And I will try to fix you

Och här är ännu ett kapitel. Ett lite längre också, för den delen. Tack för alla kommentarer! C:
-----

Kapitel 3.

Solen sken över kyrkogården och värmde den lilla byn. Sommaren hade kommit på riktigt nu. George satt vid gravsten med sitt ritblock i knät. Hans hand rörde sig fort över pappret. Då och då kollade han upp och såg på Freds grav, som om han hoppades att hans bror satt där och kollade på honom. George satt där ett tag och ritade.
Det hade gått några veckor sen han hade besökt kyrkogården med Ginny. Nu gick han dit varje dag, om han kunde, eller rättare sagt, orkade med sorgen och smärtan som kom så fort han vaknade på morgonen, men det hade blivit bättre. Fast han inte pratade, så kunde han le ibland, och vid sällsynta tillfällen, skratta.
Plötsligt hördes ett hulkande ljud. George ryckte förvånat till. Det var inte många som besökte kyrkogården, han brukade alltid vara själv där. Han satt där ett tag, men nyfikenheten tog över. Så han reste sig upp och gick igenom labyrinten av gravar, buskar och träd, i hopp om att hitta den gråtande personen. Och efter ett tag gjorde han det.
Hon satt på knä framför en grå, vacker grav. Hennes blonda, lång hår var trassligt och föll ner i hennes ansikte. I händerna höll hon i en bild som tårarna blötte ner. George visste inte vad han skulle göra. Han ville trösta henne, men han kände ju henne inte. George gick med försiktiga steg fram till flickan. Hon tittade förvånat upp på George.
”Vad gör du här?” frågade hon med svag röst. George bara ryckte på axlarna. Flickan ställde sig upp. Hon var knappt ett huvud kortare än George. Hon såg på honom med sina vackra, stora, nötbruna ögon. Hon torkade bort sina tårar med sina händer.
”Jag heter Veronica”, sade hon med sin sköra röst. De stod tysta ett tag, han visste inte vad han skulle göra.
”Vad heter du?” frågade Veronica. George ryckte bara på axlarna. Ännu än tystnad. Hon log ett svagt leende, men det vackraste leende George någonsin hade sett. ”Trevligt att träffas.” Och innan George hann reagera var hon borta. Han stod där ett tag och funderade på om hon bara hade varit en hallucination, om hon bara hade varit ett trick av hans hjärna.
Tillslut började han gå där ifrån. Han ville inte gå tillbaka till Freds grav, så han började gå hem istället.
Veckorna gick utan att George såg den besynnerliga flickan. Det var som om hon inte hade exciterat.
”Äntligen är du hemma”, sade Mrs. Weasley, en regnig höstdag några veckor senare när George kom in i det lilla köket i Kråkboet. Hon kramade om honom innan hon började skära upp tomater igen. George förblev tyst. Han såg ut genom köksfönstret. Han kunde se Ginny och Ron som stod nära buskarna som skilde av deras trädgård från ängarna på andra sidan. George kunde se att de pratade, men något verkade inte stämma. Båda såg ut att vara upprörda och irriterade. Ginny skrek något till Ron som började gå där ifrån med raska steg. George rynkade ögonbrynen. Det var inte ovanligt att Ginny och Ron bråkade, men de brukade inte skrika åt varandra. Det måste ha hänt något.
George vände sig om och började gå mot ytterdörren, men när han hade kommit halvvägs igenom vardagsrummet öppnades dörren med en våldsam smäll. Instormandes kom Ron, som var knallröd om öronen som han alltid brukade bli när han var upprörd. Efter honom kom Ginny inspringande.
”Du kan inte berätta det för honom! Han kommer bli förkrossad! Tänk om-” Hon stannade tvärt innanför dörren när hon fick syn på George. Han tittade förvirrat på sina yngre syskon. Ron, som stod några steg ifrån George öppnade munnen för att säga något, men Ginny avbröt honom.
”Nej!” väste hon. George såg skarpt på sin syster för att sedan tittade på Ron igen.
”Bellatrix-” började Ron.
”NEJ!” skrek Ginny. Hennes röst sprack. ”Nej”, snyftade hon. Tårar rann ner för hennes kinder. George gick fram till Ginny och drog henne till sig. Hon klamrade sig fast vid honom. Hennes tårar blötte ner George tröja. George såg undrande på Ron över Ginnys axel. Det såg ut som om han tänkte säga något men just då kom Mrs. Weasley instörtandes från köket.
”Vad är det som händer?” frågade hon och såg från Ron till George och Ginny som fortfarande klamrade sig fast vid sin äldre bror.
”Ehm… Vi-… Jag menar-” stammade Ron, hans öron blev ännu mer röda.
”Ja?” frågade Mrs. Weasley och gav Ron en skarp blick. Då släppte Ginny taget om George och torkade bort sina tårar.
”George”, började hon med en skör och svag röst, ”Bellatrix-” Hennes röst skar sig. ”Bellatrix är… inte död.”
George såg oförstående på Ginny.
”Hon lever”, sade Ginny tyst. ”George, jag är så ledsen.”
Världen gick i bitar. Del för del gick i kras. George kände sorgen och paniken växa när han föreställde sig Bellatrix ute på fri fot, en mördare, Freds mördare…
George sprang, ut ur huset, över åkrar och ängar. Han stannade inte förens han var framme. Hans ben ledde honom automatiskt till graven. Han sjönk ner på knä framför den. Det såg ut som de guldiga bokstäverna som bildade hans namn lyste. Tårarna började rinna ner för George kinder. Han satt där länge och lät sorgen och tårarna ta över. Darrande slog han sina armar om sina ben, och började vagga fram och tillbaka. Hela tiden såg han Bellatrix framför honom, med sitt toviga, långa svarta hår och med ett brett flin på sina läppar.
Plötsligt kände han en hand på sin axel. George ryckte till och vände sig om. Där stod hon, med sitt toviga blonda hår och nötbruna ögon. Veronica. George brydde sig inte om att torka bort sina tårar. Vad spelade för roll att hon såg? George tittade åter på graven framför honom. Veronica satte sig ner bredvid George. Fler tårar rann ner för hans kinder.
”Vi höll alltid ihop.” Hans röst lät svag och rosslig efter att inte ha pratat på flera månader. ”Det var alltid vi två, jag och Fred.” Han log ett sorgligt leende. ”Fred-” Hans röst skar sig.
Veronica tog Georges hand. Han tittade förvånat upp och mötte hennes ögon. Och för första gången på så länge var han inte ensam.

♥ Perfect ♥

♥underbart♥

Jag. Älskar. Det. Du. Skriver. Så. Jävla. Bra.

Åh började nästan gråta, så sorgligt :c Älskar ffn iaf ♥

Hahah åh....This is really sad...Så himla bra skrivet och allt men jag blir verkligen ledsen, liksom, VARFÖR DOG DU FRED? MER FRED ÅT FOLKET HALLÅ!!!

Gosh. Crying. Why Fred? WHYY?!
Gud nu är jag deprimerad. Åh, nu shippar jag George och Veronica så hårt. Shippnings namn?

Geonica?
Det enda man kan le åt i en sån deprimerande ff.
:'(

Ah, förutom Veronica själv då

Jag är lite skrämd om jag är i skolan när nästa kapitel kommer.



zagamalfoy

Kanske typ Geronica??


HELT JÄVLA ORTOLIGT BRA!!!!!!