En Taggsvans' värsta mardröm

Bra! ♥

*bevakar*
bra ♥

Yeeey nya bevakare!!! Super glad!!! Tack för alla era fina kommentarer, blir så glad när någon vill läsa! Aja... nog pratat över min lycka :3 Här kommer...

Kapitel 4 Slytherin eleverna

Tystnad, inget muller hörs någonstans.
"Va skönt! Stormen har lagt sig!" hördes en röst. Sam sätter sig upp i sängen och drar undan hänget som händer runt sängen. Hon kikar ut och ser Lavender Brown stå och sträcka på sig medans Parvati Patil sätter på sig strumporna. Dem två är de andra två gryffindortjejerna i fjärdeårskursen. Dem hade presenterat sig för Sam kvällen innan.
”God morgon på dig.” sa Lavender och började ta fram sin klädnad. Parvati vinkade glatt till henne. Sedan fortsatte hon med sin strumpa. Parvati hade hittat ett hål i ena strumpan som tydligen störde henne.
”God morgon,” sa Sam till dem, hon tittade mot Hermiones säng. Den var tom. ”Var är Hermione?”
”Hon är på toan” svarade Lavender. Sam har aldrig haft något problem med att ställa frågor, men det var ganska sällan någon svarade henne. Men hennes liv kändes mycket bättre ända sedan hon började på Hogwarts. Bara två sekunder senare kom Hermione ut ur badrummet och log mot Sam när hon såg att Sam var vaken.
”Sovit gott?” frågade hon. Hermione gick mot sin byrå, öppnade en låda, tog fram en borste och började borsta håret.
”Ja, helt okej. Du da?” Sam reste sig upp och började dra på sig sin skoluniform.
”Jättebra! Jag älskar när jag vaknar och inser att det är första skoldan!” Hermione satte sig i Sams säng och väntade på henne medans Sam fixade sitt hår. När Sam var klar med allt började hon och Hermione gå ner mot stora salen.

Tunga, blygrå moln visade sig på det förtrollade taket. Sam satt mittemot Hermione vid gryffindorbordet och åt en smörgås med ost. Hermione satt och åt prinskorv och äggröra.
”Hermione, kan du säga vad lärarna heter? Jag har inte uppfattat det.” viskade Sam och såg sig omkring. Hon tyckte det var pinsamt att hon inte visste det.
”Visst!” sa Hermione och vände sig mot lärarbordet för att börja peka ut dem. ”Rektorn heter Albus Dumbledore, häxan till höger om honom är Minerva McGonagall (det var häxan som hade det stränga ansiktet) hon är elevhemsföreståndare för Gryffindor. Bredvid henne har vi Hagrid. Han heter Rubus Hagrid men vill bli kallad Hagrid. Sen har vi…” Massa namn nämndes Vektor, Flitwick, Sprout, Trewlaney och några till. Många namn att lägga på minnet. ”… Sevurus Snape och sist men inte minst Alastor monsterögat Moody som sitter till vänster om professor Dumbledore. Men du har inte alla dem lärarna. Så du behöver inte se så bekymrad ut.” lade Hermione till när hon såg Sams ansiktsuttryck. Harry och Ron kom och satte sig med dem och de började ivrigt ta för sig av maten.

Professor McGonagall gick längst med gryffindorbordet och delade ut ett schema till varje elev. Sam tog sitt schema och gick igenom det.
”Idag ser det inte så illa ut, vi ska vara utomhus hela förmiddagen,” sa Ron ”Örtlära med Hufflepuffarna och sen skötsel och vård av magiska djur… förbaskat också, vi är fortfarande med Slytherinarna…”
”Dubbeltimme i spådomskonst i eftermiddag.” stönade Harry.
”Varför är det så dåligt?” frågade Sam som aldrig någonsin har haft det och undrar om hon borde bli bekymrad för att det finns med på hennes schema.
”Professor Trewlaney förutspår ideligen min död! Och det är tråkigt som bara den. Jag menar Ron somnade en gång!”
”Sluta, som jag gjorde.” sa Hermione raskt och bredde smör på en brödbit ”Då kan du läsa något nyttigt, som talmagi!”
”Du har börjat äta igen ser jag.” sa Ron och såg på medans hon klickade rikligt med sylt på smörgåsen. Sam fattade inget av vad han menade med det. Hon bara stirrade på dem och lyssnade på deras konversation.
”Jag har insett att det finns bättre sätt att kämpa för alfernas rättigheter.” sa Hermione högdraget.
”Javisst… dessutom var du hungrig.” flinade Ron.
”Pratar ni om husalfer?” frågade Sam som började låta nyfiken.
”Ja. Hermione är mugglarfödd och fattar inte att husalfer vill vara slavar!” sa Ron med tryck på ordet slavar. Hermione svarade det med en grimas till Ron.
”Men Hermione, husalfer vill leva som slavar. Jag hade en en gång och den älskade sitt liv innan jag skrämde iväg den.” berättade Sam.
”Hur lyckas man skrämma iväg sin husalf?” frågade Ron och tittade på henne.
”Jo, jag… de du.” Hon ville inte fortsätta med diskussionen och tittade ner på sitt schema. Det hördes ett brus av vingslag. Alla tittade upp och Sam såg flera hundra ugglor flyga förbi och släppa paket till sina ägare. Ingen uggla kom med något till henne. Men det hade hon inte heller förväntat sig.

Lektionen i örtlära var något utav det äckligaste samt underhållande som Sam hade gjort. Att samla upp gulgrönt var från en växt som heter Bubotuber var roligt, för att man hörde allas reaktioner, och äckligt, för man var tvungen att röra varet. Sam fick dessutom träffa hufflepuffarna. På nästan en och en halv dag hade hennes självförtroende ökat mycket. Hon vågade prata mycket mer med människor hon inte kände och vara med på allt de gör.
Nu stod alla gryffindorelever framför en stuga och framför stugan stod en stor man med en stor hund i koppel. Hagrid var det han hette.
”Gomorron!” sa Hagrid och log mot Harry, Ron, Hermione och Sam. Hagrid räckte fram en stor hand till Sam som inte tog emot den. Hon bara log och sa:
”Hej! Jag heter Sam Archer och inte Samantha.” Hagrid nickade.
”Tror vi måste vänta på Slytherinarna, så dom inte missar sprängstjärtsskrabborna!” sa Hagrid.
”Vaddå?” sa Ron. Hagrid pekade ner i en låda. Lavender gick fram och utstötte ett ”usch” och gick där ifrån. I lådan fanns något som såg ut som missbildade krabbor utan skal. Vita och slemmiga med ben som stack ut på det mest besynnerliga ställen. Det fanns inga synliga huvuden, ca 15 cm långa. De kilade över varandra och krockade ideligen i lådans kanter. Dem luktade som rutten fisk. Det flög gnistor ur stjärten på dem och varje gång flög de en bra bit framåt.
”Dom e precis nykläckta,” sa Hagrid stolt ”så ni ska få föda opp dom! Ett projekt!”
”Och varför skulle vi vilja föda upp dom?” sa en kylig röst bakom Sam. Hon vänder sig om och ser ett gäng med elever. Det var en pojke med blont hår och nosen i vädret som hade sagt det. Två storvuxna killar stod bakom honom och flinade uppskattande. Sam tittade intresserat på honom, både som ”wow!” och ”ska du säga!”. Sam vände sig mot Hagrid igen när hon märkte att alla dem där eleverna som just kommit stirrade retsamt på henne. Speciellt en tjej med kortklippt svart hår med ett tjejgäng bakom sig, hon stirrade bara inte hon stod och flina!
”Jag menar, vad kan de göra?” frågade pojken. ”Vad är det för nytta med dem?”
”Det e nästa lektion, Malfoy. Idag ska ni bara mata dem. Jag vet inte riktigt vad de äter så ni får prova på olika sorters foder. Jag har myrägg å grodlever å lite snokkött. Pröva lite av varje.” sa Hagrid efter att ha tänkt en liten stund. Alla tog en näve med något slags foder, tog en skrabba och började försöka mata dem. Sam satte sig i gräset med skrabban och Harry Ron och Hermione gjorde henne sällskap.
”Var det där Slytherin eleverna som kom?” viska Sam samtidigt som hon tog tag i sin skrabba som just flugit en liten bit efter att den sprängts.
”Ja. Och det där är Draco Malfoy.” flåsade Harry tillbaka och pekade på pojken som hade pratat med Hagrid. ”Crabbe och Goyle är de två björnarna. Och den där tjejen som står bredvid Malfoy och gömmer sig för skrabban är Pansy Parkinson.”
”Hon stod och flinade åt mig!” sa Sam.
”Asså Slytherin elever och Gryffindor elever är bittra fiender. Så det är inte konstigt om dom är elaka mot dig. Det är dom mot alla. Speciellt Malfoy!” sa Ron och försökte ge lite grodlever till sin skrabba. ”Men den du ska akta dig mest för är deras föreståndare. Professor Snape. Han hatar oss… och jag hatar dom här skrabborna!” Hans skrabba försökte smita iväg från honom. Hagrid vände sig mot Ron. Han hade tydligen hört hans lilla utrop.
”Skrabban vill inte ha levern… asså jag hatar den för om den inte äter, kommer den att… dö. Och det vill inte jag!” sa Ron hastigt. Hagrid så gladare ut och vände sig om igen. Alla fyra satt och fnissa åt hans svar.
”Snyggt.” fnissade Harry. Ron log.
”Aaj!” vrålade Dean Thomas. ”Den gjorde illa mig. Den exploderade i handen!” Hagrid som hade rusat fram till honom tog en titt på Deans brännsår på handen.
”Ja sånt kan inträffa när dom skjuter iväg sig.” nickade Hagrid.
”Usch!” sa Lavender igen. ”Hagrid vad är det för spetsig sak som sticker ut på den?”
”Ja vissa har en gadd det är hanarna tror jag.” Lavender tog bort sin hand från skrabban men Hagrid tog ingen notis av det. ”Honorna har någon sugsnabel på magen. Den e nog för att suga blod med.”
”Ja nu förstår jag varför vi ska ta hand om dom!” sa Malfoy ironiskt. ”Vem vill inte ha ett husdjur som både bränns, sticks och bits på samma gång?” Hermione svarade Malfoys ironiska fråga med ett långt fakta fullt svar.

När lektionen var slut var alla på väg upp mot slottet igen för lunch. Harry, Ron, Hermione och Sam vandrade tillsammans upp mot slottet.
”Du! Archer!” Hördes en röst bakom dem. Sam vände sig om och såg hur Pansy Parkinson kom gående mot henne. Hermione ställde sig bredvid Sam och Harry och Ron bakom dem.
”Välkommen till Hogwarts. Osis att du hamnade i det värsta elevhemmet.” Parkinson låtsades se medlidande ut. Alla tjejerna bakom henne började skratta hysteriskt. Sam var van vid sånt här så hon låtsades inte om dem och försökte gå.
”Men vart ska du? Ser du inte att jag snackar med dig. Är du blind?... Ja... det kanske det är… det är för att du är blind som du kommer in på Hogwarts först nu!” Sam tittade på henne. Hon såg så stolt ut. Hon njöt verkligen av att vara elak mot henne.
”Nej. Jag är inte blind. Nej, jag är inte stum. Nej, jag muckar inte med dig. Något mer?” sa Sam så snabbt och enkelt som om hon hade övat in det. Alla runt henne såg en smula chokade ut. Det såg ut som om Parkinson försökte tänka ut något svar.
”Hur visste du att jag skulle säga det där?” frågade Parkinson dumt efter en stunds tystnad. Alla tittade intresserat på Sam.
”De du. Något mer du vill säga till mig eller ska vi ta och vandra vidare till slottet?” Sam såg helt nollställd ut. Fotsteg hördes och Malfoy och hans stora vänner dök upp.
”Potter, Weasley, Granger och den där nya tjejen vad händer här då?” sa Malfoy intresserat. Det syntes tydligt att han ville lägga sig i.
”Det angår inte dig Malfoy.” sa Ron sammanbitet.
”Va?” Malfoy låtsades se sårad ut. ”Men vi som har haft så fina stunder tillsammans.” Där kunde han inte hålla sig för skratt och började skratt med alla Slytherinarna. Hermione tittade på Sam för att se att hon var okej. Hon la märke till att Sam hade fått en svag röd glans i ögonen. Sam tittade på henne. Hermione blinkade och tittade chockat in i Sams ögon igen. Dem var inte röda längre. Sam tittade hastigt bort när hon upptäckte att Hermione noggrant tittade i hennes ögon. ”Nej, nej! Snälla säg inte att hon såg dem bli röda!” tänkte Sam panikslaget.
”Kan inte ni bara ta och gå så kan alla få leva sitt liv!” sa Hermione till Parkinson. Hon tittade på Hermione.
”Håll mun, Granger, den har varit öppen för länge. Jag orkar inte se dina stora tänder mer!” sa Parkinson med ett hånleende på sina läppar. ”Och du!(Parkinson tittade på Sam) Du ska också hålla mun. Du ska inte vara kaxig mot mig. Fattar du?”
”Så den nya tjejen är stor i mun, va?” sa Malfoy och ställde sig mitt framför Sam. Han luktade gel och en gnutta vanilj. Hans näsa började vid hennes ögon men Sam kunde ändå se att han hade samma färg på ögonen som hon har. Grå. Det kändes som om hon inte kunde sluta stirra på honom. Men ändå var det något som inte lockade. Det var något som störde allt det vackra med honom, men hon kunde inte säga vad. Något inuti henne varnade för något.
”Du ska veta att bara för att du är ny så kommer du inte bli behandlad på något annat sätt. Du är lika smutsig som smutsskallen bredvid dig.” Där var felet! Smutsskalle, Sam hade helt glömt bort att Hermione var mugglarfödd, men det störde inte henne. Det är inget fel att vara det. Men att han vågade säga det gjorde Sam extremt arg.
”Smutsskalle! Hur vågar du säga det hemska ordet?!” tjöt Sam rätt i ansiktet på Malfoy. ”Om du inte är medveten om det så kommer du förr eller senare få reda på att man inte ska göra mig arg! Förolämpa aldrig mina vänner, fattar du? För då kommer du ångra att du över huvud taget sa ett ord till mig!” Malfoy såg helt slagen ut och stirrade rätt in i hennes ögon. Men han hämtade sig snabbt.
”Vänta bara. Jag blir inte rädd för det där. Det är nog du som borde vara rädd för mig, Archer.” spottade Malfoy tillbaka innan han gick vidare. Crabbe och Goyle puttade undan Harry och Ron för att komma förbi och Parkinson gjorde en grimas åt Hermione. Sam kände att hon var alldeles röd om ögonen det brukade hon bli när hon blev arg. Men hon ville helst inte att någon skulle se det. Hon blunda och tog djupa andetag.
”Snälla, säg inte att Malfoy är den där sortens typ som sprider rykten så snart han sett något onormalt.” bad Sam till Harry, Ron och Hermione. ”Jo, tyvärr.” svarade Harry. Dem fortsatte sin vandring mot lunchen.


Hoppas ni gillar det, mina små änglar!

Bra! Men tänk på att säga tex blundade istället för blunda, för då låter det lite mer proffsigare än vad det redan är!
Annars är det jättebra, jag älskar din handling!

Älskar din handling♥ du skriver grymt bra ♥

BRA!♥
MER!♥

Ehm gillar det?! Jag fullkomligt älskar allt ♥
Gaah blir så nyfiken på hennes hemlighet...
Längtar efter mer 83

Skriv mer snart, det här är jättebra!
Bevakar.

Hej hej mina kära bevakare. Tack för era komentarer dem hjälper på alla vis. Hoppas ni fortfarande bevakar!!♥♥

Kapitel 5 Spådomskonst lektionen

Harry, Ron och Sam gick iväg mot Norrtornet. De gick upp för en smal spiraltrappa som ledde till en silverstege, som i sin tur ledde till en rund lucka i taket. Dem klättrade upp för stegen och igenom luckan i taket. Sam trängde sig fram mellan eleverna som stod samlade i ett cirkelformat rum. Massa gardiner var nerdragna och rummet badade i en svagt rosafärgat sken som kom från alla lamporna som hade halsdukar och sjalar över sig. Men det allra värsta var den söta rökelsedoften som kom från elden i spisen. Det luktade så kraftigt att Sam kände sig dåsig i huvudet. Hon, Harry och Ron satte sig runt ett litet runt bord.
”Är det meningen att man inte ska kunna andas här inne?” frågade Sam som försökte hitta nyttig luft att andas in.
”Ärligt talat så tror jag det.” sa Harry nickande.
”Men du kommer få en chock när professor Trelawney kommer. Då luktar det ännu mer!”
”Och vem är professor Trelawney?” sa Sam och höll för näsan.
”Det är…” började Harry men hoppade till när han hörde någon med en beslöjande röst säga ”God dag.” bakom honom. En kvinna som var mycket mager och bar enorma glasögon som fick hennes ögon se onaturligt stora ut i det smala ansiktet kom fram. Hon hade massor av pärlhalsband, kedjor och armringar. Hon tittade på Harry med ett tragiskt ansiktsuttryck.
”Mitt inre öga ser din bekymrade själ. Jag måste tyvärr meddela att dina bekymmer inte är utan grund. Svåra tider väntar dig, lille vän. Och dom kommer tidigare än vad du tror.” Hon hade sänkt sin röst till en viskning. Hon vände sin uppmärksamhet mot Sam. ”Aah, en ny elev som vill bemästra spådomens konst…”
”Ööh nej, det stod på mitt schema att…” började Sam men slutade när professor Trelawney satte en hand på hennes panna. Sam tittade på Harry och formade orden ”Vad gör hon?”
”Jag ser stora bekymmer! Vilken själ! Jag har aldrig skådat en sådan stor makt i någon själ.” professor Trelawney pressade handen hårdare mot Sams panna. ”Mörker, massa mörker. Sorg, ilska, ingen trygghet, mordlysten…” ”OKEJ, ta bort handen nu!” skrek Sam och slog bort professor Trelawneys hand. ”Du skräms ju!” Professor Trelawney tittade storögt på Sam.
”Lilla vän, din framtid ser inte ljus ut. Hemska saker kommer hända dig. Du har en best gömd inuti dig som vill komma ut! Jag ser död runt din själ… och den kommer komma snart!” Professor Trelawney ryckte till och stirrade med skräck på Sam. Alla andra stirrade också på henne. Vissa som Lavender och Parvati stirrade med skräck i blicken, andra som Harry och Ron med sömn i blicken. Dem trodde inte alls på Trelawney, det syntes.

Efter cirka 20 minuter satt många och halvsov i rummet. Sam hade lagt huvudet på bordet och önskade att lektionen skulle vara över. Harry satt och dagdrömde och Ron kastade små papperstussar på Seamus och Dean som med glädje kastade tillbaka. Utan att Sam hade märkt det hade Professor Trelawney kommit fram till deras bord och börjat prata med Harry som inte hörde på.
”Harry!” viskade Ron.
”Vad?” Harry såg sig omkring och upptäckte att Trelawney stod framför honom.
”Saturnus, kära vän. Planeten Saturnus!” sa professor Trelawney irriterat. ”Jag sa just att Saturnus måste ha stått i en märklig position på himlavalvet vid din födsel. Ditt mörka hår… din klena växt… tragiska förluster i tidiga år. (Det såg ut som om Harry var på väg att somna) Har jag rätt, min vän, när jag säger att du är född i mitten av vintern?”
”Nej” sa Harry kort. ”Jag är född i juli.” Ron försökte dölja sin skrattattack med en hostningsattack och Sam slog ner sin fjäderpenna på golvet för att ingen skulle se henne skratta. Professor Trelawney såg mycket irriterad ut när hon gick där ifrån.

En halvtimme senare satt alla med en invecklad rund karta fram för sig. Man skulle fylla i hur planeterna hade stått när de föddes. Det var ett tråkigt arbete som krävde noggranna studier av tabeller och beräkningar av vinklar. Sam hade just prickat ut Uranus som skulle vara 128 grader åt höger mittemot Merkurius som skulle vara på andra sidan solsystemet lutad åt vänster i 128 grader när professor Trelawney kom fram till deras bord.
”Aah… när Merkurius och Uranus ligger i cykel med varann sådär betyder det stor makt…” sa hon med en len röst. Hon rätade på ryggen och gick vidare till nästa bord samtidigt som hon sa, ”Men jag tycker inte hon visar någon större makt, mer idioti. Måste checka hennes karta sen.” Sam, som hade hört det, öppnade munnen av ilska och förvåning och gjorde ett försök att ställa sig upp. Men Ron och Harry tog tag en varsin axel på henne och tvingade ner henne i stolen igen.
”Strunt i det. Hon gör alltid så.” sa Harry och återgick till sin karta.
”Hon gillar att vara elak, att förutse döden och såna saker.” sa Ron tröstande.
”Hallå jag har två Neptunus här.” sa Harry efter en stund och rynkade pannan. ”Det kan väl inte stämma?” Sam tittade på hans karta.
”Ååååå,” härmade Ron professor Trelawney. ”När två Neptunus visar sig på himlavalvet är det ett säkert tecken på att en dvärg med glasögon kommer födas, Harry…” Seamus och Dean började fnissa. Men inte tillräckligt högt för att professor Trelawney skulle höra.
När lektionen var slut hade de fått en läxa som säkert skulle ta hela helgen att göra. Och det var på grund av Rons kommentar till Lavender när hon trodde att hon hittat en ny planet, men det var i själva verket Uranus. När alla var på väg ut ur klassrummet kunde Sam se hur professor Trelawney stod och stirrade på henne. Sam var mycket medveten om att alla lärare kände till hennes lilla hemlighet. Men hon visste inte om de skulle förbli en hemlighet så länge till om alla lärarna skulle bete sig på samma sätt som professor Trelawney just gjort. Sam tittade på Harry och Ron och bestämde sig för att inte tänka på saken mera. Hon skulle njuta av tiden hon hade tillsammans med sina vänner så länge som ödet tillät.

jätte bra!
längtar efter mera