.

Zee fick syn på mannen från tidigare den dagen och lät Tornado gå fram till honom. "Ey!" sade hon hest. "Upp på hästryggen nu, vi åker!"

John hörde rösten, men han reagerade inte. Hans illamående hade tagit över honom totalt. Han var yr och spyfärdig.
Han skakade på huvudet.

Zee spottade irriterat och marscherade fram till mannen. Med ett hårt tag rykcte hon upp honom. "Du får mer tid att spy på hästryggen: UPP NU!" morrade hon ilsket och bokstavligt talat drog mannen efter sig mot de andra, som såg osäkert på henne. Hade hon varit kvinna i deras ögon hade de skrattat. Vilka uslingar. Om de bara visste vem hon faktiskt var. Falska idioter.
Zee slängde upp mannen på en häst och satte sig sedan på Tornado, som väntade längst fram i hela kompaniet, sida vid sida med befälhavaren och hans sto. Zee nickade kort mot befälhavaren och så satte de kust mot bergen.

John lät sig dras med. När han väl satt uppe på hästryggen, så hade hans illamående försvunnit något. Han såg framåt mot alla andra soldater. Vinden blåste igenom hans hår.

Zee red stolt längst fram med befälhavaren. Endast befälhavaren och en eller två till i hela kungens arme visste att Zee var en kvinna, därför kunde hon lugnt tala med befälhavaren utan att göra honom illa till mods. Befälhavaren var faktiskt en riktigt stilig man. De samtalade om chanserna mot Rohhs trupper.
"Vi vinner lätt." sade Zee säkert. Befälhavaren skrattade, "Det kan väl inte du veta?"
Zee log under huvan och lade fram ett argument: "Kung Rohh är en dum man. Han betalar inte sina soldater, låter dem dricka hur mycket de vill och hans folk handlar innan de tänker. Vi har alla odds på vår sida Sir."
Befälhavaren skrattade åter och lät sin häst komma närmare Tornado, så de red sida vid sida. "Du har rätt. Men Rohh är inte så dum att han inte skickar ut spioner. Du måse vara försiktig med hur du talar, Zee." mumlade han.
Zee kände en rysning gå över ryggen så hon hörde hans låga röst, kände hans andedräkt mot kinden. Zee rodnade och nickade utan att säga mer. Tu ratt han inre kunde se hennes ansikte.

John log. Hans illamående var som bortblåst. Antagligen pågrund av den friska luften. Plötsligt började hans häst stegra. Han höll ett krampaktigt tag kring tyglarna, men trots det slungades han av hästryggen och landade med en kraftig duns på marken. Till råga på allt så fick han en av den stora, bruna hästens hovar rätt på knät. Han kved av smärta.

Det blev uppståndelse i bakre delen av hopen av soldater som red på. Zee suckade och himlade med ögonen. Hon följde befälhavaren med blicken då han red bort dit och hjälpte en man upp på sin häst. Det var mannen som Zee talat med två gånger innan. Konstigt att de aldrig möts innan idag, nu var han ju överallt verkade det som.

" Tack, kved John så tacksamt han kunde. Det bultade i knät och han skulle bli tvungen att kolla upp det senare, men just nu hade dem en tid att passa. Han fattade tag om tyglarna och fortsatte rida framåt.

Befälhavaren återvände till Zee och de såg på varandra med intensiva blickar, som om de samtalade med blickarna.
Vilken klumpig liten idiot som ramlar av sin häst på det där sättet.
Zee log vagt och de fortsatte fara mot bergen.

John såg ner på sitt knä då och då. Det hade börjat flöda ut blod, inte lite heller, men han struntade i det. Han fortsatte att rida trots smärtan och yrseln han fick av blodbristen.