek. Hur gammal var han egentligen?
“Femtio år efter slaget vid Alexanders Klyfta kan vi alltså fortfarande se spår av magin i atmosfären. Folket i dalen har inte glömt händelsen. Ett exempel är 1867 när…”
Mabels försök att lyssna avbröts av ett högt krasande ljud. Hon hörde ett högt ett “nej!” och intensiv smärta brände över flera ställen på kroppen. Hon kände hur något föll ner på henne, hur saker skar in i hennes hud och hur hon föll. Ett öronbedövande brak och någon som ropade, sedan ett hårt slag i huvudet och efter det inget mer.

Jättebra som vanligt

Tack

Det är kanske inte jättemånga som läser det här, men jag fortsätter ändå

Här kommer kapitel 3, det är efter detta kapitel som handlingen kommer igång Det är inte så långt, men hoppas ni tycker om det ändå!

Kapitel 3: An actual prophecy

När hon åter fick tillbaka medvetandet var det första hon såg människor som böjde sig ner över henne. Hon kände igen Albus och Minerva, resten var bara dimmiga konturer. Hon försökte röra på sig, men någon höll henne fast.
“Du måste ligga stilla. Vänta.” Det var Albus.
Hon skulle just fråga vad det var som pågick, när en brinnande smärta gjorde sig påmind i ena armen. Hon skrek och Albus talade igen:
“Ligg still, sa jag! Jag måste dra ut den… Så!”
Smärtan stegrade sig snabbt för att sedan av ta nästan helt. Albus höll upp en lång glasbit, fläckad av hennes eget blod.
“Vad hände?” frågade hon. Det kändes som om hela hennes kropp var täckt med glassplitter (vilket visade sig vara just vad den var).
“Vi måste få henne till sjukhusflygeln..” sa den skärrade professor Binns. “Albus kan du..?”
“Ja visst, professorn”
“Bra. Du verkar veta hur man handskas med sånt här…”
Han hjälpte Mabel upp på fötter och stödde henne när de gick mot sjukhusflygeln (som - tur i oturen - var riktigt nära).
“Vad hände egentligen?”
Han svarade inte utan fortsatte bara att gå.
“Svara!”
“Jag…” han suckade. “Förlåt. Bollen krossade fönstret och glassplittret föll ner på dig.”
“Men…” hon funderade en stund. “Hur kan den ha gjort det?”
“Vad manar du?”
“Om du kastade den mot fönstret borde glasset ha fallit utåt. I det här fallat föll det inåt, alltså måste något ha träffat det utifrån.”
Han stannade tvärt och såg på henne. Sedan log han lite och skrattade lågt.
“Du är smart, du. Det tänkte jag inte på. Men det berodde troligtvis på förtrollningen kring bollen, den som får den att studsa tillbaka. Troligtvis är det en form av reflektionsmagi. Den skulle kunna vara tillräckligt stark för att smitta av sig på glaset och på så sätt få det att, så att säga, studsa tillbaka mot sig självt."
Han var verkligen smart ändå. Mabel blev helt tyst. Plötsligt rykte Albus åt sig hennes hand. Hon försökte dra tillbaka den, men sedan såg hon det långa jacket på handryggen.
“Du har skurit dig här också,” mumlade han bekymrat.
Såret blödde kraftigt. Mabel hade inte märkt det, men hennes klädnad var också fläckad av blod. Innom sig svor hon, nu behövde hon tvätta den igen.
“Skynda dig!” manade Albus och drog iväg henne mot sjukhusflygen.

“Hur i Merlins skägg hände det här?” röt madame Brown när hon fick se Mabels många skärsår.
Hon hade skurit sig djupt på armen och handen. En stor bula prydde hennes tinning där bänken hade träffat henne när hon föll. Små skrapor täckte nästan hela den bara delen av hennes hud.
“Fönsterglaset splittrades…” kved hon mellan sammanbitna tänder när madame Brown tvättade hennes sår med en svidande vätska.
“Sitt still!”
Albus stod bredvid och såg på. Han hade nonchalant sina spinkiga armar i korn över bröstet och såg ut som att han inte brydde sig det minsta om att han nyss förorsakat inte bara skador på slottet, utan också på Mabel. Hon stirrade surt på honom medan madame Brown med hjälp av sin trollstav fick såren att läka ihop.
“Så där ja. Det kommer ta ett tag innan smärtan försvinner, men det blöder i alla fall inte längre.”
Mabel såg ned på sig själv. Inga ärr. Inget blod. Inte det minsta tecken på vad som just skett förutom bultandet i handryggen och armen.
“Tack, madame Brown. Får jag gå?”
“Självklart.”
Mabel och Albus började sakta och motvilligt vandra tillbaka till lektionen. Den var nästan slut, om de bara lyckades dröja några få minuter till… Albus verkade vara av andra tankar. Hans steg var betydligt snabbare än Mabels. Det märktes på honom att han inte hade något emot att gå tillbaka. Men ändå… Han hade verkat så uttråkad på lektionen… Han var verkligen märklig. Inte alls som sin bror.
Mabels inre ryckte till vid tanken på Aberforth. Han och Terese satt säkert på någon mycket roligare lektion tillsammans och skrattade. Eller kysstes. Hon rynkade panna och försökte vända tankarna åt ett helt annat håll.
“Förlåt,” sa Albus plötsligt. Han sa det mycket motvilligt, som om det gjorde väldigt ont att spotta ut orden. “Det var… inte meningen.” Han såg inte alls ledsen ut. Han menade det inte. Inte på riktigt.
“Det gör inget.” Hon lät irriterad. Det var bra. Han skulle förstå att hon visste att han inte menade det.
“Vad bra.”
Den välbekanta tystnaden lade sig över dem igen. Mabel försökte komma på något att säga. Hon ville bryta isen mellan dem. Om hon ändå skulle ha ett par lektioner med den här killen var det väl lika bra att lära känna honom?
“Så… Du är släkt med Aberforth?”
“Ja.” Han höjde på ena ögonbrynet. Det där hade hon faktiskt redan frågat.
“Har du några andra syskon..?”
“Nej.” Svaret kom snabbt. Alldeles för snabbt. Och det var alldeles för hårt. Han dålde något.
Mabel nickade. “Var bor ni då?”
“Varför undrar du så mycket? Fråga Aberforth. Ni känner ju varandra.”
Hon tystande, men sa sedan, utan den minsta tanke:
“Inte egentligen.”
“Du måste skämta! Ni är ju med varandra hela tiden! Och den där… Terese.”
Hon skakade på huvudet.
“Du förstår inte.”
Sedan svängde hon in i klassrummet och slog sig ned vid sin bänk, precis i tid till att höra professor Binns säga:
“Då så. Vi slutar för idag.”

Spådomslektionen började när professor Huxley virade ner stegen upp till salen. Mabel hade aldrig tyckt om att klättra upp där. Dessutom var det väldigt kvavt i klassrummet.
“Idag ska vi försöka försätta os själva i trans. Det är ett mycket effektiv att komma i kontakt med våra inre, seende, ögon. Då så: sätt er i grupper! Två och två!” ropade hon ut så fort alla hade kommit upp.
Mabel såg sig omkring. alla tycktes redan ha parat ihop sig med någon. Ett sting av ensamhet borrade sig in i hennes hjärta. Hon önskade så att Terese hade varit här. De hade trots allt faktiskt lektion med Gryffindoreeleverna igen. Albus var fortfarande kvar, fast hon kunde inte förstå varför. Han verkade vara en av de som tyckte att spådomskonst var rena rama tramset. Mabel å andra sidan, hade alltid tyckt om dessa lektioner. Det var något hon faktiskt var bra på. Hon hade U i professor Huxleys ämne.
“Då blir det vi två då,” suckade Albus när han kom fram till henne.
“Var är Minerva?” frågade hon misstänksamt.
“Hon tycker det här är struntprat.” Han flinade. “Och hon kanske har rätt.”
Mabel satte sig ner i en av sametsfåtöljerna.
“Varför är du här då? Om det nu är struntprat allt sammans.”
Han såg på henne i några sekunder. Funderande. Sedan sade han något dröjande vid varje ord:
“Jag tror att det finns vissa människor som faktiskt kan se saker. Det finns sanna spådomar.”
“Hur vet du…” Mer han inte Mabel säga, professorn avbröt henne.
“Då så. Slå upp era böcker på sida 29 och läs instruktionerna. Jag kommer gå runt i rummet och inspektera ert arbete!”
Mabel gjorde som hon sa.

INSTRUKTIONER FÖR ATT FÖRSÄTTA SIG SJÄLV I TRANS

Slappna av. Specifika anvinsingar finns att hitta på s. 92.
Gå in i dig själv.
Hitta ditt inre jag.
Följ strömmen av dina tankar och känslor tills du finner ditt seende öga.

Resten av stegen - om möjligt - var ännu mer flummiga och diffusa. Mabel läste dem i alla fall. Framför henne satt Albus ihopsjunken i sin pösiga fåtölj med slutna ögon.
“Är jag i trans nu?” frågade han högt, Mabel skrattade.
“Försök igen Mr. Dumbledore,” manadade Huxley och gick vidare till nästa bord.
“Min tur!” sa Mabel glatt och slöt ögonen.
Hon slappande långsamt av. Lät händer och fötter lägga sig som de ville. Hon andades lugnt och stilla. Sedan försökte hon tänka sig sitt inre. Den blodiga, rörelsefyllda massa hennes kropp bestod av. Hjärtat som pumpade i en jämn takt. Hon tänkte att hon måste göra fel, ens “inre jag” måste ha en mer filosofisk betydelse, men sedan såg hon något för sin inre blick. En ström. Något som drog henne ner åt. Ner. Ner Ner. Tankar och impulser virvlade omkring henne. Hon var vagt medveten professor Huxleys ivriga utrop. Hennes tankar föll. Hon kände nästan vinddraget mot huden och sedan…

Eld. Och blod. Smärta. Sorg. Något förlorat.
Höga ljus. Tjut och bomber.
Döda kroppar. Något som faller.
Himlen färgas röd.
Och grå,
Och vit.
Och svart.
Den är svart.
Döden lyfter upp dem. Dit. Till Dit.
Ett slott. Ett torn. En skola.
De vet inget. Skall ej veta.
Det brinner. Blöder. Förstörs.
De kan vinna. Om de bara får barnen. En gisslan.
De andra kan hjälpa dem med det.
Dödandet.

Fantastiskt! Ditt bästa kap hittils!!

Tack!! ♥ ^^

Vill gärna också ha konstruktiv kritik så att det kan bli ännu bättre! X)

Vet inte riktigt vad jag kan säga... Du ändrar konstant Albus' karaktär ganska mycket, men jag tror att det är meningen... Annars är det underbart, fortsätt så! ♥

jättebra!

Tack! ^^

Detta är inte så långt, men jag hinner verkligen inte mer. Hoppas det smakar, eller vad man säger! X)


Kapitel 4: A simple question; do we still exist?


Orden… De där orden… Han hade hört dem förut… Men var? Albus tankar virvlade i ilfart. De svängde runt, bromsade in, krokade i varandra och vände om. Tillslut var hela hans sinne en ända stor knut av förvirring.
Mabel föll ner på golvet. Hennes långa hår låg utsträckt som en krona runt huvudet. De mörka ögonen var slutna. Hon andades knappt. Han märkte inte ens att han reste sig upp, skyndade fram till henne och satte sig på huk vid hennes sida. Han märkte inte att han sträckte ut handen och tog hennes puls. Det är som allting rörde sig i en diffus dimma ända till det ögonblick då han kände den bultande värmen under hennes tunna hud. Ända till det ögonblick då han säkert visste att hon levde. Inte var död.
Hon var märklig. Vad var det med denna okända flicka som drog honom till sig? Hon var ingen speciell. Ingen alls. Inte särskilt smart eller begåvad eller rolig. Inte ens särskilt vacker. Men ändå…
Professor Huxley stormade fram med utsträckta armar. Hon skrattade och tjöt på en och samma gång.
“Fantastiskt! Fantastiskt! Hon gjorde det! Hon lyckades!” De klädnads beklädda armarna omfamnade den medvetslösa Mabel och kysste henne högljutt på hjässan
Mabel öppnade plötsligt ögonen som av ett trollslag (eller egentligen en tokig lärares saliv) och stirrade förvånat upp på professorn. Hon blinkade ett par gånger sedan satte hon sig upp och skakade av sig Huxley. Hennes kinder glödde av förlägenhet. Albus förstod henne. Hon hade just svimmat för andra gången på en timme.
“Vad.. Vad hände egentligen?” sa hon, fortfarande med den förvånade uppsynen.
Hon ställde sig upp. En irriterad min växte fram i hennes ansikte när hon såg ned på sin lärare. Albus tycket det såg ut som om hon helst av allt ville sparka till professorn. Det hade hon skäl till.
“Du gjorde det! Åh, du klarade av det! Vilken otrolig bedrift!” skrek professor Huxley i eufori och skyndade fram till sitt skriv bord. Ingen i rummet kunde hysa minsta misstanke om att hon hade en skruv lös efter det här… Huxley grävde efter något i sina stora pappershögar.
Mabel vände sig åt Albus istället. Alla andra elev stirrade förfärat på henne.
“Vad gjorde jag?” frågade hon andlöst.
“Jag tror du just förutspådde något. En riktig profetia.”
Hon skakade på huvudet.
“Sådana finns inte…”
Han suckade. Hon skulle ha hört sig själv. Den var helt säkert sann. Han var helt säker på den punkten.
“Eld. Och blod. Smärta. Sorg. Något förlorat. /Höga ljus. Tjut och bomber. /Döda kroppar. Något som faller. /Himlen färgas röd. /Och grå. /Och vit. /Och svart. /Den är svart. /Döden lyfter upp dem. Dit. Till Dit. /Ett slott. Ett torn. En skola. /De vet inget. Skall ej veta. /Det brinner. Blöder. /Förstörs. /De kan vinna. Om de bara får barnen. En gisslan. /De andra kan hjälpa dem med det. /Dödandet.” Det var någon längst bak i klassrummet som citerade. En flickröst.
Mabel flämtade till. Hon satte sig ned i fåtöljen och lade händerna i huvudet.
“Minns du.. att du sa så?” frågade tjejen med det otroliga minnet längst bak.
Alla blickar var fästa vid Mabel. Hon hade aldrig förut haft en sådan uppmärksamhet riktad mot sig, men just nu ville hon helst av allt bara vara ifred.
“Nej,” sa hon. Det var sant. Egentligen. Hon hade bara hört det någon annan stans…
Hon kände hur blickarna släppte taget och drog sig tillbaka. Ett viskande mummel fyllde salen. De pratade om henne, hon skulle bli skolans senaste skvaller i minst en vecka. Konstiga Mabel med den konstiga profetian. Hon kunde redan känna blickarna i nacken. Orden som brände i öronen. Och i själen.
“Så, så, allihopa! Jag har nu skrivit en formell ansökan till Siarnas Förbund åt dig, Miss Murphy! Jag är säker på att du kommer att bli mycket uppskattad!” Professor Huxley verkade inte ha en enda tanke på vad profetian egentligen hade handlat om. Mabels mage knöt sig bara vid tanken på orden. Dödandet. Eller på att Mabel faktiskt kanske inte ens ville gå med i det där skumma förbundet. “Ni kan gå nu, kära ni.”
Mabel reste sig upp och skyndade ut så fort hon kunde. Hennes huvud snurrade fortfarande. Hon kände sig svag och konstig i hela kroppen. Hon ville bara gömma sig för omvärlden, vara ifred. Hon behövde tänka.
Hon sprang mot det rum hon alltid gick till i sådana här lägen; Vid Behov-rummet.

Albus såg hur Mabel skyndade iväg. Han försökte följa efter henne. Han behövde få veta mer. Så många frågor snurrade runt inuti skallen på honom. Han skulle bli tokig utan svar! Han armbågade sig ut ur den feta trängseln och rusade efter flickan. Det mörka håret flög bakom henne när hon tog trapporna två steg i taget. Hon var snabb. Snart var hon redan utom synhåll.
“Fan,” svor han tyst. Han ville så gärna prata med henne. Profetian, han hade hört den förut. Flera gånger till och med. Undra om hon också hade gjort det? Kanske hade de något gemensamt? Var det därför han drogs till henne? “Var kan hon ha gått?” frågade han sig själv med rynkad panna. “Var går man när man vill tänka, Albus? Var? Skolgården? Upphållsrummet? Vid Behov-rummet…?”
Albus steg ekade i korridoren långt efter att han lämnat den.

Hennes naglar grävde sig djupt ner i hårbotten. Så djupt att det gjorde ont, men smärtan var inget problem just nu. Det skärpte hennes tankar.
Hon hade hört de där orden. Hon hade fått dem viskade mot sig i mörkret om natten. Hon hade fått dem sjungna för sig i suset i trädkronorna. Hon hade bara inte kommit ihåg det för ens nu. Hörda i en dröm, och nu hade hon sagt dem själv.
Vad betydde det? Slottet som nämndes skulle kunna vara Hogwarts, fast egentligen vilken annan skola som helst. Det enda egentligen säkra med profetian var lidandet och smärtan. Det var helt klart att någon skulle lida.
Dörren slogs upp och Albus stormade in. Han såg på henne och andades häftigt, som efter en språngmars. Deras ögon möttes för ett ögonblick och på något sett tyckte hon sig förstå honom. Albus stängde dörren bakom sig och kom emot henne.
“Vet du vad den betyder?” Han lät desperat och rösten hade en gäll ton.
“Nej. Bara att det inte är något bra.”
Han skakade på huvudet och satte sig ner bredvid henne på golvet, lutade sig mot den svala väggen och stirrade rakt ut i luften framför sig. fortfarande Anfådd suckade han tungt
“Har du.. Har du hört den förut? Eller något liknande.. Jag–”
“Jag drömmer om dem. Ofta.”
Han tystnade bredvid henne. Varför berättade hon det här för honom? De kände knappt varandra.
“Jag med.” Han sa det, men ljuset var knappt äns en viskning. En ljudlös utandning.
“Va?”
“Jag med. Jag har drömt det flera gånger.. Först mörker och sedan en röst.. Fast det är inte en röst, bara ord egentligen.” Han svalde. “Och sedan vaknar jag. Alltid på precis på samma del.”
“Jag också.. Mörker och orden. Fast jag kom inte ihåg det för ens nu, om du förstår?”
Han nickade igen och såg på henne. Hans ögon var ljusblå och allvarliga. “Vad tror du det betyder?”
“Jag vet inte. Krig, kanske. Tror du att det har med Hogwarts att göra? Och varför drömmer vi det? Varför just vi?” Hennes röst skälvde till och brast på sista ordet.
“Bra fråga.” Han suckade åter igen och vände bort blicken. “Att det är just vi kanske beror på att det handlar om Hogwarts… Och krig. Det skulle kunna var det kriget.”
“Tänk om det inte bara är vi. Tänk om det är fler på skolan… Det skulle kunna vara någon form av varning.” Hennes röst var ångestfylld. Hon kände små stick av panik i bröstet. En stor klump hade bildats i halsen.
“Jag vet inte, Mabel. Jag har ingen aning. Allt jag vet är att det är farligt.” Han pausade. “Och att det kommer. Snart.”

(jag är verkligen jätteledsen, men jag hinner inte läsa just nu. Lovar att läsa ikapp när jag har tid )