Prs

Jag nickade.
- Jag är Wahidah. Mumlade jag och skämdes över mitt namn. Min mamma kom från Sydafrika och hade gett mig mitt utseende och mitt namn.
Jag kunde inte slita blicken från William. Jag kände honom inte, men jag hade en känsla av att vi hade något gemensamt.

Jag log och såg in i hennes glittriga ögon.

" Ett vackert namn på en vacker flicka, sa jag och log.

Jag log svagt.
- Tack, William är också fint. Mumlade jag blygt och mötte Williams blick.

-Tack, sa jag glatt.

Jag reste mig upp.

-Jag tänkte ta en promenad ner till sjön, sa jag

Jag nickade besviket. Det hade varit trevligt att prata med honom en stund till. Ett gammalt par gick förbi och nickade till oss som hälsning. Jag hälsade inte tillbaka utan bara såg efter dem utan att säga något.

Jag vände mig om mot Wahidah.

-Du kanske har lust att följa med?, sa jag

Jag sken upp.
- Ja, visst. Sade jag och reste mig.

Jag log. Jag började följa grusstigen som ledde ner mot sjön.

Då och då tittade jag mot Wahidah.

Jag höll blicken fast vid mina fötter och kännde Williams blickar på mig. Jag tittade mot sjön och kände en konstig känsla.

När vi var framme vid sjön så satte jag mig på bryggan.

Jag såg ut över den glänsande sjön och log. Jag kände vinden genom mitt rufsiga hår. Jag njöt.