SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

"De högteknologiska alierna, Salarian's", förklarade John. Han tittade inte på någon av dem, stod med rak rygg och talade oberört, "De har förklarat krig mot tre imperier, de som är mest utvecklade. Tar de över oss tar de över de andra imperierna också. Jag hoppas ni förstår allvaret i den här situationen."
Jag såg ner i golvet för ett ögonblick. Jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på det här. Om Salarierna fick grepp om Jorden skulle de ta mitt liv utan att blinka, och jag skulle inte kunna göra något motstånd.
"Trevlig resa", avslutade John och gick därifrån. Jag såg upp igen och slängde en beklagande blick till våra gäster och fortsatte efter honom.

(Bra namn!)

Jag hade naturligtvis inte hört talas om Salarians och från de andras ansiktsuttryck att döma,
så hade de inte heller hört talas om dem.
Trevlig resa, hah? Jag fnös och lade armarna i kors. De andra Harluinerna stapplade omkring ett tag innan de satte sig ned i sängarna.
De såg oerhört bekväma ut,
men jag kände inte för att vila.
Jag ville veta mer om de här Salarianerna.
Och eftersom människorna gick utan att vänta på svar, antog jag att jag var tvungen att hitta dem själv. Jag tassade tyst fram till dörren och kikade runt hörnet. Ingen syntes till och allt var så kliniskt rent att jag knappt kunde känna några dofter. "Typiskt", suckade jag och smög ut ur rummet. Höger eller vänster?
Min magkänsla sade höger.
Jag nickade kort för mig själv och styrde stegen åt höger.

[Maha, jag snodde det, precis som utseendet... Det kommer från ett spel ]

Jag ställde mig i hissen tillsammans med John och det var tyst när dörrarna gled igen.
"Hur kommer de sig att deras ledare inte berättade något om vad som väntade? Jag menar... är de ens tränade för krig?"
"Jag vet inte, Jodi. Jag har bara teorier."
Han verkade inte vilja prata mer om saken och jag fattade. Förblev tyst.
Dörrarna öppnades på femte våningen, vår avdelning, och John stegade hastigt ut. Jag väntade några sekunder, sen klickade jag på våning ett knappen, alltså understa våningen, och hissen vandrade neråt.
Jackie skulle nog behöva lite sällskap.

(Aja, bra iaf.

Jag antog att nya omgivningar gjorde mig glömsk, för i slutet av korridoren fanns bara hissen som vi hade kommit upp med.
Eftersom jag alltid hade varit nyfiken kunde jag inte låta bli att undra vad som fanns på de andra våningarna. Med ett slugt leende fällde jag ut de stora läderartade vingarna på min rygg och kastade mig ned i hisschaktet.
Det kändes underbart att falla med en sådan hastighet och veta att man bara behövde vinkla vingarna för att stanna igen.
Jag flög så långt ned som möjligt och öppnade sedan dörrarna längst ned.
Men till min besvikelse var det bara ett tomt rum med undantag för en skurhink och en mopp. "Hm", mumlade jag och tittade på skylten bredvid hissen. En stor tvåa i silver glänste på väggen. Vilket betydde att det fanns ännu ett rum under mig. Men någon var redan där eftersom hissen är på det golvet för tillfället.
Jag tog ett steg bak och tryckte på "upp"-knappen. Jag hörde hur mekanismen arbetade för fullt innan hissen stannade framför mig. Jag svalde och steg in.
Med en vass klo tryckte jag på knappen för "ner".

Jag promenerade genom korridoren, stannade vid varje hörn och kollade först efter arbetare innan jag rundade dem. Det var säkert förbjudet för mig att vara här nere, jag fick aldrig göra någonting eftersom jag sågs som ett barn. Människor brukade leva tills de firade sin tvåhundrade födelsedag, men då var de såpass sköra och i behov av hjälp att man knappt kunde kalla det för liv...
"Jackie?" viskade jag och visslade en låg melodi. Jackie hade extrem hörsel i en sådan här tystnad och jag var säker på att hon skulle höra mig om hon var här nere. Men om hon var för långt ifrån var det jag som inte skulle kunna höra henne.
Jag fortsatte vidare då jag inte hade uppfattat några ljud och försökte på melodin igen.
Ett skall, hon befann sig någonstans längre fram.
På ivriga fötter fortsatte jag framåt.

Jag ryckte till när jag uppfångade ljudet av ett skall någonstans långt framifrån.
Fanns det hundar på skeppet?
Det fanns hundar på Harluin,
dock inte som husdjur.
På min planet var de fruktade rovdjur som inte tvekade att äta upp dig levande.
Vi antog att det var vår speciella doft som gjorde hundarna så galet blodtörstiga.
Kanske människorna visste om detta och hade satt ut hundar för att vakta saker från oss?
Jag svalde nervöst och flög flaxande ut i gången. Ingen syntes till, varken människa eller hund,
så jag landar och börjar följa gången.

Jag rusade genom den breda korridoren och stannade vid den dörr Jackies skall kom ifrån.
"Jag är här gumman, jag är här", viskade jag lugnt och ställde mig framför dörren. Det fanns inget handtag, men jag såg att det satt en rörelsedetektor ovanför. Vid det här laget borde dörren ha glidit upp, men det gjorde den inte...
"Fan", väste jag när jag förstod att det krävdes en kod för att få upp den här dörren. Jag såg mig omkring, det måste finnas något annat sätt att komma in. Det var meningslöst med att gå upp och be general Golder om koden, han skulle aldrig gå med på att släppa ut Jackie. För honom var hon bara ett smutsigt husdjur, men för mig var hon en vän. Hon hade hjälpt till att utkämpa många strider och utan henne hade jag varit död.

Även om jag var livrädd för att faktiskt få se en hund i slutet av korridoren så var nyfikenheten starkare. Och eftersom den inte hade kommit efter mig ännu vågade jag anta att den var fastbunden. Eller kanske gjorde renheten här inne hundens nos lika förvirrad som min? Oavsett vilket så gick jag vidare.
Men plötsligt stannade jag.
Var det någon där borta?
Jag skyndade tillbaka några steg och kikade på människan runt hörnet.
Var inte det den där tjejen som pratat med oss?

Jackie gnällde oroligt och jag undrade varför. Sedan utbröt hon i ett aggressivt skällande som om faran var nära och jag stelnade till. Jag såg mig genast omkring men fann inget med blicken, gjorde mig då redo på ett anfall från ingenstans.
"Kom fram! Jag vet att du är här!" ropade jag och kände hettan från elden ut i mina fingerspetsar.
Jackie slutade inte skälla. Det där var ingen varning, hon skulle kunna döda just nu. Det var ovant, jag hade aldrig hört henne så... blodtörstig.
"Vad är det här för oväsen?"
Ljudet kom bakifrån och jag vände mig hastigt om. Det var tur för honom att jag kände igen hans röst, annars hade jag bränt honom. Det var Benjamin, en kille som brukade ta hand om första våningen på skepp.
"Vad gör du, Jodi? Du borde inte vara här nere", sa han. Han tog ett steg tillbaka när han insåg att jag var på helspänn.

Jag stelnade skräckslaget till av rädsla för både hunden och tjejens ord. Hur kunde hon veta att jag var där? Jag skulle precis ta ett steg fram och visa mig själv när en obekant mansröst ljöd och hindrade mig. Jag andades lättat ut och sjönk ned mot väggen. Hon hade säkert bara hört honom och inte mig. Jag bestämde mig för att inte titta något mer på dem, det var för riskfullt, men jag lyssnade koncentrerat. Från killen fick jag veta att tjejen hette Jodi. Jodi, hah?
Det var ett fint namn...