Trollkarlen från Oz: OZombie (ÖPPET)

Visst.

Jag börjar!

________

Ögonen slogs upp men de tunga ögonlocken föll ständigt ner igen. Men till sist slogs de upp och Dorothy kunde resa sig upp. Hon såg rakt upp mot himlen. Hon förstod att hon var utomhus i alla fall. Fast det kändes inte särskilt säkert här. Luften var förorenad och himlen var grön.

Vid fötterna plaskade vattnet och hon låg på en strand.

Efter en stund kom hon på hur hon hamnat här. Hennes syster hade följt med henne och Toto när hon skulle åka med sin segelbåt, men de hade åkt in i en orkan i havet. Sedan mindes hon inte mer.

Det första hon gjorde var att skrika sin systers namn.
"SALLY"!
Sedan:
"TOTO"!

Sally vaknade efter att ha hört någon ropa på henne. Hon slog upp ögonlocken och andades in den förorenade luften.

"Dorothy?", ropade hon. "Dorothy, är du där?"
Sally ställde sig upp. Hon var mycket kort. Hennes långa svarta och spikraka hår var genomblött. Plötsligt mindes hon vad som hänt. Sally, Dorothy och Toto hade åkt båt, men så kom en orkan.

Hon gick fram till hennes syster.
"Är du okej?", frågade Sally.

"Ja, du då"?
Dorothy nickade, men kunde inte se Toto någonstans. Hon var fortfarande i chock och kunde knappt prata utan att darra. Efter en stund kunde hon däremot se en hund av metall som förföljde dem.

"Ja, det är jag", sade Sally. Hon fortsatte:
"Vet du var vi är?"

(sorry för kort, har idétorka)

Miyu: Ta inte illa upp men skulle du kunna skriva lite längre?

__

"Jag känner inte alls igen detta stället", mumlade Dorothy till svar. Den konstiga metallhunden kom bara närmare.
Dorothy sa ingenting men greppade Sallys handled. Hon rörde sig långsamt in mot land. De närmade sig ett fält av röda blommor som var över tio meter höga.
Hunden såg ganska obehaglig ut och hon ville bara iväg från den.

jag viftade min nu metalbeklädda svans från sida till sida, framför mig stod mina två mattar men de tittade lite konstigt på mig. De verkade rädda. jag gav ifrån mig två starka skall och började lunka mot dem.

"Den kommer hitåt", viskade Dorothy. Fast av någon anledning kändes hunden bekant. Den såg varken aggressiv eller rädd ut. Den såg förskräcklig ut, men sedan kom en tanke som slog henne i huvudet.

Kunde det verkligen vara...

"Toto"? Sa Dorothy högt.

Av vanlig reflex vid kommando så rusade jag fram till dem, la mig vid deras fötter och väntade på nästa kommando som jag brukar göra

"Det är Toto", sade Sally och log lite. "Men vad ska vi göra nu? Detta ställe är inte direkt... roligt."
Hon tittade sig omkring.