Zombieroll

Carol fann grottan tom, men hon hade inte förväntat sig att Clove skulle sitta still i grottan hela dagen, och i en värld där man behövde finna mat kunde man inte heller sitta stilla hela dagen. Carol gick in och började gräva en grop för att kunna tända en eld, att gräva ner den gjorde att man inte såg den på avstånd. Hon tog fram en av konserverna som hon hade i väskan för att värma den, böner de var ingen varierande kost men den var näringsrik och höll dem vid liv, men de började ta slut. Carol visste vad det betydde, de skulle få bege sig in till ett samhälle, men det betydde att risken att möta zombies var desto större. Men att leva farligt var något hon var van vid. Hon hoppades att Clove var okej, flickan var ännu ung och Carol hoppades att hon skulle få bli gammal. Carol skänkte sin avlidna dotter Sophia en tanke, hon hade varit ung när hon dött, men Sophia hade varit för snäll för denna värld. Carol tog bort burken med böner och släkte sedan elden och la upp maten till Clove innan hon började äta sin egna. Carol drog handen igenom det korta håret, att hålla det kort hade från början varit ett mode val, men det hade visat sig vara praktiskt när helvetet på jorden hade brutit ut. Men det fanns ingen chans att gräma sig över det, att ta livet för var det var, det var något Carol hade fått lära sig sedan helvetet brutit ut.

Clove tog sig genom skogen med ett litet leende på läpparna. Hon gillade skogen, man kunde glömma hur världen var som de levde i. Världen som hade tagit hennes familj, hennes föräldrar hade varit rikt folk. Fadern hade varit affärsman, rest mycket men älskat sin dotter över allt annat liksom morden. Men de hade varit ett lätt byte och nu var de någonstans på gatorna, levande döda och föralltid förlorade. Hennes ögon blir sorgsna då hon tänkte på dem och rörde vid guldmedaljongen hon hade kring halsen, den med deras bilder i.
Att Clove klarat sig bättre berodde på att hon mer var friluftstypen än den som gillade fester och fina middagar.
Nu närmade hon sig grottan och sakta tog hon sig fram, ser försiktigt in och ser Carol äta.
"Hej där." ler Clove lättat mot kvinnan, hennes vän och färdkamrat. Hennes mörkt röda hår står på ända och hon slår sig ner.
"Jag är vrålhungrig." upplyser hon ger Carol en av vattenflaskorna innan hon tar sig ann sina bönor.

Namn: Jason Carnalos
Kön: Man
Utseende: Mörk-brunt hår, lång, smal, enkla kläder
Ålder: 27
Vapen: Två machetes, pistol
Läger: Övergivna hus
Övrigt: Förlorade sin bror för några månader sedan, tar ut det på zombies
Rollare: JamesCarnalosVamp

Carol tittade upp emot kvinnan och log.
"Vem är inte?" sa hon och åt upp det sista av sina bönor. "Jag hade kunnat döda för en trerätters middag och en dusch"
Carol tog fram svamparna och rensade dem och satte dem sedan på en pinne och började grilla dem över elden.
"Jag vet inte om dessa är ätliga, så om du vill chansa är upp till dig" sa Carol och gav Clove hälften av svamparna, innan hon åt upp sina. Maten hade tystnat hennes mage som varit under uppror över att hon gått hungrig för länge. Men hon hade lärt sig att ignorera den känslan, hungern var något vanligt. När hon ätit upp tog hon fram sina knivar och såg till att de inte skadats och när hon gjort det rena gjorde hon sin pistol, vapnen var ens bästa vän under dessa dagar. Hon lutade sig tillbaka emot grottväggen, den var kall och hon började gnugga armarna för att få upp värmen.
"Det hade varit underbart att finna ett ordentligt hem under vintern" sa hon. Carol var inte säker om hon sa det till sig själv eller Clove.

(Hoppar in nu )

"Helvete!" svor Jax och såg hur blodet började sippra ut ur den smala men långa rispan som nu löpte längs hans arm. Skogen var verkligen inte hans bästa vän just nu. Såret skulle antagligen bli infekterat, och Jax skulle inte ha tid att sköta om dem på länge. Han blängde något på såret och började sedan ta sig upp för den branta, leriga backen. Än kunde han höra slempåsarnas hungriga pustanden från staden. De spreds oerhört snabbt, slempåsarna. För bara några timmar sedan (trodde han) hade han varit någonstans där inne i staden och hört människor som inte var levande döda, som sköt slempåse efter slempåse. Nu kunde han inte längre höra några skrik eller vrål, eller skott från pistoler. Allt som hördes var pustanden, desperata, förfärliga. I skogen fanns som tur var inte lika många slempåsar, där gick endast de svagaste och mest förvirrade påsarna. Jax stelnade märkbart då han hörde ett grymtande och såg upp, bara för att möta en slempåses tomma blick. Jax gav ifrån sig ett gällt Shit och lät sig själv glida ner från backen igen. Slempåsen tog ett par långsamma steg och föll ner för backen. Jax sprang så fort han kunde bort från slemhögen, djupare in i skogen. När han såg över axeln märkte han lättat att slempåsen inte ens kunde resa sig upp. Snacka svag, han kunde inte ha fått mat på flera veckor...

(Det är bara att börja skriva folk, alla mallar finner ni i första inlägget )

"Tja, dödande är ju inget nytt här." sa Clove med ett snett leende och drog undan håret med en rörelse. Hon åt upp under tystnad och betraktade Carol undertiden.
Sedan tog hon fram en burk med granskott hon plockat och sedan tar bon fram bären.
"Antingen blåbär eller nattskatta, gott eller giftigt, vet du vilken?" frågar hon och tar emot svamparna, då man var hungrig tog man gärna vad som helst och bären och granskotten var bara extra vitaminer till dem. Då hon väntade på den äldre kvinnans råd och visdom lutade hon sig mot den andra grottväggen och nickade frånvarande åt kvinnans ord.
"Jo, det blir kallt annars." sa hon åter upplysande, hon brukade slänga ur sig självklara kommentarer då och då.

Carol skrattade till.
"Nej döda eller bli dödad, det är vilket som passar än bäst" sa hon och ryckte på axlarna. Hade man inte kunnat döda innan var det dags att lära sig det nu! Hon undrade hur barnen tog det, hennes dotter hade inte kunnat döda, men Carl hade kunnat. Världen var upp och ner, barnen blir mördarmaskiner, ja bättre än de vuxna till och med. Carol tittade på bären och log sedan.
"Blåbär, så om svamparna inte dödar oss lär inte dessa göra det heller" sa hon och tog några stycken. Hon hade inte ätit blåbär på väldigt länge, genast for ett recept på blåbärspaj upp i huvudet och hon log roat, trots att världen såg ut som den gjorde tänkte hon på pajer.
"Ja, fördelen med vintern är dock att the walkers blir långsammare och lättare att undvika" konstaterade hon, ibland hade hon funderat på om hon skulle röra sig norr ut, men hon var inte säker på att det innebar säkerhet. "Men det är inte till någon nytta ifall vi fryser ihjäl"

"Föredrar dödandet då." skrattar Clove det var skönt att skämta om sådant som egentligen var dödsfara. Det som lämnat dem båda ensamma i världen fast de nu var samman. Clove tog ett blåbär och spräckte den mellan sina tänder och fick i sig fruktsaften.
"Frysa ihjäl tycker jag vi skippar, det bästa är kanske något övergivet på landsbyggden, de kanske är färre där än i stan." sa hon även om mycket i hennes ord bestod i att hon inte ville se sina föräldrar. Föräldrar som ville döda henne, hon drömde fortfarande mardrömmar om det.

Carol log bara åt Clove och nickade. Carol åt upp de sista blåbären och reste sig sedan upp för att sätta upp fällorna för natten, hon hade ingen lust att bli överlappad och biten i sömnen. Hon var egentligen inte så förtjust i tanken över att sova i en grotta, om det kom en hord var man fast, det fanns ingen annan väg ut, men vad skulle de göra? Att sova på den blöta marken kunde ge en lunginflammation och i dessa dagar utan läkarhjälp var det dödligt. Hon hade ingen lust att ha klarat sig så här långt och sedan dö för att hon var oförsiktig. Hon såg till att linorna med fälgar och konserver var ordentligt spänd så den skulle låta ifall någon gick in i den, både människa och zombie, människor dessa dagar kunde vara lika dödliga som zombies. När hon var klar gick hon tillbaka till Clove.
"Om vi har tur är landsbygden säkrare än staden, om det kommer en stor hord på vandring så är vi lika körda där som i staden" sa Carol, hon tänkte på Hershel farm där Sophia hade dött, och som sedan hade blivit överfallen. Hon visste att landet inte heller var vidare säkert, men en gnutta hopp kunde inte skada, så länge man inte levde endast på hoppet. Hon visste att hennes gamla gäng höll till i ett fängelse, men dit var hon inte välkommen längre och hon var inte säker på om hon ville heller, de hade en väldans problem med the Governor, den mannen var endast elände, nej hon klarade sig bra här ute och hade gjort sedan de gått skilda vägar, det som hon ansåg var synd var att bilen inte tagit henne längre, men kanske var det bra också, hon hade trots allt mött Clove.

Då Carol försvunnit ut för att fixa fällorna, började hon göra ordning för natten. Clove visste att Carol skulle göra ordning fällor, deras rutiner hade börjat gå hand i hand så att de jämnbördigt dalade på ansvaret.
Clove la ut filtarna de brukade sova i på marken. Låg de vid varandra vid den lilla eldgropen kunde de få mest värme och det var kyligt om nätterna.
Så Carol kom igen satt Clove och borstade sitt hår, lite vanesaker från sitt liv hade hon allt. Modern hade sagt att Clove var en skönhet och borde bli modell, modeindustrin gillade rött hår och stora gröna ögon tydligen. Det enda goda med det var väl att hon slapp det hela som höll gå henne på nerverna då allt bröt ut, men förmaningar om utseende satt i även om hon försökte glömma det.
Clove nickade åt Carol.
"Ja, du har väl rätt, höghus? Vad som helst, men vill inte bo i staden, det känns som att det är fler där." sa Clove lite svävande utan den egentliga förklaringen.