Hunger Games

De kom in i sin våning överdådigt inledd och de kunde slappna av. Imorgon var det första träningen men nu skulle de bara ta det lugnt. Signe var trött så hon sa adjö till de andra och gick in till sig där hon drog av sig kläderna i en hög och gick in i duschen där hon stod länge. Hon provade alla knappar och spakar. Då hon var klar doftade hon härligt av aprikos och håret var tort.

Så fort Zoe kom in i lägenheten tog hon oförsiktigt av sig klänningen och kastade den på maken. Hon brydde sig inte om att dem andra tittade på henne. Det var en otrolig lättnad att få av sig den. Om hon var tvungen att ha på sig något sådant på intervjun gick hon heller naken.
Zoe tog en snabb dusch innan hon gick och la sig, hon hade inte ork att leka med knapparna. Hon ville bara få bort den blåa färgen från ansikten, och få bort vad hon nu hade i håret. Det var så fel att ha det stående så rakt upp från huvudet. Det var en lättnad att se sig i spegeln och se en riktig människa titta tillbaks.

Signe drog på sig ett par svarta shorts och linne innan hon kröp ner i den stora mjuka sängen. Allt smink och konstigt klegg i håret var borta vilket hon gillade. Hon var dödstrött och scener från kvällen spelades upp i hennes huvud. Vilka av dessa ungdomar skulle hon döda och vem skulle hon dö för? Med dessa tankar somnade hon slutligen oroligt.

Zoe funderade på att gå ut till dem andra, men hon hade inget att säga dem. Så hon gick till sin säng. Även om den var mycket större och lyxigare än sängen hon hade hemma i distrikt elva, kunde hon inte slappna av lika lätt här. Hon märkte efter ett tag att hennes hjärta slog snabbt i bröstet på henne. Varför var hon tvungen att vara så nervös just nu? Hon rullade runt i sängen, oförmögen att somna. Hon hade den värsta dödsångesten hon hade haft sedan hon var tvungen att säga hejdå till sin familj.
Inte förrän det började bli morgon lyckades Zoe somna.

Signe vaknade på morgonen ovanligt utvilad, hon hade aldrig sovit bättre en filt på ett golv brukade vara hennes sovplats. Men hon trodde att nerverna skulle spela in, tydligen inte. Hon klev upp och såg ett par svarta byxor och linne med hennes distriktsnummer på, nummer 10. Idag var det träning och nu började hon bli nervös. Hon drog på sig kläderna och satte upp det långa håret i en hästsvans innan hon gick för att få frukost.

Zoe blev väckt nästa morgon. Hon skulle aldrig klara av att vakna själv efter att ha sovit så lite under natten. Hennes korta hår stod åt alla håll, på ett mer naturligt sätt än det hade gjort kvällen innan. Hon hade stora mörka ringar under de trötta ögonen, dem andra skulle verkligen inte kunna se hennes dom ett hot när hon såg ut såhär. Zoe önskade att hon kunde stanna kvar i lägenheten och sova hela dagen. Hon trodde egentligen inte att hon skulle kunna lära sig något viktigt under träningen.
Zoe drog på sig kläderna som låg framme och borstade handen genom håret för att få det mer i ordning. Sedan gick hon och åt frukost, hon var egentligen inte särskilt hungrig, men tryckte ändå i sig mer än hon någonsin gjorde hemma.

Signe stod utanför dörrarna till träningsalen och Joars hand, hennes distriktspartner hade sökt sig in i hennes. Hon lät det ske, hon hade inget att bevisa. Hon var stark som en oxe och skicklig att stycka, inte för att hon tänkte stycka någon men hon kunde hantera knivar.

När Zoe kom ner till träningslokalen såg hon deltagarna från distrikt tio stå utanför. Signe såg ut som en farlig motståndare även utan utsmyckningen hon hade i går och med den lilla killen från hennes distrikt i sin hand. Zoe nickade som hälsning och log svagt. Hon visste inte om hon borde försöka verka mer hotfull och elak, visa mer att hon var en motståndare. Fast det var klart, att verka som en farlig motståndare skulle antagligen bara döda henne snabbare. Hon insåg också att huvudstaden antagligen ville att hon skulle börja bråka och vara elak mot sina motståndare vid det här laget, så att vara trevlig mot dem var som att på sätt och vis kämpa emot rollen huvudstaden nu hade satt henne i.

Signe log tillbaka och såg på henne uppifrån och ner.
"Du ser inte ut som en smurf idag, det tilltalar dig." sa hon med ett snett flin och blinkade åt henne, Zoe.
Signe drog ett djupt andetag, nu var hon inte nervös, nu var det inte på riktigt, nu skulle hon inte döda, men sen.....hon ville inte.

"Tack, tro det eller ej, men jag brukar faktiskt inte vara blå i ansiktet" erkände Zoe med ett skämtsamt leende. Hon började få en idé, tänk om hon skulle kunna alliera sig med Signe. Det skulle antagligen öka Zoes chanser om överlevnad dramatiskt. Fast det var klart, en av dem skulle dö, minst en av dem, hur bra spelen än gick. Det skulle vara så oändligt mycket lättare att inte lära känna någon som skulle ut på arenan.
Zoe kliade sig osäkert i bakhuvudet. Även om hon skulle vilja alliera sig skulle Signe antagligen inte tycka det var en bra idé. Zoe skulle antagligen tjäna mycket mer på en allians än Signe skulle göra, och hur som helst skulle Zoe aldrig kunna fråga något sådant.