PRS :D

Woops! Sorry, upptäckte att det var jag först nu


Anida! Hah! Hur många hette så egentligen? Det var ett rätt knasigt namn det, till och med knasigare en min morfars!
-Så du är ute på färd, sa Anida och såg frågande på mig.
-Jadå, jag färdas... ehm...
-Säg inte att du inte vet! skrattade Anida. Det var ett härligt skratt, det var det.

-Jo... ehm, det är så, pinsamt nog, sa jag och förvånades över hur lätt det gick att säga det.
Plötsligt kom jag att tänka på något.
-Vad gör du själv här ute förresten, sa jag misstänksamt.
Anida skrattade det härliga skrattet igen.
-Letar hoppitar, sa hon och jag stämde in i den fina klangen.
För det kändes faktiskt som att jag hittat någon.
Någon som var precis som jag. En vän.

Jag började faktiskt gilla den här lilla hobbiten. Han var mycket snällare än jag hade trott när jag först såg honom.
"Vill du komma med mig hem, det finns nog någon som vet vart du kan ta vägen." Han log och blev lite röd om kinderna, gulligt...
"Det gör jag gärna." Så fort orden lämnat hans mun drog jag med honom bort genom skogen. Jag sprang i sicksack mellan träden och duckade av gammal vana på de precis rätta ställena. När vi kom fram till den lilla dalen, som så länge jag kunde minnas hade varit mitt hem, flämtade han till och stannade tvärt.
"Vad är det?" frågade jag försiktigt.
"Inget." Han log drömmande. "Det är bara så vackert."

Din tur Plorran

Oh shit! Sorry Verkligen ledsen

Åh, det var vackert, det var det. Alverna sprang... nej, de gled runt på grenar. Hoppade smidigt från rot till rot. Men någon skum känsla sa också att detta var fel. Det var fel att befinna sig här i en av alvernas städer. Jag hade letat efter en plats där jag hörde hemma. Känslan berättade att det inte var här. Men den känslan, den fanns inte när jag såg på Anida. ty då tog en annan känsla över. Motsatsen till den första. Då kändes det inte fel på något sätt, då kändes det helt rätt.
Men skulle hon ge sig av med mig? Det var frågan.

Jag sneglade på den lilla hobbiten som stod bredvid mig. Han verkade.... bekymrad.
"Så, ska vi..." Började jag. Han nickade energiskt och vi började gå igen. Alverna tittade nyfiket på Bito när vi gick förbi, vissa såg till och med rädda ut. Jag förstod de. Vi i min by var inte vana vid besökare. Vi hade levt avskilda från världen ett bra tag, de enda som träffat någon under det senaste århundradet var de av oss som reste runt. Och det var inte många. Vi var nämligen inte som de flesta andra alver. Vi ville inte ha äventyr, det var iallafall vad alla intalade varandra och sig själva. Men egentligen tror jag att de flesta skulle vilja göra något annat än att bara sitta här. De vågade bara inte stå upp mot lägrats ledare, eller snarare diktator.


Det här blev ganska kort och inte så bra, men jag har lite idétorka just nu...