The Troubles In Paradise [SV]

OMR!!!!
Superbra!!

Jättebra!!

Ihhhshiii. Awesome!

Abra!! Älskar dettttttt!!♥

Jättebra!

Asbra!

Du skriver jättebra! Det enda jag tänker på är att Kim får intresse för Victoria lite snabbt? Att hon tänker för mycket på det där med att Victoria kunde mycket, men samtidigt så borde Kim bli väldigt förvånad så det är kanske inte så konstigt.

Sedan var det en mening som var fel:

...springande efter honom för att hjälpa han. han ska vara honom.

Annars var det jättebra, jag bevakar!

mican00
Jag vet det. ._. Men det kändes som om det skulle ta för länge om ingen av dem började känna något, och att om jag inte skyndade på det skulle det bli för tråkigt. o.o Är inte heller nöjd med hur snabbt allting går i den här ff:en, men ja...
Ja, alltså Kim blev väldigt förvånad. Hon hade liksom dömt Victoria första gången hon såg Victoria - alltså dömt henne till en "dum populär vacker men korkad"-tjej. Därför blev hon väll förvånad antar jag.

Nu händer saker ännu snabbare ._.


3. Smile while you can
Victoria
Örtlära med Ravenclaw. Professor Snider. Tråkigt. Tre ord som hörde ihop, och gav mig huvudvärk. Jag såg åt Rebeckas håll, hon koncentrerade sig på varje rörelse Thomas gjorde, varje ord han sa. De hade kommit ut som officiellt par igår. Rebecka tyckte att det var roligt att hon var tillsammans med Thomas, och att jag var tillsammans med Seth, eftersom att Seth och Thomas var tvillingbröder. Hon hade pratat på om det så mycket att jag börjat undra om det var enda anledningen till att hon blivit tillsammans med honom, ja det och att han var otroligt muskulös.
Professor Snider fortsatte att pladdra på om ett par växter som brottades med varandra. Han var så otroligt tråkig att jag istället tänkte bak på lektionen innan – Skötsel och Vård av Magiska Djur med Hufflepuff.

”Okej. Vad vill du göra? Borsta manen eller klappa honom medans jag gör det?” frågade Kim lite nervöst. Jag försökte le för att göra henne lugnare, men mitt leende verkade göra henne ännu mer nervös. Stackars kvinna.
”Jag klappar honom, du verkar vara bättre på att borsta” sa jag vänligt och gick runt hippogriffen som vi fått i uppgift att sköta om, till hans huvud, och började klappa honom lugnande. Kim var antingen rädd för hippogriffen, eller för mig. Vilket alternativ som helst kunde vara möjligt.
”Du heter Kim, eller hur?” frågade jag och granskade henne. Jag hade nästan aldrig sett henne förut, förutom på trollkonsthistorielektionen, när vi blivit i samma grupp. Hon hade lockigt, rött hår, var passligt lång och hade ett fint leende – hon hade faktiskt ett helt okej utseende.
”Ja, jag är Kim” sa Kim lite avvisande. Plötsligt var hon inte det minsta blyg, rädd eller nervös – utan visade fram sin starka och säkra sida. Hon mötte stadigt min blick utan någon glädje i blicken. ”Och du är Victoria Malfoy” konstaterade hon.
”Ja, det är jag väll” försökte jag säga snällt, men det gick inte riktigt. Varför skulle hon vara så krånglig? Jag försökte bara vara vänlig. ”Vad brukar du göra på din fritid då?”

Jag kom tydligt ihåg hela samtalet. Hur stelt och frampressat det än hade varit, hade faktiskt gillat att prata med Kim. Hon var helt okej, ganska schysst också – även fast hon inte verkade vilja bli vän med mig.
Men varför tänkte jag ens på det här? Vad spelade det för roll om hon gillade eller inte gillade mig? Varför brydde jag mig? Jag borde inte bry mig alls. Jag borde lyssna på professor Snider och vara aktiv på lektionen.
Men jag kunde inte. Hur jag än gjorde fortsatte min hjärna att ta mig tillbaka till förmiddagen med Kim. Så istället för att arbeta emot det, gick jag igenom förmiddagen en gång till.

Kim
”Du ska inte klappa den på öronen” sa jag smått irriterat, och såg på medans Victoria skräckslaget backade undan från hippogriffen. ”Hörde du inte när professor McGonagall sa att dom absolut inte gillade att bli klappade på öronen” frågade jag, och när jag såg hennes skräckslagna ansikte kunde jag inte hålla mig från skratt.
Victoria började också skratta. Jag blev förvånad när jag hörde hur hennes skratt lät – det var inte alls lika perfekt som hennes röst, det var faktiskt ett ganska fult skratt. Men jag gillade det, det fick mig att vilja skratta ännu mer.
”Jag har bättre saker för mig än att lyssna på någon tråkig gammal gumma” sa Victoria i ett försök att vara spydig, men misslyckades. Istället för att fortsätta diskutera med mig om professor McGonagalls ålder, började hon nynna. ”I’m friends with the monster, that’s under my bed. Get along with the voices, inside of my head” sjöng hon tyst.
Hon hade en underbar röst, verkligen underbar. Inte alls samma ton som den hon talade i, och inte samma tjocka ton hon skrattade i. En lätt ton, som verkligen fick liv i det hon sjöng. Jag njöt av ljudet från hennes röst.

Det hade verkligen varit en magisk förmiddag, konstaterade jag för mig själv, och jag hade verkligen njutit av att varit i Victorias sällskap. Jag visste inte riktigt vad det var med henne, men hon fick mig verkligen att kännas levande igen. Bara minnet av hennes leende gjord mig knäsvag. Minnet av hennes skratt fick mig nästan att börja skratta. Minnet av hennes ljuva röst fick mig att vilja hoppa runt och sjunga.
”Tja, det låter verkligen som om du gillar henne” sa Sara när jag förklarade för henne, väldigt detaljerat, hur min förmiddag hade varit. ”Jag skulle aldrig orka komma ihåg vad hennes leende fick mig att känna eller hur fult hennes skratt lät om jag inte gillade henne” förklarade hon.
Sara fick mig att fundera på varför jag ens brydde mig om förmiddagen med Victoria. Varför påverkade Victoria mig så mycket? Varför satt jag och berättade för Sara hur hennes skratt fick mig att känna? Victoria var bara en dum populär tjej som diskriminerade folk. Hon brydde sig inte om mig. Hon brydde sig inte om att jag gillade hennes skratt. Hon brydde sig bara om hur hon såg ut. Så varför ägnade jag så mycket tid på att tänka på henne?
Jag gillade henne. Jag gillade henne. Jag gillade henne. Jag gillade sättet hon skrattade på, sättet hon såg på mig som om hon visste mer om mig än vad gjorde. Jag gillade hennes leende. Jag gillade när hon kastade med håret så man kunde se hennes vackra gnistrande gröna ögon. Jag gillade när hon fuktade sina läppar med tungan. Jag gillade henne verkligen.
”Sara, jag tror att jag gillar Victoria” sa jag allvarligt och såg på Sara. Hon reagerade inte alls på det jag sa, och såg på mig som om jag just berättat hurdant väder det var. Hennes hjärna arbetade tydligen för långsamt för att hon skulle förstå det jag sagt.
”Om det här betyder att du också kan ha en hemlig crush på mig, så är det här rätt ögonblick att berätta det” sa Sara i låtsas allvar. Men jag tror inte riktigt att hon själv förstod vad hon sa, fören om några ögonblick senare, då hon chockat spärrade upp ögonen och såg på mig. ”KIM DU ÄR LESBISK” halvskrek hon. Tur att det bara var hon och jag i sovsalen, annars skulle alla vetat om det jag just förstått.
Jag suckade och brast ut i ett hysteriskt skrattanfall. Det var antagligen biverkning på chocken jag själv kände, och Saras blondinitet. Det tog flera minuter innan jag fått tillbaka min talförmåga, och när jag tillslut kunde fokusera blicken på Sara igen, såg hon väldigt allvarlig ut – vilket fick mig att brista ut i mera skratt.
”Kim, det här är inget du kan skratta bort” sa hon allvarligt och försökte få mig att sluta skratta.
”Jag vet, Sara” sa jag lite mer allvarligt.
”Jag tror hon börjar bli galen” mumlade Sara för sig själv, och kastade oroliga blickar mot mig. Då kunde jag inte hålla inne mitt skratt, och var just på väg att än en gång få en skrattattack när Lina – en prefekt från Gryffindor – kom in genom dörren och sa att professor Weasley (Hufflepuffs elevhems föreståndare) ville prata med mig.

”Miss McRose, jag har något väldigt tragiskt att berätta för dig” sa professor Weasley allvarligt, och pekade på en stol så att jag skulle sätta mig. Vi var uppe på hennes kontor. Här hängde det ett fåtal fotograf av vad som verkade vara hennes släktingar, där det inte hängde tavlor stod det hyllor eller skåp fyllda med böcker, och från ett ensamt litet fönster sipprade det in ljus. Hela rummet fick en att känna sig instängd, och det golvet som var täckt med mattor fick rummet att verka mindre än det egentligen var.
”Din mor har blivit sjukligt deprimerad” började professor Weasley och verkade försäkra sig om att jag verkligen satt ner innan hon fortsatte. ”Hon har blivit så sjuk att hon slutat jobba. Eftersom att din far inte hört av sig, ville din mor väldigt gärna att du skulle komma hem till henne” professor Weasley pausade och såg ledsen ut medans hon berättade. ”Det är såklart inget du måste, men du får chansen om du vill. Du behöver inte åka hem om du inte vill, hon kan åka in på St Mungos också, om det känns lättare för dig”
Plötsligt visste jag inte alls vad jag skulle göra. Förut skulle det inte ens funnits något val, jag skulle åkt raka vägen hem utan tanke. Men nu, just när jag börjat få ett verkligt liv, visste jag inte längre. Jag ville såklart träffa min mamma, och ta hand om henne, men jag ville inte lämna Hogwarts, inte nu när mitt liv kanske höll på att börja på riktigt.

Omg jag shippar deeeem!!!
Och stackars Kim & hennes mamma!! Mer

ÅH SÅ BRAAAAAAAAAAAA♥♥♥