Part of Unknown [Rollspel]

Glas? Pressad sand? Är det vad de stängt in dem i. Rösten lät psykotisk, vilket är någorlunda oroväckande. Det finns fyra hål i taket av glaslådan. Fast är taket permanent fastsatt? Är Sky lång nog för att nå det? Det verkar som att det vore flyttbart. Annars måste det finnas ett sätt att demolera lådan. Hon tittar ned på golvet för att söka efter något och blir förvånad över de kläder hon bär och drar ovant i dem. Vill hon veta hur hon fick dem på sig? Sky skulle ha gett någon reaktion av obehag men gjorde ett resolut beslut om att inte ge en synlig respons åtminstone.

Hon gör inte ett speciellt hedervärt försök till att nå taket då hon med handen redan över huvudet har räknat ut att hon inte skulle nå det. Hur högt är det? Kanske två meter över golvet de står på? Hon finner det besvärligt att inte kunna göra en perfekt uträkning på höjden då hon inte har alla nödvändiga faktorer för att kunna räkna ut den.

"Någon som är längre än hundrasjuttiofyra komma tre centimeter som kanske kan nå taket?" Frågar hon känslolöst, annars får de forma en pyramid eller en mänsklig stege.

Chris tittar bestört upp mot flickan som uttalat sig, han hatade redan det här. Varför var han den enda killen? Varför?!
"Gentleman som man är", muttrade han till svar och hoppade upp på fötter och gick fram till henne. Han tittade upp mot taket där han mycket väl kunde se de fyra hålen.
Han var relativt duktig på att hoppa, men det skulle inte hjälpa resten av människorna i kub-grejen som de var instängda i.
"Jag kan lyfta upp dig på mina axlar", erbjöd han sig och höjde uppmanande på ögonbrynen åt henne.
Reflexmässigt lade han händerna i fickorna för att leta efter sitt cigarettpaket som han var beroende av. Hans hjärta stannade i bröstkorgen då det inte fanns där, han hade lagt paketet dit senast. Han var hundra procent säker på det! Skrämt blickade han ner på sin kropp och upptäckte först då att han inte bar sina vanliga blekta jeans och t-shirt. Fan.

Lissa blinkar förvånat när ljuset tänds och rynkar ännu mer förvånat när rösten börjar tala. Hon längtar verkligen tillbaka till studion nu, trots att hon i vanliga fall hatar den. Det skulle vara skönt med något normalt nu.
Hon ställer sig sakta upp, och när hon böjer på sig, på vägen upp, så ser hon att hennes kläder verkligen inte är detsamma som hon hade på sig i morse.
Woah, tänker hon och tillåter sig själv att tänka normala tankar på grund av chocken. Hur hamnade hon här egentligen? Thomas kommer döda mig. De där shortsen var de enda av sitt par. Med den tanken släpper chocken lite och hon skakar på huvudet. Okej, ta reda på vad i helvete det är som sker istället för att leka primadonna nu, Liss, uppmanar hon sig själv och ser på de andra. Tre andra tjejer och en kille.
Han har det förmodligen värre än jag.

Kenz ser upp emot taket, ser hålen i det och tänkte svara tjejen med de ringa hundrasjuttiofyra komma tre centimeterna som egentligen inte är så ringa om man jämför med Kenz som nästan är en decimeter kortare än henne då den unga mannen hinner före. Hon granskar honom en stund och tittar sedan upp emot hålen i taket igen.
”Gentleman", får hon fram och fortsätter sedan med ett leende, "var har du hållit hus halva mitt liv?"
Hon lägger märkte till att de alla bär likadana kläder och för en stund ser hon framför sig även den unga mannen med en sportbehå som hon känner att hon själv har på sig. Tanken får henne att le ännu större och hjälper henne tränga undan känslan av obehag, någon hade klätt av henne då hon inte varit vid medvetande.
”Så, vill du ha hjälp upp på gentlemannens axlar?” frågar hon hundrasjuttiofyra komma tre som hon döpte den unga kvinnan till i sina tankar.

[Och så lång tid tog det för mig att ändra hennes tänkta personlighet. x3]

[Usch, märker att jag är väldigt inaktiv. Jag tror tyvärr inte jag kommer hinna vara med, sadly enough.]

[ Är du säker? D: ]

Sky drar på munnen i ett försök till att undvika att se så fruktansvärt negativ ut. Tyvärr så är hon rätt säker på att det inte kan ha fungerat. Men det finns väl ett visst värde i att ta hjälp av den här Christoffer - som det står på namnlappen på hans tröja - till att få ut dem ur lådan, om nu att skjuta undan taket hjälper till. Fast när hon tänker efter så kan hålen agera som en stege eller liknande om skivan kan glida åt rätt håll, annars så borde det fungera att hon bara klättrar över och lämnar de andra där? Sky känner sig inte bunden till dem.
"Vi kan ge det ett försök, Christoffer." Svarar hon och ser på honom med en känslokall blick. Hon vänder sig om mot kvinnan som talar med henne och blicken dras direkt till namnskylten.
"För all del, fröken, men jag har ingen större tro på att jag behöver den. Tack iallafall." Hon är van vid axlar, hennes bror har något som liknar en fetish på cheerleading och tvingade Sky till att bli en, intressant nog så var det en av de sämsta beslut hon någonsin låtit honom fatta åt henne.

Chris himlar med ögonen åt hennes tonfall innan ögonen faller på hennes namnlapp, Skylar. Ovanligt namn, men ändå av någon anledning finner han det vackert. Det var ganska smart gjort att ha namnlappar då man väl tänkte efter, istället för att alla skulle vara tvungna att presentera sig själva på ett stelt, gammaldags sätt. Det var alltid mycket lättare på barer eller fester, att bara säga sitt namn och sedan var hela festen bra ifall det var en snygg brud som han talade med.
"Chris", rättade han henne då hon sa hans hela namn innan han sträckte fram handen åt henne för att hjälpa henne upp på sina axlar. "Upp med dig då."
Han hade inte kunnat föreställa sig att han skulle ha njutit av det här så här mycket. Han var ju ändå den ända killen - det skulle väl ha sina fördelar nångång.

Lissa iakttar dem medan de håller på och rör på sig, talar, och allt hon kan göra är att hålla tyst. Tills hon inser att när den där Skylar, som det står på hennes namnbricka, kommer vara den enda som egentligen kommer ut ur denna låda. Hon tittar först ner på sin egen kropp och märker att hennes egen namnlapp sitter vid hennes vänstra bröst. Hon har lust att slita av den, visa att hon egentligen inte har ett skit här att göra, men gör det inte. Hon skulle förmodligen få skit för det hela livet efteråt.
"Men, hur kommer vi ut då?" undrar hon och försöker möta rödhåringens blick. "Ifall du klättrar ut, landar på fötter efter att ha fallit cirka två meter utan att skada dig och allt det där. Hur kommer vi ut? Chris skulle förmodligen kunna hjälpa oss allihop ut härifrån, men, sedan så stannar han ändå kvar i boxen själv", säger hon och tittar upp, försöker urskilja något vettigt att stå på, och sträcka sig ner efter en person efter. Hon finner inget jättebra. "Jag tvivlar starkt på att vi skulle kunna dra upp någon därifrån", säger hon och önskar att hon hade något vettigt med sig. Likt ett jäkla rep eller något. Inte kunde de låsa in dem så här, på första gången. Någon tanke måste det finnas bakom, annars kommer det bli värsta Hunger Spelen på allvar när de äter upp varandra av hunger.

"Sky." Rättar Sky med en nick mot Chris, hon vänder sig mot den tredje kvinnan och undrar om hon verkligen tycks framgå som någon som inte ger sina planer betänketid. Fast hon verkar ju trots allt inte vara något geni heller, det måste hon erkänna. Hennes förmyndare gjorde det odiskutabelt under hennes uppväxt. Det var hennes bror som skulle bli något och hon skulle inte bli det. Fast Sky har ju aldrig haft något större driv i motsats mot sin bror som cirka hela sin existens haft dröm efter dröm efter ambition efter ambition och Sky hjälpte honom. Det gör hon fortfarande.

"Ljudet som väggen gjorde vid knackningen indikerar att det inte nödvändigtvis är speciellt tjockt glas, så det skulle gå att krossa. Däremot så finns det en chans att de där lufthålen kan agera som stege om vi är tillräckligt lyckligt lottade för att det inte går sönder. Men tyvärr, så finns det en större chans att det går sönder." När hon svarar låter hon som om hon rabblar upp något som borde vara helt självklart och för henne är det ju det, men hon har inte sagt det högt direkt. "Följaktligen tänkte jag göra att försök att krossa glaset med antingen bordet eller radion." Fortsätter Sky och ser på, hon måste ta en snabb titt på hennes namnlapp, Lissa med ett snett leende. Tyvärr når det inte speciellt långt över läpparna. Hon är en relativt kallsinnig som person.

Lissa fnyser lätt med ett litet roat leende på läpparna. "Låter i alla fall bättre än att lämna oss ensamma", säger hon tillsammans med ett litet, torrt skratt. Sedan börjar hon själv fundera. Taksaken kan de redan stryka. Den kommer definitivt att gå sönder. Och då skadar den antingen Sky eller de andra, inklusive Lissa. Få bort taksaken, sedan spräcka en vägg och ta sig ut låter som den bästa vägen för henne. Inte för att hon fattar vad komma ut för skulle vara bra för, men men...
"Vi skulle lika gärna egentligen kunna stanna här, de kan knappast låta oss svälta ihjäl", muttrar hon för sig själv och tänker på Hungerspelen igen. Nej. Det skulle inte vara bra tv. Sedan, med lite högre röst: "Det låter som om en bra plan... Typ. Jag undrar snarare varför vi ska ut. De kommer väl bara få oss att bli dödade på ett eller annat vis, eller hur?" suckar hon och sjunker ner mot golvet. Kläderna är riktigt bekväma, faktiskt. Och de håller varmt vilket är en stor fördel.