Obliviate (SV)

MEER!!!

Återigen tack till alla som läser, bevakar och kommenterar! Här kommer det fjärde kapitlet om Michele.



Kapitel 4.

Jacka, mössa, kläder, kanske ett fotot på mig, mamma, pappa och Alisha? Jag lägger ner det också, det skulle ju faktiskt kunna hända att jag saknar dem väldigt mycket.
Ond trollkarl. Det finns en ond trollkarl.
Nej tänk inte på det. Fortsätt packa.
Mer kläder. Penna? Nej, man behöver ju ändå köpa sådanna där fjäderpennor sedan.
Det finns en ond. Jag gillar inte onska. Tänk om alla dör. Tänk om jag dör.
Mobil? Nej, självklart inte. Jag ska till Beauxbatons. Eller? Har man mobiler där. Jag vet faktiskt inte.
Jag tar upp listan som kom med brevet över alla saker man behöver.

BEAUX BATONS MAGISKA SKOLA
Uniform
Förstaårselever behöver följande:
Tre ombyten av den blåa sidentygs uppsättningen.
Blå hatt (också i siden)
Vintermantel (fleecetyg på insidan, vit på utsidan.)
Märk alla kläder med namnlappar .

Kurslitteratur
Grunden bakom magi av Alex Whelén
Trolldomshistoria av Anette Davy
Förtrollningsteorin av Amanda Noél
Magins nybörjarguide av Juliet Lemoin
Två tusen magiska örter och svampar och var de finns av Elionor Blanc
Trolldrycker och bryggder av Juan Pierre
Magiska väsen av Isak Bernald
Mörkrets krafter: Hur man skyddar sig själv av Emilia Geoffroy

Övrig utrustning som behövs
Trollstav
Kittel av tenn, standardstorlek 1
Skyddshandskar (drakläder)
En uppsättning fjäder pennor och bläck i två färger (svart och blått)

Eleven får också ta med sig en uggla.
FÖRSTAÅRSELEVER FÅR EJ MEDTAGA EGNA KVASTKÄPPAR.

”Vad kan man köpa allt det där, hade de inte tänkt skriva det?” Mumlar jag för mig själv.
”Jag följer med dig till Daquin route.*”
Jag vände mig om och där stod mamma. Jag hade inte lagt märke till henne.



*Route betyder ”vägen/gatan” på franska.

Jättebra!!!
Älskar variationen från Hogwarts till Beaubotons!!

Tack så mycket! Ja, jag tänkte att det var dags för något lite annorlunda.

Sjuuuukt braaa

Åh tack!!!!

Asbra!

Här kommer det femte kapitlet.

Kapitel 5.

”Den döptes till Daquin Route för att Felicia Daquin bodde här.”
”Vad var det som var så speciellt med henne?”
Jag måste nästan småspringa för att hinna med mammas steg. Hon ser så uppspelt ut när hon går här bland alla häxor och trollkarlar med höga hattar och mantlar av olika slag. Jag blir mer rädd. Jag gillar inte riktigt när… asså jag vet inte… När saker inte är som man hela tiden trott att det var. Jag har ju aldrig riktigt trott att magi finns. Och att någon magisk gata med en massa magiska saker hade jag intye ens vågat hoppas på.
”Hon är den första som dog när... det var en person som dödade massor. Felicia var det först offret.”
”Vem… Vem var det som… du vet…”
”Åh, du menar… Alltså, det var… La Beldora” Det sista ordet viskar hon.
Jag ryser bara av att tänka på ordet La Beladora. Det låter vackert på något sätt, men ändå fruktansvärt och hemskt. Den där personen har dödat folk, mördat. Jag tycker inte om att tänka på döden, och framför allt inte prata om den.

Men vi ska alla dö någon gång. Det vet jag ju. Jag kommer ihåg när jag var fem år, då mamma läste boken ”Adjö Herr Muffin” för mig. Det var först då som jag förstod att man dör. Då skrämde döden mig väldigt mycket. Jag drömde drömmar om att jag dog, och att alltring var svart. Varje gång vaknade jag av att jag själv skrek.
Vi männinskor tänker nog att vi vet mycket. Vi vet hur man skapar elektricitet, hur man bygger rymdfarkoster och vi kan lösa svåra matteptroblem. Men egentligen så vet vi ju inte alls mycket. Vi vet inte vad som finns utanför universum. Det finns miljon-miljarder-biljarder…. Hur många planeter som helst! Och av dessa plateter bildas solsystem. Det finns hur många solsystem som helst också. Det borde egentligen finnas något, eller några andra där ute. Som är mycket klokare, smartare och visare än oss männsikor. De kanske vet att vi finns här, och de kanske ser på oss så som vi ser på myror. Ibland brukar jag tänka att universum bara är ett litet damkorn någonstans i en annan värld. Men varje gång jag tänker så tar något stopp. Om det vore ett damkorn så skulle världen där ute vara enorm… Jag kan inte tänka mig att världen är oändlig. Men samtidigt kan jag inte tänka mig att världen tar slut.
Sedan är det ju den där andra saken också, som människan inte vet något om, döden. De som har dött kan ju inte direkt berätta för oss levande vad som händer efter döden. Och det är lite samma som med universum. Jag kan inte tänka mig att när man dör så blir allting svart och att man inte kan känna någonting och att men inte finns längre. Men samtidigt kan jag absolut inte tänka mig att man lever om och om igen i ett oändligt liv. Det går bara inte.

Egentligen är nog vi som myror. Myror vet inte vad som finns där utanför sin stora stack och skog. De vet inte vad som händer efter döden. Eller gör de?

Mamma väcker mig ur mitt tänkande med att säga något.
”Va?”, svarar jag och skakar på huvudet för att få bort de tunga tankarna.
”Jag sa, vad vill to börja med?”
”Åh”, svarar jag och funderar ett tag. ”Jag vill börja med trollstaven.”

Filosofi...?
Bra i vilket fall!

Och nu är jag en myra..

Jätte bra!