Light and Dark at Hogwarts

Alltså svärordbra!

Ni skriver JÄTTEDUKTIGT båda två! Underbart, bevakar helt klart! ♥

underbart! den här kommer jag sträckläsa

Nu är fjärde kapitlet, äntligen, klart! Det är ganska kort men jag hoppas att det inte gör så mycket.



Kapitel 4
Wendys perspektiv
Jag kommer kräkas vilken sekund som helst. Den slemmiga masken, som är bra mycket större än min handled, det är meningen att jag ska ta hand om försöker fly iväg över gräset, jag skulle gärna låta bli att stoppa den. Men eftersom jag har planerat att få godkänt i Skötsel och Vård av Magiska Djur den här terminen tvingar jag mig själv att gå fram till den och bära tillbaka den till sin provisoriska bur, bestående av en liten låda. Den ålar sig och försöker komma loss ur mitt grepp, så jag skyndar på stegen. Det känns som om en evighet passerar under den korta tid det tar att gå över gräset. Hur lyckades den där långsamma varelsen komma så långt? När är jag äntligen står vid bur-lådan praktiskt taget slänger jag ner masken i den. Det äckliga krypet ger ifrån sig ett hest, tyst skrik och jag sätter reflexmessigt ena fingret mot munnen som för att tysta den-självklart meningslöst. Då kommer frukosten upp: fingret är klibbigt av mask-slem. Jag bara står och stirrar på den hög med... gojs som just kom upp ur mig.
"Vill du ha lite hjälp?"
Jag vänder mig häftigt om. Till min stora förvåning kommer frågan inte från Alice, som brukar hjälpa mig på de här lektionerna. Den kommer från Scorpius Malfoy. Han är den sista personen jag förväntade mig skulle erbjuda någon hjälp.
"Ähmm, det behövs inte." mumlar jag.
Han höjer på ögonbrynen och kastar en menande blick på högen med spya och masken som gör ett ännu ett försök till flykt. Jag suckar.
"Okej då. Tack."
Det sista ordet känns så fel att uttala i ett sammanhang när han är inblandad. Till min förvåning ler han bara och hämtar masken, som han håller fast i famnen istället för att tvinga ner den i buren. När masken äntligen är stilla sträcker han långsamt fram den mot mig. Jag sväljer-ljudligt- och tar emot det lilla slemmiga odjuret. Precis när Scorpius lägger den i min hand snuddar hans fingrar vid mina. Mitt hjärta hoppar över ett slag och en rysning fortplantar sig genom hela min kropp. Eftersom masken är så motbjudande? Jag bestämmer mig för att det är därför trots att jag vet att det inte är så.
"Renskrubba"
Jag väcks ur mina funderingar och upptäcker att den lilla klumpen med kräk har försvunnit.
"Tack."
Den här gången menar jag det. Han ler mot mig. När blev han så... Snäll? Så fort jag har tänkt tanken sprider sig en panikartad känsla genom mig. Jag måste inbilla mig. Jag kan inte, på något sätt tycka om Scorpius Malfoy. Inte ens lite. Det är omöjligt.
Jag pressar fram ett leende, uppenbarligen inte särskilt övertygande eftersom han får ett sårat ansiktsuttryck och går tillbaka till sina Slytherin-vänner. Men varför skulle han bry sig om huruvida jag ler på riktigt eller bara pressar fram ett för att vara artig? Och, framför allt, varför bryr jag mig?
När lektionen är slut drar jag fram mitt scema för att se vart vi ska. Till min stora förvåning är det redan dags för lunch, vilket passar mig perfekt eftersom jag just lämmnade all min frukost i en mosig hög några meter bort. Jag drar med Alice och Rose till stora salen. Där sätter vi oss tillsammans med Albus och Penelopie, en tjej från samma elevhem som han. De sitter och läser The Prophet, och det verkar inte vara så trevliga saker som står där.
"Har ni läst det?" frågar Albus.
Jag skakar på huvudet och Pennie räcker fram tidningen. Så fort jag har läst rubriken vet jag att det här är långt ifrån goda nyheter: Ännu en mugglare "mystiskt" död. Innan jag är klar sätter sig någon bredvid mig, en lång pojke med ljusbrunt hår, som får alla andra killar att se ut som hemlösa uteliggare. Med andra ord: han är riktigt snygg-och ser ut att vara i samma ålder som vi. Trots det har jag aldrig sett honom tidigare.
"Hej." säger han med klingande röst.
"Hej." svarar jag tveksamt.
Han ler och sträcker fram handen.
"Jag heter Timmothy, men du kan kalla mig Tim."
Det måste synas hur förvirrad jag är för han ler roat och tillägger:
"Jag är ny här, och jag ska börja i er klass."
Jag måste anstränga mig för att inte tappa hakan och låta bli att stirra ut honom. Man börjar inte på Hogwarts när man är femton år, och om man av någon anledning skulle göra det måste man väl ändå gå med förstaårseleverna. Han fortsätter prata och när chocken har försvunnit, och jag äntligen lyckas koncentrera mig på vad han säger, märker jag att han är väldigt trevlig. Samtidigt känns hans blotta närvaro konstig, väldigt, men jag bestämmer mig för att det är avundsjuka. Jag brukar känna mig konstig när jag är avundsjuk på någon, vilket om jag ska vara ärlig inte är så sällan. Trots det kan jag inte kasta av mig känslan av att något är fel med honom. Riktigt fel.

Bravo!!!

Du skriver såååååå bra!!!!!'

Tack♥

jättebra ♥♥♥♥♥

MER!!!

Super! Skriv mera!!!

Jättebra!

MERA, MERA, MERA!

Tack så mycket allihopa!♥