The darkness around us. (Öppet rollspel)

Brandon VAKNA NU” den kvinnliga rösten låter väldigt arg och förvånansvärt utmattad. Brandon försöker fortfarande att nonchalera sina föräldrar som skriker på honom. Han öppnar sakta sina ögon och blir genast bländad av solen. “Varför måste solen lysa så starkt” viskar han för sig själv. Han sluter sina ögon och rullar så att han har sin rygg mot solen. Om han fick bestämma så skulle han aldrig lämna sitt rum. Värmen var så underbar och madrassen så enormt mjuk och skön. Han känner sig fortfarande trött och skulle vilja sova längre klockan är ju bara 9:30 och det är helg…

Plötsligt hör han fotsteg. Tunga fotsteg som gick i en faslig takt uppför trappan. Brandon undrade vem som kunde vara så pigg en helgmorgon. Dörren till Brandons rum smälls upp och han sneglar och ser sin mamma komma inrusande i rummet. Varför kommer hon upp hit?. Han försöker blunda men då skriker hans mamma “VAKNA NU FÖR IN I HELVETE”. Samtidigt som hon skriker detta så välter hon Brandons madrass. Brandon tippas rakt ner på golvet. Han sitter och blinkar sömndrucket, han kliar sig i sitt rufsiga hår och gäspar…

Han mamma vänder på klacken och precis innan hon stänger dörren säger hon “Om du inte kommer ner inom 30 min så bränner jag upp ditt rum, men hoppas du sovit gott”. Brandon suckar, hans mamma hade alltid sådana häftiga humörsvängningar. Man kunde aldrig veta i förväg hur hon skulle reagera. Han reser sig sakta upp från golvet och lägger tillbaka madrassen i sänged. Han kollar och ser att måste ha somnat med näsan i boken för det låg en bok på golvet som inte hade något bokmärke i sig och hans sänglampa stod på. Han klickade på knappen och lampan stängdes av. Han gick sakta fram till garderoben som var täckte med affischer av kända böcker och deras författare. Hans garderob bestod av två partier det ena där alla hans kläder fanns och om man öppnade dörren till den andra delen så skulle man få en inte allt för oväntade överraskning

Den var till bredden fylld med böcker av alla sorter. Alltifrån romaner till faktaböcker. Han tar på sig sina vanliga kläder och väljer ut 3 böcker som han ska läsa idag. Det blev alla tre delar av Alex Dogboy. Han öppnade dörren till sitt rum och gick ner för den slitna trappan. Han hörde ytterdörren smällas igen och när han kom fram till bordet, där låg det en lapp med en liten finurlig handstil. Det stod “Pappa arbetar och jag ska handla med några väninnor, din frukost står på spisen, hoppas du har en trevlig dag” Brandon suckade och gick in i köket. Han såg en stekpanna med bacon och ägg i och förmodade att det var hans frukost.

Han la upp det på en talrik och slog upp Alex Dogboy och började läsa *Pojken som kallades Dogboy satt på slänten till stadens illaluktande flod*. Han glömde helt bort frukosten och fortsatte läsa. När frukosten kallnat så satte han sitt bokmärke på det stället han var. Han tog en tugga av den kalla baconen men spottade ut den. Han tog talriken och slängde äggen och baconet i komposten. Han tog ett äpple i handen och tog sin lilla axelväska(han brukar alltid lägga sina böcker i den). Han öppnade dörren och förväntade sig den välkända salta lukten men han möttes av något varmt. Något väldigt varmt. Det såg ut att vara eld. Brandon försökte backa undan men det var reda försent. Han byxben hade redan tagit eld. Han började skrika och slå med sin väska mot benet men elden vägrade försvinna och bara spred sig. Han kände den otroliga värmen bränna mot hanns kropps. Han tänkte “Nu är det slut, mitt liv är över” Han svimmade och föll ihop på golvet. Allting blev svart...

[I-is it OK to keep going? o-o]

[I hate when poeple do this to me but Vildvittra *ping*



I guess, go for it! C: ]

(Sorry, glömde bevaka xD)

Den lilla bleka gestalten som är Avena störtar fram genom slummens kvarter. Hon har stora säckiga jeans och en grå tröja med huva som hon ofta gömde sig i. Gömde de svarta ögonen, gömde det stripiga svarta håret, gömde vem hon var. Vem hon var? Ja, det visste hon inte ens själv, enbart Avena Hill. Avena Hill född på gatan, levde på gatan tills barnhemmet kom tills hon åter rymde kom i fel umgänge och nu försökte hon förtvivlat få till sitt liv.
Men nu sprang hon för allt hon var värld, hon fick inte komma försent till krogen. Skola på dagarna, kvällarna och nätterna till jobb för att klara skolutgifter och läxor mellan det. Mat och sömn var det inte mycket av men hon hade vant sig, hon ville bli något komma ifrån denna värld hon levde i. Saker att dämpa hungern med hade hon lärt sig på gatan och det fungerade än idag.
Sedan allt skedde så snabbt att hon inte hann fatta, en bil, ja en bil måste det vara för inte fanns träd på gatan? Nej, hon måste ha sett i syne. Ett brak hörs och något som känns som hennes huvud ska gå mitt itu, det flimrar för ögonen innan allt blir svart, som en dimridå och hon dras ner i marken. Nej, det gjorde hon inte det var teoretiskt omöjligt, men hon gjorde det hon kunde känna den tunga jorden pressa sig mot hennes lungor döda henne. Men Avena dog inte och snart är hon uppe på annan mark igen, något kallt och hårt.

Vatten droppade ifrån henne och hjälpte till att kyla ned henne. Hennes hy hade knottrat sig och det enda som skyddade henne emot kylan var de korta shortsen och sportbehån som inte var så mycket till skydd. Ana huttrade, slog armarna runt sina bara ben där hon satt. Genom mörkret fanns det inget hon kunde se och hon var rädd. En rädsla som fick henne att krypa ihop där i mörkret, en rädsla som fick henne att inte ge ifrån sig ett knyst. Vad hade hänt? Hon kunde fortfarande känna obehaget då vattnet pressat sig in då hon knippat efter luft. Men frågan som skrämde henne mest var vad som hade grabbat tag i henne. Vad och vart hade det fört henne?

”Fungerade det?” kunde hon höra en klar feminin röst fråga. Orden ekade runtomkring Ana. Det lät som om hon befann sig i ett stort tomt rum.
”Ett, två, tre… poff. Där och sedan här”, sjöng fram en annan något hesare och väldig uppspelt stämma.
Ana lyfte huvudet emot rösterna men hon kunde fortfarande inte se någon genom det täta mörkret.
”Tänd facklan igen”, sade den första rösten igen bestämt.
Tonen påminde Ana smått om hennes fars röst då han var otroligt irriterad och förväntade sig att man skulle göra som han sade utan några frågor. Hon visste ingen som sade emot honom då han var på det humöret.
Ett klickande ljud som verkade följa någon slags melodi nådde Anas öron samtidigt som hon såg hur en liten eldslåga började ta fart.
”Tyst, Amin”, hördes samma feminima bestämda röst och Ana kunde för första gången utskilja vilka rösterna tillhörde.
De var tre stycken. Kvinnan som talat bar kläder som Ana aldrig tidigare sätt. De såg ut att vara som ett andra lagerhud på henne, ett rött lager som framhävde hennes gröna, stora ögon. Jämte henne stod en man. Då kvinnan lös av styrka så var mannen helt olik kvinnan. Han var ifrån det klickande ljudet kom ifrån och även om kvinnan sagt till honom att vara tyst så fortsatte han med ett något galet leende på läpparna. Mannen var äldre än kvinnan, hans gråa, slitna hår, de långa silvriga skägget och rynkorna i hans ansikte avslöjade hans ålder men också hur han stod lutad emot en käpp som sakta började stampa med i takten till han klickande med tungan. Bakom dem båda stod en ung pojke, inte äldre än tolv år med en fackla i hand som han höll upp så långt han kunde men hans hand darrade något fruktansvärt och för ett ögonblick trodde Ana att han skulle tappade den men istället förvånade hon honom.
”Titta”, skrek mannen upphetsat och pekade ned stället där Ana satt som en liten boll. Hans röst gick upp några oktaver och istället för att fortsätta stampa med käppen till den där melodin började han hoppa upp och ned på stället. ”Vad var det jag sa. Ett, två, tre… poff. Inte där utan här. Här HÄR!”

Ana såg att hon befann sig i ett stort rum som såg ut att vara gjort av sten. Det fanns inga fönster och enda utgången verkade vara genom trädörren som befann sig bakom de tre personerna. Ana ställde sig obekvämt upp. Hon hade börjat hacka tänder. Rädslan inom henne växte och hon kramade om sig med sina armar. Var, var hon någonstans?
”Var är jag?” fick hon fram.
”Negara, lille vän. Negara”, utbrast mannen skrattandes.