Stuck in a RPG

Alltså, eftersom jag inte är säker på när jag kan bli klar med en mall så... om det är okej att hoppa in senare så är jag gärna med? :3

Stephanie log och kollade på skivfodralet till Warriors of North. Äntligen var det ute. Hon hade väntat otåligt men nu hade spelet äntligen släppts. Hon satt hemma på sin säng och började fundera på hur spelet skulle vara. Hon hade några aningar eftersom hon varit med och designat det men hon trodde att upplevelsen skulle bli väldit annorlunda. Hon startade sin Viritual Gen och satte in skivan.

Hon hade haft sjuk tur att just Bono skulle få äran att vara de första som fick spela spelet. Konsolen startade och gav ifrån sig ett litet “BEEP”. Hon kopplade samman hjälmen med konsolen och väntade ivvrigt på att hjälmen skulle fungera. Visiret började lysa och Stephanie log glatt. Äntligen var det dags. Hon tog upp hjälmen och satte den på sitt huvud. Kylan spred sig ifrån hjälmen. När hjälmen satt ordentligt på Stephanies huvud så suckade hon av ren glädje och tryckte på Spelstartnings knappen.

Plötslig var det enda hon såg färger. Alla möjliga färger, allt ifrån rött till nyanser av guld. Men efter en kort stund blev allt vitt. Stephanie blinkade och började kolla runt om i rummet. Det var som en vit kub, den var inte så bred och inte så hög. Oron började sprida sig. Vad var det här för ett rum och varför var hon här. Den här delen hade hon inte varit med och gjort och hade ingen aning vad det var.

Plötsligt kom hon på att hon måste vara inne i början av spelet. Hon började kolla på sig själv. Hon såg ut som vanligt bara animerad. Plötsligt uppenbarade sig 7 rutor på en av väggarna. En ruta för varje klass. En röst började plötsligt prata “välja din klass”. Hon var ganska säker på vad hon skulle vara, det hade tagit lång tid men tillslut bestämde hon sig. Hon skulle vara Shaman. Stephanie gick fram till den skylten och tryckte på den med sin hand.

Robbie small igen ytterdörren bakom sig, hela han luktade svagt tobaksrök efter att han fått slut på det andra paketet den dagen. Det var alltid mycket lättare då inte hans mamma var hemma och ropade efter honom att han skulle sluta med sin ovana. Själv brydde han sig inte, han fick väl fan röka om han så ville.
Lägenheten som de bodde i var liten, endast ett kök, ett litet vardagsrum där hans mamma sov och ett sovrum. Det var allting de hade råd med efter att hans mamma bara jobbade på ett illaluktande café. Robbie kastade nyklarna till lägenheten på burken intill dörren innan han stegade vidare in till sitt rum.
På hans obäddade, stökiga säng låg allting från gamla pizzabitar till skivfodral. Det nyaste i hans samling var det nyutgivna Warriors of North, han gillade egentligen inte direkt att spela men det fick honom att glömma bort verkligheten ett tag och därmed ändra hans sinnesstämning. Vant kopplade han upp hjälmen till spelkonsolen och tryckte den över huvudet. Han kunde lika bra försvinna ett tag istället för att lyssna på sin mammas gnäll då hon väl kom hem.
Han tryckte på startknappen och stängde ögonen för ett sekund då otaliga färger blinkade framför honom tills ett klar vitt sken bländade hans synfält. Han befann sig inuti något som liknade på en vit kub och då han tittade ner på sig själv såg han precis ut som i verkligheten. Hans slitna, blekta jeans och svart t-shirt, till och med tatueringarna syntes.
"Välj din klass." Robbie ryckte till vid rösten och höjde blicken då sju rutor hade uppenbarat sig på väggen framför honom, alla med olika, konstiga namn. Med ett litet leende gick han nästan genast fram till det namnet som tilltalade honom mest; Assassin.

Tessa och Duncan tittar på varandra och börjar genast småflina. Inte ens chans i världen att de skulle ha fått spelet, men, visst fick dem det alltid.
"Vi måste ha lurat gudarna", skrattar Dan belåtet när han sätter på sin hjälm.
"Snarare djävulen", påpekar Tessa. Ingen av dem hade egentligen råd för spelet, fast, nu sitter dem här och ska börja spela. I dans lägenhet, i vardagsrummet, helt ensamma.
"Jo, kanske det", svarar han henne och startar sedan spelet och lutar sig sedan tillbaka i soffan. Tessa själv sitter på helspänn och väntar förväntansfullt. Hon läste någonstans att spelupplevelsen är helt fantastiskt, att man aldrig tidigare har sett något liknande. Att det här är första steget in i framtiden.
Få se ifall de har rätt, tänker hon när färger blandas ihop framför hennes ögon, alla möjliga färger och sedan hur det blir vitt. Som om allt hade kortslutits. Tessa behöver inte oroa sig länge till då rutor på väggen framför dem genast dyker upp.
"Tess, vi är i en låga", säger Duncan och ser sig omkring. Tessa börjar själv titta runt och inser att hennes pojkvän har rätt.
"Välj klass", säger en röst åt dem. Dan bredvid henne rycker på axlarna och börjar gå mot assassin när Tessa greppar tag i honom. Flinande åt sin egen idé.
"Att kyssa mig är helt fel tidpunkt nu", säger Dan med ett skratt.
"Well... Aldrig fel tidpunkt ifall du frågar mig", skrattar hon och tar hans hand, leder den mot väggen utan att han märker det samtidigt som hon lutar sig framåt.
"Vilken tur att jag inte ska kyssa dig då", flinar hon slugt och pressar hans hand mot "mage" och släpper sedan taget om honom och trycker själv mot "shaman" vilket var ett alldeles uppenbart val för henne.
"Lömska kvinna", hör Tessa Dan muttra smått ilsket medan deras omgivning ännu en gång ändras.

Kol drog en hand genom sitt hår och kände hur solen brände hans väl insmörjda hy. Svetten lackades i hans panna även ifall han knappt ansträngde sig och flera sandkorn letade sig in i hans slitna gympadojor. Han kastade en blick tillbaka emot havet och såg hur James lätt tog Sarahs hand. Även ifall han inte kunde se deras ansiktsuttryck ifrån det avståndet kunde han se hennes lilla leende och hur hennes ljusa hy rodnade. Tanken fick honom att vända bort blicken och smidigt hoppade han över staketet till ett av husen som låg precis invid stranden.

Han tog sig uppför den lilla gången, drog av sig dojjorna invid dörren och gick in. Sval luft mötte honom och han andades lättat ut.
”Hallå”, ropade han in i huset medan han gick in till köket varifrån han hörde Janes mjuka röst.
Hon talade med någon i telefon och log uppmuntrande emot honom då hon såg honom och gjorde en urskuldande gest emot telefonen för att sedan räcka ut tungan till den. Kol motstod impulsen att skratta och lyfte upp Ethan ifrån golvet där han satt. En svag stank kom ifrån honom och Kol såg på Jane som vänt dem ryggen.
”Ifall inte din mamma varit mitt i ett samtal hade jag gett dig till henne men …” Kol såg hur hans bror gav honom ett enormt leende innan han grabbade tag Kol i håret som han borde klippa och dra lite i det. Kol gick iväg med Ethan bytte honom och väl tillbaka i köket låg Janes telefon på bordet.
”Jag har en överraskning till dig”, sade hon och Kol höjde förvånat på ögonbrynen samtidigt som han satte ned Ethan bland alla leksakerna igen.
”Titta”, utbrast Jane och visade upp ett spel innan Kol hunnit säga något. Warriors of North. Kol log snett åt namnet precis som han gjort första gången han hört talas om det och höjde åter igen på ett ögonbryn.
”Jag kunde övertala de på jobbet att jag visste någon som skulle älska att testa det och efter mycket övertalning lyckades jag”, sade hon nöjt med ett leende som fick Kol att känna sig något tveksam. Han gillade inte att ta emot saker ifrån Jane, eller någon.
”Ja, för jag är verkligen den spelande typen. Förresten var är pappa?” frågade Kol och gick trots det fram till henne och tog spelet, vände på det och läste.
”Han borde vara hemma vilken sekund som helst.” De kunde båda höra hur ytterdörren öppnades och Halldors ljuva stämma hördes.

Några timmar senare hade Kol tagit sig till den lilla lägenheten som befann sig över garaget där han bodde. Han stoppade in skivan, satte på sig hjälmen och andades in häftigt. Det hela var för bra för att vara sant, så verkligt men vad hade han väntat sig. Framför sig kunde han se flera klassalternativ och valde efter att läst igenom alla noggrant för Ranger.


[Hoppas det var okej att jag gjorde Kols plastmamma till en som jobbat med spelet på något höger. Tror dock inte hon varit inblandad något djupare men kanske runt reklamen för spelet eller något??? x3 Ifall något sådant har existerat, annars får jag springa och gömma mig under en sten eller något. C: ]

[Här kommer min mall. Den är lite hastad så hojta om det är något som känns konstigt ^w^

Namn: Larry
Efternamn: Churchill
Ev. Smeknamn: -
Kön: Man
Ålder: 16
Utseende:


Personlighet: Jag tänker lämna den här tom. Inte för att han inte har någon personlighet men för att den är sjukt svår att beskriva med ord.
Etnicitet: 100% Americano.
Familj: Mamma och pappa.
Bakgrund: Larrys liv började med en bilolycka. Larry har aldrig fått höra detaljerna eftersom hans föräldrar inte vill tala om det, men tydligen satt han i bilbarnstol i sin mormor och morfars bil då de skulle köra honom någonstans då en långtradare kraschade in i bilen rakt framifrån. Båda Larrys morföräldrar omkom, men eftersom Larrys barnstol befann sig i baksätet klarade sig två månader gamla Larry med livet i behåll. Hans ryggrad klarade sig dock inte lika bra – han ådrog sig en komplett ryggmärgsskada vilket innebar att han aldrig skulle kunna gå igen, eller ens känna av sina egna ben. Så länge Larry kan minnas har han suttit i rullstol.
Att sitta i rullstol var hårt. Det var inte egentligen själva sittande som var värst, utan känslan av utanförskap. Larry fick nämligen sällan vara med och leka eftersom han jämnåriga kompisar ansåg att man inte kunde leka om man satt i rullstol. Larry tillbringade flera år med att finslipa sin teknik i att styra sin rullstol och träna sig i att åka snabbare, men när han väl kände sig tillräckligt säker för att föreslå för några killar att de skulle leka tagare genom att slå vad om att de inte skulle kunna fånga honom råkade en vuxen höra dem. Den vuxna misstog det hela för mobbning och satte med hjälp av en utskällning stopp för Larrys förslag för alltid. För killarna ansåg att Larry bara hade velat lura dem i en fälla och spred till alla att man skulle hålla sig borta från honom.
Det dröjde inte länge innan Larry började hata sig själv för att han inte kunde gå. Om han bara hade kunnat gå hade allt varit så mycket bättre. Om han bara hade kunnat gå hade han varit lyckligare och haft kolossalt med vänner. Nu var Larry bara en äcklig krympling, fastkedjad i sin rullstol. Det fanns dagar då Larry ens vägrade ta sig upp från sängen och slog vilt omkring sig då någon försökte lyfta honom ur den.
Och så fanns det dagar då han var helt okej med att vara handikappad.
Larry träffade vid 13 års ålder en kille via internet som lyckades ändra hans syn på livet. Killen, som förresten hette William, hade förlorat ena benet i en olycka och det vara bara med honom som Larry kunde känna någon sorts gemenskap. William bodde i en närliggande stad, och efter några månaders chattande bestämde han och Larry sig för att träffas. Larry tog alltså buss till Williams stad och William mötte upp honom på busshållplatsen för att sedan dra med Larry till en skateboardpark. Det var i den skateboardparken som Larry på riktigt började känna att han inte var ensam. Det som mötte hans syn var, förutom skateboards, inlines snörda över proteser och rullstolsbundna ungdomar som modigt tog sig an höga ramper eller spann runt på ett hjul.
Ur ett skolperspektiv var skateboardparken inte det bästa som hänt i Larrys liv då han ofta skolkade från skolan för att istället åka dit, men Larrys humör lyfte alltid ögonblickligen då han rullade nerför dess ramper, med eller utan William. Först var det nog bara att rulla nerför de små ramperna, men ju längre tid som Larry höll på, desto modigare blev han. Till slut vågade han sig på riktigt vågade tricks och i nuläget kan han även hoppa och använda händerna för att ta emot sig och/ eller vända. Dock blir Larry fortfarande obehagligt påminnen om sin situation varje gång rullstolen välter eller han faller ur den då han misslyckas med ett trick, och även om han påstår att han är helt okej med att sitta i rullstol har han fortfarande dagar då han hellre vill dö än att sätta sig i den.
Klass: Ranger
Vapen: Långskottsbåge
Övrigt: Larry spelar vanligtvis inte spel och är i största möjliga mån emot våld.]

---
[Oooooch här är mitt första inlägg:]

Larry suckade djupt och slöt ögonen. En rynka bildades mellan hans båda ögonbryn och han knep ihop de avslappnade ögonlocken i sin mest koncentrerade tänkarmin. Eller snarare sin "shit-nu-måste-jag-begrunna-mitt-liv-igen"-min.
För det var just det Larry gjorde. Han satt på sin sängkant med rullstolen inom räckhåll och begrunnade sitt liv och sina stumma köttklumpar till ben.
Han borde göra något. Och att sitta och stirra på sina ben var inte direkt vad Larry klassade som att "göra något".
Han borde ta bussen till skateboardparken eller göra läxor eller... någonting. Men han kände inte för att göra något av de två första alternativen, och hans mörka rum var alldeles för litet, stökigt och på samma gång opersonligt för att det skulle ge honom lust att göra någonting alls. Ända tills hans ögon föll på ett inplastat skivfodral och en hjälm som låg instuvade i hörnet bredvid sängen. Larry lade sig på mage på sängen och sträckte sig mot sakerna. Han lyckades dra dem närmare sig med hjälp av fingerspetsarna och slet bort plasten på spelfodralet innan han drog ut instruktionsboken ur det.

Warriors of North
bla bla bla
Den medföljande hjälmen är uppbyggd för att spegla ditt faktiska utseende. Välj mellan sju klasser...
Larry skummade snabbt igenom beskrivningarna av klasserna.
Mage: Den visaste av dem alla... Åh, det lät som Larry... not.
Priest... sprider sin medfödda helande kraft... Ja, just det, den ja! Det var ju därför Larry satt i rullstol...
Plötsligt fastnade Larrys ögon och han gick tillbaka för att läsa om beskrivningen på en av klasserna.
Ranger: Den mest pricksäkra personen som du någonsin träffat. Med sin pilbåge kan han träffa exakt vad han vill. Han är inte bara bra med pilbågen utan han är också väldigt vig. Hans pilkoger är förtrollat och han kommer aldrig få slut på pilar. Han har hög stamina och kan springa väldigt långt utan att anstränga sig.

kan springa väldigt långt utan att anstränga sig.

kan springa

När Larry tänkte efter hade han ingenting bättre för sig. Han kunde lika gärna plugga in spelet i den konsol som man hade skickat till honom och testa spelet. Inte för att han egentligen var intresserad alltså.
Så för att ha något att göra tryckte Larry in skivan i den splitternya konsolen och drog hjälmen över huvudet. Valet av klass var inte svårt för honom. Det fanns trots allt bara en anledning till att han över huvud taget hade gett spelet en chans.

"Men håll käften!" Skriker DJ genom dörren och ned till sin helvetesfarsa som aldrig kunde fatta att hon inte brydde sig fan i vad han tyckte om tänkte om någonting! Hon hade ett nytt spel, som fan i att hon skulle göra läxor eller något annat skit för att skippa spela det! Hennes farsa måste fan ha mer än en skruv lös om han tror det. Hennes styvmorsa är fan också från vettet, men hon låter henne åtminstone spela så länge DJ slår i henne att hon måste spela för att hon saknar sin riktiga morsa. Den horan kan förresten slänga sig i väggen.

"Prata inte med den tonen till mig unga dam!" Skriker hennes förbannade farsa tillbaka som om han vet vad fan som är bäst för allt och alla.
"Jag pratar inte, din döva jävel, jag skriker!" Blir svaret på det från en ilsken DJ. Dörren öppnas och DJ sparkar tillbaka dörren i ansiktet på sin farsa och låser dörren. Vilken hon fått den enda nyckeln i huset till... eftersom hon bytte lås på det själv och har gömt alla nycklar utom den hon har. Som om han fortfarande skulle kunna komma in placerade hon en stol under handtaget innan hon själv otåligt drar av plasten på spelet, kopplar in konsolen och lägger i spelet. Det tar inte många sekunder innan hon ligger i sängen och har lagt hjälmen över huvudet. Eftersom det först blir vitt tror hon att hela grejen hackat upp eller gått sönder eller något sådant. Fast när hon tittar på sig själv inser hon att det måste fungera, annars skulle hon inte se ut som hon gjorde. Helvete, hon är ju snygg som animerad. De sju rutorna som kommer upp behöver hon inte fundera mycket på när hon ser Warrior. Hon går genast fram till den, struntar i den jäkla beskrivningen och trycker på den.

Todd ser på konsolen med en suck. Hans lillasyster var på läger och han hade lovat att inte spela det innan Tina kommit hem. För hon ville testa först, men Todd hade läst i manualen och läst lite på Internet och det kanske inte var speciellt passande för Tina egentligen. Det var tydligen mycket blod och onödigt splatter. Fast Todd kunde ju bara testa det för att se om det faktiskt var så illa som manualen säger. Han vet redan vilket klass han ska välja, Priest passar för honom. Då slipper han själv trycka svärd genom bröstet på stora monster. Helt onödigt, och inte alls för att han har ett litet problem med blod. Ett litet bara.

Han stänger dörren till rummet han sitter i av anledningen att han inte vill bli störd, speciellt med tanke på att han kommer sätta en förbannad hjälm på huvudet som gör så att han inte kommer kunna skydda sig ifrån sin skämtsamma pappa när han brukar försöka skrämma honom. Todd tvekar först men låser sedan dörren till rummet innan han slår sig ned vid sitt skrivbord, lägger in spelet i konsolen och trär hjälmen över huvudet. Han lutar sig bakåt precis när allting blir vitt och Todd tror genast att han blivit blind. Han ser sig panikslaget om och det är först när han ser sig själv som han inser att det är spelet och han inte har blivit blind.
"Underbart." Mumlar han och hans röst låter som det brukar... ska den göra det? När klasserna dyker upp ryggar han för att han inte var beredd på det och står stilla lite för länge. När han väl klickar igång så har spelet själv börjat förklara de olika klasserna. Fast Todd skyndar sig fram till Priest och pressar handen mot den. Då var klassvalet klart iallafall.

(I'm sorry for the time it took. ♥ And yes, DJ is not nice.)

Solen bländade Stephanie, hon skymde sina ögon och då såg hon det. Den otroligt underbara världen. Det spel som hon lagt ner så mycket tid var äntligen verklig. Hur kunde den vara så underbar, Hon hade spawnat mitt på ett torg. Runt om henne fanns det otroligt många affärer. Det började komma in fler och fler spelare. Efter en kort stund var torget fullt. Hon förstod att det skulle komma in fler spelare men de skulle spawna på andra torg. Stephanie började tränga sig fram. Folk såg surt på henne men hon brydde sig inte. Hon började gå i sakta mak när hon kommit ut ur gruppen. Allt var så vakert.

Men hon förstod att denna känsla av glädje inte skulle hålla henne borta från att levla. Hon började jogga framåt mot den första platsen där monster fanns. Hon kom fram till ett fällt, hon stannade och det enda hon fick fram var “WOW”. Det var så underbart. Fåglarna kvittrade och flög runt omkring henne. Vinden blåste lite lätt i hennes hår. Veten blåste i vinden och solen sken. Gräset var sjukt grönt och blommorna var färgade i fina färger. I kanten av hennes synfält fanns det en rad med hp och en med mana. Raden med hp var röd och manan var blå. Plötsligt kände hon en knuff i sidan och hon föll till marken.Hon såg att sin Hp bar sjönk lite. Hon satte sig upp och hon såg något. Det var fluffigt men den flåsade. Det såg ut att vara ett vildsvin. Det gruffade och stångade henne igen. Hpen sjönk lägre och hon förstod att hon inte bara kunde sitta där. Hon reste sig upp och hoppade undan. Vildsvinet vände sig mot henne, men Stephanie förstod att hon var tvungen att döda den.

Hon började ladda en magi i sin ena hand. Det hon ville inrikta sig på blixt, så hon skickade iväg en åskvigg på vildsvinet. Vildsvinet ramlade ihop men rest sig skakigt. Den började luffsa fram mot Stephanie men hon sparkade på den och den föll ihop död. Kroppen försvann och det kom upp en text framför henne 12 exp och 2 kopparmynt. Stephanie kände att glädjen fyllde hennes kropp och hon stod började hoppa på stället. Hon skrek “JAAAAAA” och fortsatte med hoppandet.

Robbie öppnade försiktigt sina ögon då han kunde känna mark under sina fötter. Han hade sett mycket otroligt under sina arton år på jorden, men han hade inte direkt kunnat föreställa sig att ett spel kunde se ut på det här sättet. Allting var levande, väl detaljerat och de andra spelarna som dök upp hela tiden omkring honom såg till och med mänskliga ut.
Han lät händerna glida över nacken och upptäckte till sin förvåning en gammaldags mantel som satt fast omkring hans nacke. Inte en såndär batman-mantel, den var mer naturlig och lätt som om den knappt existerade. Han hade aldrig haft tillräckligt med tid för att orka läsa igenom manualen till spelet så han hade egentligen ingen aning om vad den betydde.
Irriterad av att han inte kunde se något från sin plats på marken trängde han sig förbi ett gäng som stod hopklämda vid ett skjul innan han kom till en tom gränd. Med en snabb blick över axeln för att se till att ingen följde honom hoppade han skickligt över staketet som begränsade hans väg. Vigt landade han på gräset på andra sidan innan han rättade till sina kläder och började vandra framåt. För att vara ärlig hade han ingen större lust att befinna sig i en fantasivärld, men det var att välja mellan det eller ett gräl med sin mamma så han föredrog helt enkelt spelet för en tid.
Robbie sänkte händerna djupt ner i sina fickor medan han gick, varav den ena lekte med hans zip-tändare. Han stannade med en road min av synen av en tjej något yngre än honom själv hoppade upp och ner medan och skrek. Folk var verkligen inte normala i det här spelet.

Larry kände det som att han föll i slow motion. Och det kanske han gjorde också; det var svårt att veta då hans ögon inte tycktes uppfatta något av det som fanns omkring honom.
Men så plötsligt lättade hans sinnen, och solen slog emot honom - precis som marken - och Larry upplevde den konstigaste av alla känslor i hela sitt liv. Den var tung och aningen ansträngd, men vad det var som ansträngde sig hade Larry svårt att förstå. Tills han tittade nedåt.
Svindeln kastade sig över Larry då han insåg hur högt upp hans ögon befann sig över marken. Hans ögon registrerade två stycken läderklädda klumpar som stöttade upp något som Larry alltid bara hade ansett var dödvikt - han stod upp på sina två ben. Han stod upp - Larry stod upp!
Med samma ansträngning som det tog honom att röra på fingrarna när en av hans armar hade somnat lyckades Larry hitta rätt muskler och såg hur lädret på den ena av hans fötter rörde sig då hans stortå pressade mot det. Och han kände det. Han kunde känna den pirrande känslan av sin stortås känselnerver som skickadde signaler till hans hjärna. Det var otroligt! Det var miraklet som han hade drömt om i hela sitt liv!
Med armarna utsträckta för att balansera sig tog Larry vingligt sitt allra första steg under den konstgjorda himlen och den programmerade solen. Men han brydde sig inte om det, för i Larrys värld var det som just utspelade sig verkligare än någonting annat som han någonsin träffat på. Det var så här det skulle vara. Det var så här han skulle vara.
Han tog ett steg till och krockade in i någon som precis dök upp på det något överfulla torget, men brydde sig inte ens om att säga förlåt. Istället tog han bara några steg åt sidan genom att lyfta – lyfta! – sina läderklädda fötter och gick sedan mot ett grönområde. Gräset såg riktigt äkta ut, ansåg Larry – tillräckligt äkta – och han drog efter andan då hans fötter kände av förändringen av underlag. Det här var verkligen en helt annan känsla än att rulla fram i en rullstol. Det här var frihet.

Så kom Larry plötsligt ihåg vad det var som hade fått honom att välja att spela spelet från allra första början – löftet om att kunna springa – och han tittade aningen fundersamt ner på sina fötter som befann sig så väldigt långt ner.
Hur sprang man egentligen? Det verkade alltid så enkelt och nästan instinktivt på film, men när Larry tänkte efter så var det knappast en instinkt för honom. Han visste hur man accelererade i en rullstol – det hörde till muskelminnet. Men att springa? Larrys bredbenta balanserande verkade knappast peka mot att han var värst mycket av en springare, och hans flygplansimiternade armar verkade hålla med.
Som för att motbevisa sig själv lyfte Larry envist på ena foten och placerade den med ett darrande knä framför sig innan han stabiliserade sig igen genom att flytta på sitt andra ben. Hans armar var spänt utåtvinklade och han fokuserade på den lilla båge som han mentalt hade ritat ut till sig själv – från gräskanten ut i en båge och sedan tillbaka till gräskanten igen. Det var en start, och en start var precis vad Larry behövde innan han tänkte sätta av i samma hastighet som en av löparmästarna i OS.
Men innan Larry lyckades springa ett enda steg lyckades han i sin iver missplacera sin högra fot. Det var precis vid mållinjen, precis vid gräskanten, och Larry kände hur han tappade balansen fullständigt och började falla. Det var ett mycket högre fall än vad han var van vid, och när han instinktivt sträckte fram händerna för att ta emot sig var det långt kvar till marken. Så långt att han kände hur hans händer istället för att slå i marken fick tag i någons lår och hans ben spred sig åt varsitt håll samtidigt som smärtan spred sig från knäskålarna. Larry var inte säker på om han log för att han faktiskt kände sina knän, eller grinade illa för att det gjorde så förbannat jävla helvetes ont i dem.
Han knöt sina händer såsom han alltid gjorde när det smärtade någonstans och insåg att båda hans händer fortfarande vilade på en främmande människas lår. Generat drog han tillbaka sina händer så snabbt han bara kunde, men bedömde att det för tillfället var säkrare att inte försöka resa sig upp.
”Det var en olycka!” skyndade han sig att förklara innan han insåg att han, eftersom han inte vågat titta personen i ansiktet, sade det till personen i frågas skrev. Larry skyndade sig att lyfta på sitt huvud, och hans aniskte hade antagit en häftigt tomatröd färg. ”Erhm… uhm… förlåt?”