Nästa Generations Krigare

Macon stirrar på flickan, något i hennes blick ändras, hon ser, ledsen ut... "Vad händer i ditt lilla huvud just nu?" tänker han fundersamt, men visar inget utåt om vad han tänker. Han funderar ett tag på om han verkligen ska ge henne hela sitt namn men han antar att det inte skadar eftersom ingen vet vad Skuggans Krigare verkligen heter.
- Okej, Jag är Macon Mavrek Radkóv-Parthalán. Vem är du? Säger han och ser på flickan med bestämd blick. Han kan känna hur Zane ligger intryckt mellan hans rock och tröja på hans rygg. Zane kan vara lite blyg och gillar inte nya människor, han är en vanlig Lycrailler, de är sådana till sättet.

Det var ett namn som hon aldrig hört förr. Zòiline nickade en gång och i två sekunder funderade hon på vilket av sina namn hon skulle använda. Hon föredrog sitt riktiga namn, det var jobbig att alla hela tiden berättade för henne hur vacker hon var, men hon var så van vid det andra att det kändes konstigt att utelämna det.
"Jag är Zòiline Liella Cênaco, men de flesta kallar mig Imicia lae mi doiè. Jag föredrar mitt riktiga namn. Jag är inte vacker." Så fort orden kommit ut ur hennes mun rodnade hon. Hon hade ingen aning varför hon sagt så. Zòiline visste att alla överdrev hennes skönhet men att över huvudtaget nämna det verkade korkat och fåfängt.

Macon ser på henne, "vilken underlig flicka." tänker han och tar ett steg närmre henne. Han tar tag om hennes haka och vrider hennes huvud från sida till sida medan han ser på henne med sina silvriga ögon. Hans huva är fortfarande uppfälld och månen är bakom honom så det enda som syns är hans granskande ögon.
- Jo, ni är vacker Zóiline. Säger han och släpper taget om henne haka och backar ett steg från hennes.
- Det var, intressant, att mötas. Men nu måste jag gå. Adjö Zóiline. Säger han och nickar åt henne.

Hon stelnar till när mannen, Macon, tar ett stadigt grepp om hennes haka.
"Jo, ni är vacker Zòiline." Orden ringer i hennes öron och en rodnad färgar hennes kinder. 'Vad är det med mig? Jag hör ju sådant ideligen!' Tänker Zòiline och skakar på huvudet irriterad av sin reaktion.
"Vandra försiktigt." Säger hon till Macon, så lågt att hon var osäker på om han hade hört henne. Sedan Zòiline bestämde sig för att vänta ut natten där hon bar och sjönk långsamt ned på marken bredvid ett träd och började att sjunga en vaggvisa på Tsaiu. Den handlade om en stjärna som frös till is och störtade mot marken men människorna där gav den så mycket kärlek att isen smälte och stjärnan åter kunde återvända till himlavalvet.

Macon börjar vandra iväg från flickan,
- Vandra försiktigt. Hörde han henne viska, lika tyst som vinden blåste. Han vandrar in i den svarta skogen, men han kan höra att flickan inte kommer efter honom så han stannar och lyssnar för att vara säker "Vad är det med dig Macon? Det är bara en flicka!" tänker han, men det känns som om han nästan vill le när han tänker på hennes vackra ögon. Då hör han hennes röst, hon sjunger en vaggvisa på Tsaiu, han har hört den många gånger. Om stjärnan som frös till is och föll till marken men som med människornas kärlek kunde återvända till himlavalvet efter att isen smält.

Han står stilla och lyssnar till flickans sång, "hon sjunger vackert..."
- Vad tycker du Zane, litar vi på henne? frågar han sin lilla Lycrailler som krupit fram från sitt gömställe. Zane ser på honom från hans axel och vrider på huvudet,
- JAg vet, men jag har en konstig känsla om den här flickan, hon kommer ju aldrig få veta vem jag verkligen är, vi kanske kan ta följe till Kung Ander. Jag känner mig inte bekväm med att lämna en sådan vacker sak ensam... Men å andra sida så är hon inte säker med mig heller, skuggorna letar fortfarande efter oss... Han står där ett tag och funderar medan han lyssnar på flickans vackra sång. "Vad håller jag på med? Jag må vara hjärtlös men jag kan inte lämna henne ensam i den här delen av riket, det är för farligt..." och med den tanken skakar han på huvudet och vänder sig om, han vandrar tillbaka mot flickan med tysta och sansade steg.

Zòiline hör ljudet av steg och tystnar. Hon häver sig graciöst upp på fötterna och drar en dolk, redo att tampas med vad som helst. När hon såg att det var Macon tappade hon nästan dolken. Varför var han tillbaka? Han hade ju varit så mån att bli av med henne! Zòiline stoppade undan dolken och spärrar upp ögonen mot Macon.
"Va... Jag trodde att du skulle vandra vidare. Jag menar, jag visste inte att du var kvar än." Hon bet sig lite i läppen. "Ville du något särskilt?" Sedan får hon syn på det lilla djuret på Macon's axel. Hennes ögon spärras upp ytligare några millimeter.
"Vad är det för djur?" Frågar hon med låg röst, mest för att inte säga något konstigt.

Macon ser på henne när hon talar och så fort som Zane ser att hon tittar på honom kryper han undan och gömmer sig igen.
- Ja jag skulle vandra vidare, men jag kände att jag inte kunde lämna er ensam här, inte i denna delen av riket. Det finns för mycket mörka varelser som smyger omkring här och med tanke på hur ni ser ut så skulle jag gissa på att de gärna skulle tillfånga ta er och... använda, er. Det sista mumlar han, han tänker på sin syster "hon var också en otroligt vacker kvinna, tänk om någon tagit henne?" Han skakar av sig tanken om sin syster och går fram till Zóiline, han stannar två steg från henne.

Han ser henne i ögonen, förundrad över hur vackra de är. Men han avslöjar inget om sina tankar för henne.
- Det är en Lycrailler, de är väldigt ovanliga och väldigt blyga av sig. Det är därför han gömt sig. Säger Macon sedan,
- Så Zóiline, vill ni göra sällskap till Kung Ander, i alla fall till stadsmuren? Frågar han och ser på henne.

I några sekunder känner Zòiline vrede bränna i halsen, trodde han att hon inte var stark nog! Trodde han att hon var svag och liten och... Zòiline hejdar sig mitt i tanken när hon ser uttrycket i hans ögon. 'Han har också förlorat någon, eller kanske flera stycken.' Hon kan inte vara arg på honom för det, men Hon vill inte att någon ska tro att hon är svag.

Med en ansträngning tittar hon Macon i ögonen och begrundar det han just sa om det lilla djuret. Lycraillrar hade hon fått läsa om på lektionerna i slottet och då hade läraren sagt att rasen nästan var ut död. Zòiline blundar och stryker håret ur ansiktet innan hon möter Macon's blick igen.
"Ja. Ja, jag vill göra er sällskap till kung Ander. Men inte för att jag inte klarar mig själv. Utan för att du är den första människa jag har pratat med på riktigt på tre månader."

Macon ser på Zóiline, "om hon hela tiden r så defensiv är det inte konstigt att hon inte ha pratat med någon på tre månader, hon har nog möts av mycket lidande och misstro i sitt liv. Säkerligen många som tvivlat på hennes möjighte att ta hand om sig själv för att hon är ung och är en flicka." Han skakar på sitt huvud och vänder sig sedan om och börjar gå. Månen som är bakom honom lyser ner på honom och visar vägen. Han titta bakåt mot flickan,
- Kommer du? Frågar han irriterat men han stannar inte. Han vandrar helst på natten och sover på dagen, då solen sår som högst på himlen.

Zòiline tvekar i två sekunder innan hon med långsamma steg följer efter Macon. Tankarna virvlar i hennes huvud likt fröna som man blåser bort från en maskrosboll. 'Varför låter han mig följa med nu? Förut ville han ju bara bli av med mig. Vad fick honom att ändra sig? Jag undrar vilken förlust som kan ha orsakat honom så mycket smärt! Han döljer allt annat men just den förtvivlan syntes i hans ögon! Och ögonen är så underliga, som om han kunde se rakt igenom mig!' Zòiline sneglade på honom i ögonvrån.

Framför dem bredde ett litet skogskärn ut sig. Eller snarare ett träsk, vattnet var grumligt och vissa av träden växte upp från sjöbotten. Utan att tveka hoppade Zòiline graciöst upp i det närmaste trädet och med snabba rörelser klättrade hon upp till toppen. Sen kastade hon sig till nästa träd som nästan stod mitt i kärnet. Zòiline fick lätt tag på en gren och greppade den. Men hon kunde inte låta bli att undra om Macon hade sett henne. Irriterad på sig själv skakade hon på huvudet och hoppade till nästa träd och sen ner på stranden. Hon vände tillbaka huvudet och spanade mot den andra stranden.