The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

David var tyst en liten stund. "Jag vet inte...Jag...jag har bara gjort så mycket skit nu på sistone" mumlade han med sorgsen röst. "Jag har inte berättat för dig...Men jag blev sparkad från mitt jobb för två dagar sedan...Och...Linda kom över för att muntra upp mig lite...Men allt blev bara fel, jag vill inte vara otrogen mot dig...". Han kved nästan fram orden, han orkade knappt själv säga det.

Solena reser sig upp till sittande ställning på hans mage. Hennes ögon kommer tillbaka till svart ett längre tag nu. Men ögonen består bara av sorg och att hon är sårad.
"Jag vet." svarar Solena.
"Jag vet om jobbet och om Linda, jag trodde aldrig du skulle göra det. Jag vet att du behövde tröst och att jag inte dög." sa hon och reser sig hastigt upp och med ilskan kommer de röda ögonen.
"Döda honom, han smakar gott, han är som andra karlar, döda." väser rösten. Hon var vampyr och kunde nästan osynligt skugga honom.

"Nej." säger Solenas vanliga röst men då hon vänder sig om är ögonen röda.
"Jo, han ljög för oss." väser hon.
"Men det gjorde vi med, om vad vi är." säger Solena åter med sin vanliga röst och biter sig själv i hanleden.
"Drick" säger hon, hennes andra jag väser och dricker, verkar lugna sig. Den vanliga Solena verkar åter få makt.

David tog sig darrigt upp på fötter och såg på henne tyst. Nu när hon började få kontroll på sig själv kände han sig märkligt nog nästan ännu räddare, Solena var en vampyr, hon kunde hur lätt som helst döda honom.
"Nej...Det kan inte vara sant" kved han för sig själv och backade bakåt ur rummet. Han fortsatte backa och kvida och plötsligt slog han i något, trappräcket. Men det var litet och plötsligt kände han hur han föll, för att i sekunden därpå falla hårt till nedervåningens golv. Luften for ur David och ett skrik av smärta får ur honom med det. Allt dunkade, speciellt hans rygg då allt blev svart.

Solena kved då hon drack, men det lugnade henne och då hon hör dunsen är hon åter sig själv, åtminstone för stunden. Hon reagerar som på räls och bär Daniel i hennes famn, får honom hem till sig innan polisen hinner komma. Hon får även bort Lindas kropp och alla spår på att någon varit där. Allt detta skedde snabbt och ljudlöst, hon begravde Linda i skogen, hon grät det hade inte varit hennes mening, men i hennes låsta lägenhet låg nu Daniel i hennes säng.

David vaknade upp en stund senare. Han försökte genast sätta sig upp men med ett stön sjönk han ner igen i sängen. Hans rygg kändes hemsk, han hade inte brutit den men nog slagit den rejält i fallet.
Han såg sig om i rummet och upptäckte en sak, han var inte hemma, utan i Solenas lägenhet...Han hade varit där förut, många gånger. Men aldrig förut hade han känt sig så rädd för det. Han tvingade sig själv att ta sig upp och sakta men säkert började han ta sig mot dörren.

Solena är där innan han hinner gå, hon öppnar dörren och ser på honom.
"Du borde ligga." sa hon med tom röst, men med hennes vanliga, det syntes att hon gråtit och hon darrade lätt på handen, hon var inte stabile än men hon ville förklara allt.

David såg på Solena med en blandning av skräck och ånger. Han tog sig bakåt och sjönk ner i sängen igen och såg upp på henne. Han önskar det här aldrig hade hänt, att de bara kunnat fortsatt att vara lyckliga....

(Kanske så att hennes 'mörka' jag tar över tillslut och det är därför han kommer vara lite fången där och så xD)

(Japp, tänkte det.)

Solena ser på honom, hon verkade trött och hon låste dörren. Det röda syntes bakom det svarta i ögonen som hon inte orkade kämpa emot mer.
"Förlåt." säger hon bara och faller ihop i en hög på golvet. Hon orkade inte mer, hon ville bli av med den, men hon orkade inte kämpa mer, inget fanns att kämpa för.

David såg tveksamt på henne en stund innan han tog sig ur sängen igen och sjönk ner bredvid henne. "Du ska inte säga förlåt" sa han lågt. "För allt är mitt fel...Jag är så ledsen Solena...". Han kunde inte hindra sig och kramade mjukt om henne, begravde ansiktet mot hennes hals.