Prs med Genny1

"Hej" mumlar flickan tillbaka, men bänder sig bort.
Jag ska just fråga hur hon mår, men svaret är så uppenbart. Vem mår bra efter att ha blivit dragna till Hungerspelen?
"Vår...handledare kommer nog snart..." säger jag, mest för att bryta den läskiga tystnaden.

Mmm, tvingar jag mig själv att säga. Han kommer säkert snart.

"Eller hon" säger jag, men ångrar mig genast. Varför kan jag aldrig hålla tyst med mina små petnoga detaljer?

Jag orkar inte svara, bara blundar och lägger min kind mot den kalla glasrutan.

Rose vänder bort huvudet, och jag förbannar mig själv. Sedan inser jag att jag kanske inte ska bli alltför god vän med Rose. Vi måste trots allt döda varandra i spelen. Jag suckar och hör hur en dörr öppnas från korridoren.

Jag kollar mot dörren och hoppas att det ska vara våran handledare, dessvärre inte. Det är kvinnan som läste upp våra namn. Jag vill inte vara här tänker jag och tvingar ner tårarna som vill fram.

Jag ser på kvinnan, hon som drog min lapp ur kupolen, och känner en stark lust att bara hoppa på henne och slå henne, plåga henne tills hon dör. Dör såsom jag och många andra kommer att göra. Men jag tyglar känslorna, sväljer ilskan, och stirrar ner på det smutsiga golvet i tåget.
"Nämen heeeeeej" fnissar kvinnan.
"Mitt namn är Ewerlinee om ni inte redan visste det"
Jag nickar kort, men lyfter inte blicken. Som om jag skulle bry mig om vad du heter, tänker jag, du har skickat mig och tusentals andra i döden.

Flickan brevid mig stirrar på kvinnan med hat i blicken som om hon ska hoppa på henne, men hon hinner inte göra något förrän dörren öppnas igen...

...och en lång, gänglig och muskulös kille stiger in i rummet. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Killen har kort, mörkt hår och mörka ögon. Hans ansiktsdrag är vackra, om man bortser från det tjocka ärret som löper från mungipan till ögonbrynet på honom. Vår handledare.

Jaa, ni kanske redan har förstått vem jag är säger den långa killen som jag antar är våran handledare. Jag ska hjälpa er till seger!!!! Det verkar som han tror att vi ska bli glada men ingen av oss ler.