Magic hunters (Prs)

Alayne ler efter männen, soldaterna påminner hon sig själv och ser hur den yngre vänder sig efter att de vandrat en bit uppför gatan och tittar tillbaka emot henne för en stund. Hon möter hans blick för en stund men vänder sedan bort den, i rädsla för att han skulle ångra sig och komma tillbaka. Snabbt skyndar hon sig in och möts av höga ljud, skratt och musik. Lukten av mat får hennes mage att klaga och Alayne letar snabbt upp värdinnan och ber om ett rum och ett mål mat. Hon ger henne några mynt hon tidigare tagit och den äldre kvinnan visar henne vänligt till ett rum. Alayne ber henne även komma med maten till rummet innan hon lämnar henne.
Alayne sjunker ned på sängen. Låter sitt ränsle landa på golvet intill den och suckar ljudligt. Hennes arm bultar och hon önskar för en stund att hon inte befinner sig i någon stad, att hon aldrig begett sig in i den men hon hade varit tvungen, driven utav hunger. Trött lägger hon sig ned på sängen, fortfarande fullt påklädd och känner hur hon börjar drivas bort till drömmarnas värld.

Alayne sätter sig upp med ett ryck då hon hör den svaga knackningen på dörren. Hon hade sovit, eller nästan men på ett kick blir hon klarvaken. Snabbt reser hon sig och går fram emot dörren. Rättar till sitt hår något innan hon öppnar dörren. Där står kvinnan, värdinnan med en talrik med kött, grönsaker, potatis, bröd och det hela doftar underbart enligt Alayne.
”Tack”, säger Alayne tar emot maten. Under en liten stund möts deras fingrar och Alayne hoppar till. Det är som en iskall känsla fyller henne och för en stund känner hon sig skräckslagen även ifall hon inte hade något att vara rädd för. Tallriken faller i marken och maten sprids över golvet. Alayne hör värdinnan svära till, svordomar som får Alayne att rygga bakåt, eller så var det känslan hon fått av kvinnan. Hon kunde inte riktigt säga vilket det var.
”Det var inte meningen att…”, börjar Alayne men ser kvinnans blick på sig och tystnar. Hon följer den och ser sitt misstag och känner hur blodet fryser i sina ådror. Tygremsan som hon alltid bär runt handleden, handleden som nu är bruten hade fallit nedåt och det inbrända märket lös tydligt emot hennes bleka, svullna hy.
”Tjuv”, skriker kvinnan innan Alayne hann säga eller göra något, frusen i sitt egna skinn. ”Jonathan, tjuv. Hämta soldaterna.”
Alayne känner hur hon börjar kunna röra sig. Hon försöker tränga sig förbi kvinnan i dörröppningen men kvinnan tar tag i henne. Sliter tag i hennes hand och Alayne skriker av smärtan då den brutna handleden rubbas. Smärtan är olidlig och kvinnan verkar gilla att se henne ha ont och trycker hårdare. Alayne kämpar för att hålla sig själv vid medvetande medan kvinnan drar med henne ut till samlingsrummet.

Så fort de kom in i rummet hörde de ett skrik, nej två. Det första från en kvinna, Anneli kunde höra att hon skrek "tjuv" och namnet "Jonathan". Den andra rösten var från en yngre kvinna. Det lät som den unga kvinnan som Anneli hade träffat på tidigare.
"Jag måste gå! Matmor ropar på mig." mumlade pojken och sprang iväg.
Anneli lämnades ensam kvar i pojkens rum. Pojken som tydligen hette Jonathan...

Efter några minuter kikade Anneli ut i stora hallen utanför rummet och såg vad hon hade trott. Det var den unga kvinnan som hon hade mött tidigare, och hon var i knipa. Hon hade räddat Annelis liv en gång och nu var det Annelis tur att rädda hennes. Hon tog ett djupt andetag och stegade ut i hallen.
"Skadar ni henne får ni med mig att göra!" skrek hon mot värdinnan.
Hon hade inte riktigt tänkt igenom planen. De var många fullvuxna män och kvinnor i rummet, plus värdinnan som höll Annelis vän i ett stadigt grepp. Anneli svalde och försökte att gömma sin rädsla och osäkerhet.

Alaynes blick är riktad emot golvet. Även ifall hon säkerligen inte var den enda som stal i rummet, eller gjorde något olagligt så trodde hon inte att någon skulle hjälpa henne. Varför skulle de? Istället biter hon sig i kinden, känner smaken av blod. Det känns som om någon sticker en kniv i hennes arm och vrider om varje gång kvinnan drar i den eller trycker och tårar rinner nedför hennes kinder. Det är då hon hör rösten och för en stund tar Alaynes hjärtat ett litet skutt av hopp men så ser hon upp. En flicka. En korthårig, smutsig liten flicka. Den bestämda rösten passar inte riktigt ihop med vad Alayne ser och i nästa stund känner hon ingen henne. Det var samma flicka som hade haft elden i handen. Det känns som om något hällt en hink med kallt vatten över henne och Alayne känner hur håret på hennes armar reser sig som om luften vore elektrisk.

Ljuden inne på värdshuset tystnar något vid flickans ord och Alayne känner sig tacksam över bristen på uppmärksamhet emot henne men hon förstår inte vad flickan håller på med eller varför. Alayne gnyr till då värdinnan åter igen rycker i henne men säger ingenting utan kryper ihop så mycket hon kan. De hade i alla fall inte slagit henne, eller värre.

[Liten? Anneli är bara ett år yngre än Alayne...]

Allas blickar vände sig mot Anneli och hon kände sig mycket liten och utpekad. Det var ju väldigt smart av henne att rikta all uppmärksamhet mot henne. Hon försökte att morska upp sig och spände blicken i värdinnan.
"Släpp henne!" väste hon.
Dörren flög upp och där i dörröppningen stod pojken, Jonathan, med fyra soldater, två av dem hade Anneli sett förut. Jonathan såg rätt så förvirrad ut när han såg scenen framför sig och han kollade undrande på Anneli, men nu fanns det ingen tid att förklara. Soldaterna började att röra sig mot henne och den unga kvinnan...

[Oh, förlåt. Inser att sömnbrist inte påverkar mig positivt. ]


Alayne känner kraften i flickans röst och värdinnan verkar göra det samma. Greppet lossnar något även om hon fortfarande håller kvar i henne. Alayne känner hur värdinnan tar sats att säga något men så flyger dörren upp.
Fyra soldater. Alayne vill skrika men tiger. Två av dem var samma som hjälpt henne till värdhuset och hon ser hur de känner igen henne.
”Här är hon, och ta henne med. De verkar vara kumpaner”, säger värdinnan argt men greppet på Alayne är fortfarande något löst.
Alayne ser soldaterna röra sig emot henne. De andra i värdshuset verkar ha försvunnit in i skuggorna och Alayne lade märke till hur ett gäng av dem försvann i samband med soldaternas ankomst, något som de inte verkade uppmärksamma.
”Jag vet hur du kommer dö”, hör Alayne sig själv väsa lågt till värdinnan, så lågt att ingen annan hörde. Hon känner hur kvinnan rycker till och smärtan får det nästan att svartna för hennes ögon men hon fortsätter. ”Tre varningar, tre svek. Först din son, sedan kommer ansiktet som jagar dig i dina drömmar att knacka på din dörr och till sist…” Alayne talar snabbt men inte tillräckligt. Hon ser hur kvinnan blivit blek, Alayne visste att kvinnan inte delat sina drömmar med någon, hur kunde hon?
Värdinnan ger över henne till soldaterna och Alayne kastar en desperat blick emot flickan.

Anneli kände hur paniken började att bubbla inom henne och innan hon hann hindra sig själv sköt en eldsflamma ut från hennes handflata och träffade en av soldaternas resmantlar som direkt fattade eld. Mannen skrek och dansade runt av smärtan och hettan. De andra soldaterna tittade förskräkta på och värdinnan såg ut som om hon skulle svimma. Jonathan stod kvar i dörröppningen, han såg inte ut som att veta vad han skulle göra. Anneli sprang fram och sparkade den brinnande soldaten på smalbenet och han föll kvidande ihop. Den unga kvinnan var nästan fri! Annelis kraft var ändå avslöjad så hon började att rulla en ny eldboll mellan hennes handflator, men en soldat kom upp bakom henne och tog tag i hennes händer. Anneli skrek till av överraskning och fasa.

Alayne hoppar chokat till tillsammans med de andra även ifall hon visste. Deras grepp om henne lossnade och Alayne drog sig loss ifrån dem. Hon sparkar till en av soldaterna, och samtidigt som han greppar efter henne igen drar hon en kniv ifrån hans bälte. Hur hon fick tag på den kunde hon inte riktigt säga, den befann sig i hennes hand och hon instinktivt då han drog henne intill sig, sköt kniven in i magen på honom. Varmt blod rann nedför kniven och ned på hennes darrande händer. En våg av ånger trängde sig på och mannen föll sakta ned på knä som om han likt henne eller de andra inte riktigt hunnit förstå vad som skett.
”Förlåt”, mumlar Alayne till mannen, fortfarande med kniven i honom och inser inte förrän då att hon likt honom fallit ned på knä. ”Förlåt, förlåt.”
Hon ser hur livet rinner ur honom och sedan händer allt mycket snabbt. Ett skrik får Alayne att vakna till liv. Hon ser mellan kniven i sin hand och sedan på flickan. Fortfarande med darrande händer försöker hon greppa hårdare om den och pressar in de i soldaten som höll flickans mage. De andra drog sina svärd, Alayne kunde höra ljudet av stål. Hon visste att hon aldrig skulle överleva ifall de nu tog dem. Hon skulle inte endast förlora en hand, de skulle ta hennes liv för det var precis vad hon själv hade gjort.
”Gå inte närmare dem”, sade en bestämd röst och Alayne ser pojken som kommit med soldaterna stå vid dörröppningen med ett laddat armborst riktad emot dem, riktad emot en av soldaterna. ”Låt dem gå eller så dödar jag er.”

[Byter nog till nutid...]

Soldaterna stannar upp och Anneli sjunker gråtande ihop i en hög på golvet. Jonathan står fortfarande kvar i dörröppningen, men nu med ett laddat armborst pekande på soldaterna.
"Jonathan! Sluta genast upp med det där!" skriker värdinnan generat, men Jonathan står kvar.
En av soldaterna fångar snabbt upp Annelis kraftlösa kropp och trycker sitt svärd mot hennes hals. Hon känner den kalla metallen mot sin hud och hon ser hur Jonathans ansikte blir vitt av skräck.

Alayne stannar upp, fryser till is tills hon förstår. Pojken, den unga mannen menade inte henne och den unga kvinnan. Likt henne själv verkar soldaterna ha stannat upp för en stund men så ser, känner Alayne hur en av soldaterna grabbar tag i den unga kvinnan. Alayne vet vad som kommer att hända. Hon ser i sitt inre hur mannen skjuter soldaten, den unga kvinnan räddad men det tar för lång tid för honom att ladda om. Hon ser dem alla dö.
"Vänta", utbrister hon innan hon inser vad han gjort mest för att hon vill ändra det hon sett under de få sekunder. "Vänta." Men den unga mannen, Jonathan väntar inte utan istället ser Alayne en ilska i hans ögon. Alayne känner paniken komma men ställer sig framför soldaten och den unga kvinnan, skymmer, skyddar de båda med sin kropp ifrån Jonathan och armborstet. De andra soldaterna börjar röra sig. En emot henne och en emot Jonathan.

[Måste logga ut nu, men svarar så fort jag får chansen! ]