De fyra härskarna.

En ryttare närmade sig i hög fart, Kitana hade stannat sina trupper för att invänta vem det än var som kom emot dem.
"Vän eller fiende?" frågade Jesper och Kitana ryckte på axlarna, hon visste inte, men hennes trupper stod beredda på vad som än kunde tänkas anfalla dem. När mannen kom närmare såg Kitana att det var två män på hästen, men den ena låg framför den andra mannen, han var fånge. Mannen stannade och gjorde honnör och Kitana nickade till svar.
"En spion My lady" sa mannen och Kitana tittade ner på mannen som låg framför mannen som hans jaktbyte, den fångade mannen undvek hennes blick och hon log elakt.
"Jag tar hand om saken" sa en av hennes män.
"Nej, Joar, vi tar honom med oss, behandla honom som en gäst" sa hon och männen log roat och Kitana vände Dragor och de fortsatte ner för kullen och bort emot hamnen. Hon visste vem mannen tillhörde, Kheldar ledaren av Drasnien, mannen med alla spionerna. Hon var väl medveten om att alla länderna hade spioner i hennes länder, även hon hade spioner i deras länder, men Drasnien var känt för sina spioner, och hon misstänkte att det inte var enda spionen. Hon hörde mannen klaga bakom henne, det verkade som om soldaterna lät mannen gå barfota i snön, mannen hade inte gjort sig förtjänt av något varmt välkomnande, och Kitana tänkte visa de andra länderna vad som hände ifall man tog sig in i hennes land oinbjuden. Dragor frustade och hon tittade upp och log, hon kunde se hamnen i fjärran, hon uppskattade att det skulle ta dem runt tre timmar att ta sig dit. Hon vände sig emot Jesper och lutade sig över emot sin betjänt.
"Se till att fången inte fryser ihjäl, vi behöver honom levande" sa hon och Jesper nickade, hon visste att fången inte längre var hennes bekymmer, inte fören de kom fram, hon undrade hur de andra ledarna var, hon hade fått rapporter om dem men att möta en man öga emot öga var något annat, hon log lite, hon var inte säker på vad de andra länderna ansåg om henne, men de skulle snart få lära sig att Kitana av Gaeaf inte var någon man lekte med.

Kheldar gav sig av, fast egentligen kunde de ta det lugnt då ritten inte skulle ta mer än ett par timmar och det var bäst att komma dit utvilad. Kheldar log, han älskade att rida och då han lagt slottet bakom sig kunde han mer slappna av. Hovlivet var inget för honom, även om han älskade och var lojal mot sitt folk. Därför hade han sagt ja till tronen, förvisso fanns det ingen annan som kunde ta den heller.
Han hade haft sex storebröder innan som alla ville ärva tronen, dåraktiga hade de varit. En efter en hade de dukat under varandras gifter och bedrägerier. Kheldar som varit liten och oansenlig höll sig undan och snart var tronen hans, den som han helst sluppit att ta.
På vägen fram visslade han på en glad melodi, en folket i Drasnien sjöng då de var på vandring, kanske inte så bra för barnaöron, men här fanns inte sådana, bara den vida slätten mot deras mål.
Snart skulle han träffa de andra Garm av Galdur och den sköna Kitana av Gaef, mycket trevliga och sympatiska var de. Kheldar skrattade lågt, mot kattungar kanske de var fina.

(Ska vi dra in någon ny i rollet eller? ^^)

När ynglingarna började dra sig in i barracken tog han det som ett tecken på att hans nostalitripp med Grom officiellt hade avslutats, med ett leende ställde han sig upp, tackade och förklarade att han ville ha sin häst färdig i gryningen. Glad gick han därifrån, det berodde både på samtalet med en gammal vän och den ansenliga mängd dryck han hade fått i sig under eftermiddagen. Garm korsade gatorna, drog in den friska kvällsluften i lungorna och njöt för det fulla av staden. I gryningen skulle han ge sig av och därmed var det bäst att njuta till det fulla av hemlandets klimat.
Efter att ha spatserat runt i staden ett tag tog han sig till sina sovkammare och lade sig ned på den mjuka sängen. Mycket smart kände han hur sömnen tog honom och ledde in honom på drömmarnas stig; en stig han ofta njöt av. Ibland var nämligen drömmar det enda en man hade.
När det första ljuset nådde borggården stod Garm redan klar för avfärd, han hade endast valt ut två av de bästa krigarna han kunde finna och det var mycket sannolikt att det skulle räcka. Själv hade han utrustat sig med den enorma yxa som hängde vid hans sida, han hade även med sig sin pilbåge; det sades att endast han kunde skjuta med den. Reskläderna bestod till stor del av läder och päls men högerarmen var klädd i stål från handen och uppåt. Det var tack vare den utrustning han hade fått sitt smeknamn "Järnnäve".
När han tittade på sina färdkamrater log han och satte upp på hästen Grom hade gjort i ordning åt honom. Djuret matchade sin herre i storlek och när han satte upp kastade han en stor skugga över marken. Många män vände så fort de såg hur han kom mot dem i rädsla för storleken och även om det inte var storleken som gjorde honom farlig så var det ändå mycket klokt att vända när han var på krigsstigen.
"Nu ger vi oss av mannar, vi ska möta upp med de andra ledarna i ingenmansland; förmodligen blir det trevligt.", Sade han med ett brett leende mot de andra och de log lika brett tillbaka. Det lilla sällskapet på tre man red ut genom stadens portar och mycket snart kunde man inte längre se dem från stadens murar då öknen hade slukat dem helt.

Stövelklackarna ekade över trädäcket där hon gick. Havet under dem låg lugnt, men ännu hade de inte nått öppet vatten. Kitana tittade ner i vattnet, under sig såg hon resterna av vad som hade varit båtar, ett minne från ett sjöslag många år sedan. Kitana visste inte vem som hade försökt anfalla hennes land, och hon var osäker på att någon mindes det, men det hade inte spelat någon roll, undervattensreven hade gjort sitt och båtarna hade inte kommit långt. Hon hörde steg komma emot henne, välbekanta steg, Jesper.
"My Lady" sa han och nickade lätt och la en varm mantel över hennes axlar och Kitana log, hon uppskattade omtanken, ände sedan hennes föräldrar dog hade Jesper nästan blivit som en far för henne.
"Tack" sa hon och mannen log emot henne.
"Brevet till er bror är skickat" sa han och hon nickade. Kitana hade fått slänga ihop ett brev till sin bror, Jorar innan hon for. Kitana hörde Dragor gnägga i sin box under däck, hon visste att han alltid var orolig den första tiden på havet.
"Jag kollar till honom" sa Jesper och Kitana nickade, Jesper var en av de få människor Dragor tyckte om. Kitana vände sig om emot det öppna havet.
"Sätt segel" hörde hon kaptenen ropa och hon log, då var de på väg, ut emot öppet hav.

(Ja det kan vi om du vet någon bra som är villig att hoppa in, Tessan? )

De hade tagit en mindre rast i den hetaste värmen mitt på dagen och var nu åter på väg. Fast väg var fel ord snarare slättmark vad det de fick ta sig över. De skulle till ett ingemansland, varför den delen inte tillhörde någon var för Kheldar en gåta. Det vill säga svaret fanns, för det var det enda som de fyra länderna kommit överens om i svunnen tid. Att på detta ingemansland där länderna gick ihop skulle de stridande parterna mötas utan att få spilla en blodsdroppe. Kheldar tyckte mycket om detta och ansåg detta vara en smart och god lösning. Men vad han visste var det generationer sedan den användes om den ens används? Men varför detta krig, Kheldar hade mer än gärna fått slut på det. Så han kunde gå ut på krogen, fiska eller vad som behagade honom. Inte veta att var dag förlorade han män och kvinnor som antingen var ute på uppdrag eller ute i strid.
Hans folk var lojalt och ofta han de ta gift innan de blev tillfångatagna, men det var sällan de avslöjade något.
De började närma sig kullen för ändamålet och Kheldar lät enbart två män och två kvinnor följa med nu, de andra fick vänta om något gick snett.

(Vet inte egentligen ^^ vill Alex kanske vara med? ;P)

Efter en dags ritt genom öknen hade de nått den lilla hamnstaden och från den skulle de ta nästa båt till den ö där mötet skulle hållas. Garm hade gått runt i hamnen och efter några timmar hade han fått tag på en kapten som hade vägarna förbi den ö han skulle. Trots att han var regent så ägde han inte båtarna och skulle han ta sig någonstans var det oftast på en sjömans nåd; självklart fanns det statliga fartyg men dessa tänkte han inte använda nu. Det var bäst att inte dra åt sig mycket uppmärksamhet.
Sjömannen hade gått med på att de skulle resa med honom för ett guldmynt var, en hutlös summa men Garm betalade utan att beklaga sig och snart stod han på däck; hästarna hade blivit inkvarterade på ett stall i den lilla hamnstaden. Hans två mannar stod bredvid honom och blickade mot byggnaderna medan de krympte i mörkret för att till sist försvinna.
"Jag gillar inte havet speciellt mycket.", klagade en av hans två soldater.
"Nej, inte jag heller men nu har vi inte så mycket val.", Sade Garm och vände sig bort mot det mörka vattnet för att stega bort mot sin hytt där han skulle försöka få sig lite sömn; om nu inte havet bestämde sig för att han skulle vara vaken och hosta upp resterna av dagens måltider.

(Du kan fråga henne Tessan btw du vet om att det är en ö de är på väg till va? )

Kitana hade inte sett annat än öppet hav, sedan de lämnade landet bakom sig för dryga två dagar sedan. Kaptenen hade talat om för henne att det började närma sig ön där de skulle mötas. Kitana hade aldrig besökt den lilla ön, den hade inga direkta tillgångar att erbjuda och hon hade inte intresserat sig av att inta den. Det verkade inte som om någon av de andra länderna var direkt intresserade av ön heller, hon undrade varför? Hur det kom sig att ingen i historieböckerna hade försökt inta ön, eller hade de gjort det och misslyckats? Kitana var inte säker, men hon fann ingen mening med att fundera djupare över ämnet.
"Land i sikte" ropade den unga pojken i utkiken.
"Några andra båtar?" ropade Kitana upp till honom.
"Nej My Lady" svarade han och hon log, de var först.

Att närma sig ön tog dem större delen av dagen och solen hade börjat sjunka ner från himlen när hon steg i land på stranden. Dragor stod bredvid henne, nöjd över att slippa den gungande båten och hon strök hästen över mulen.
"Jag vill ha med mig fem mannar" sa hon och fem mannar ur hennes livgarde steg fram och hon nickade och satte upp på Dragor. "Ta med fången"
Mannarna satte upp bakom henne och förde fången framför sig, Jesper red troget vid hennes sida, trotts att mannen verkade gammal visste hon att han kunde försvara både henne och sig själv ifall det krävdes. Hon själv kunde försvara sig men hon drog inte svärdet fören hon var tvungen. Ridturen till mitten av ön tog henne en dryga timma och när de kom fram hade mörkret sänkt sig.
"Vi slår läger här" sa hon och mannarna iordningställde lägret och Kitana satte sig ner på en sten för att invänta de andra, Jesper kom med mat och hon log tacksamt.
"Då väntar vi" sa hon.
"Då väntar vi My Lady" svarade Jesper tålmodigt.

(Alexzz? xD Nope, eller borde läst igenom inlägget så ignorera det jag skrivit xD)

Kheldar befann sig på sitt lilla skepp, inget stridsfartyg utan mer av ett handelsfartyg. Han mådde inget vidare det fanns anledning till varför han föredrog att färdas med häst, han hade anlag för sjösjuka.
"Hur mår ers höghet?" sa Lorens med ett flin som sa att hon hade ytterst kul.
"Käften." svarar Kheldar vilket får henne att skratta ett ljuvt klingande skratt. Ingen som hade sett henne på hovet kunde tro att denna ljuva varelse var dödsfarlig. Men det var hon nu som de andra var hon iklädd byxor och mantel.
"Ville bara framföra att vi närmar oss ön och att Gaeaf har anlänt innan." sa hon innan hon försvann. Kheldar suckade ut, han skulle dansa en glad dans när allt detta var överskuggat.

Efter en natt av hård sjö och en båt som kränger till var och varannan minut var Garm otroligt trött. Han låg, utmattad, i sin koj och kramade om en hink i hopp om att han inte skulle spy upp något mer. Ibland kom en springpojke för att tömma den men annars var det tämligen tomt där han befann sig, efter några timmar av hulkande och den fräna lukten av spya hade hans fränder tagit sig upp på däck för att få sig lite frisk luft, Garm misstänkte däremot att de hittat en annan plats att sova på då de aldrig kom tillbaka ned i hytten.
Natten som kommit och gott hade varit en av de värsta nätterna i hans liv. Illamående och dålig sömn skulle bidra till att den här dagen, vid mötet, skulle bli en av de mer tröttsamma i hans liv. Förhoppningsvis skulle han få tid att lugna ned sig och sin mage en aning innan han behövde höra på allt politiskt tjafs om äganderätt; själv föredrog han att följa den starkes rätt då det var det landet Galdur var uppbyggt på. Regent valdes på grund av sin stridsskicklighet och sin taktiska förmåga; på den enkla grunden att ingen i Galdur skulle följa en svag ledare.
Medan hans farhågor för dagens möte ökade hörde han hur en av båtens mannar ropade ut något och han misstänkte att det innebar land; i själva verket den ö ledarna skulle träffas på. Han var tvungen att uppbåda all sin viljestyrka för att inte kräkas när han reste sig upp och han var nära på det många gånger medan han klädde på sig sina kläder. Efter att han tagit på sig allt och beväpnat sig gick han med vacklande steg upp på däcket; när han kom ut dörren och kände den friska vinden log han stort. Sjösjukan kändes inte alls lika illa uppe på däck som den hade gjort nere i båtens hytt, trots det var magen fortfarande lite i obalans men trots det log han. Det skulle bli en fin dag för förhandlingar då solen stod högt på himlen och han kände hur en svag bris smekte hans kropp, däremot misstänkte han att sällskapet inte skulle bli lika angenämt som vädret.

"De andra skeppen har siktats i närheten" Kitana tittade upp när en av hennes mannar tilltalade henne och hon nickade.
"Jag började tro att de gått under på sjön" sa hon och log roat, hon hade väntat på dem ett bra tag, hon trodde att de skulle vara framme före henne, men hon var inte säker på hur sjövana deras länder var. Hennes land hade en väldigt bra flotta. Kitana reste sig upp och sträckte på sig, hon gick in i sitt tält och slog sig ner på filtarna och slöt ögonen, hon skulle hinna få en stunds sömn innan de andra länderna anlände.
"Jesper jag tänker ta en stund sömn, meddela mig när de andra länderna har landstigit" sa hon och drog filtarna över sig och somnade.