Kriget om Akilia

Selene ser oförstående på Mikel, "Vad menar han med att hon skulle varit 13 år nu?" tänker hon men innan hon hinner fråga kommer Dric med mat till dem båda. Han serverar Selene först och sedan Mikel, efter det skuttar han ut ur rummet tillbaka till sin moder för att kunna hjälpa henne med allt annat som behövs. "En rar pojke det där, det känns rätt otroligt att han redan är 11 år. Tiden går alldeles för fort ibland..." Tänker Selene och ser sedan på Mikel som redan börjat skyffla in mat i sin mun på ett väldigt vilt och, ensamt, sätt.

Hon tar en sked av den ljuvliga gröten och ser sedan på Mikel igen,
- Vem var hon? Frågor hon med försiktig röst och ler snällt mot honom medan hon tar glaset i sin hand och sedan tar en klunk av det kyliga vattnet.

Han svalde och ett morrade läte som inte var av en mänsklig sort steg upp ur hans strupe.
- Fråga inte dumma frågor. Det har du ändå inte med att göra. Väste han och hans svarta ögon blänkte till. Men han svarade ändå på frågan.
- Det var min lillasyster, jag mördade henne. Muttrade han lågt. När en person av en högre rank ställde en fråga så fanns det inte så mycket till val än att svara. Men det fanns en gräns. Maten på brickan var uppäten innan Mikel ens hunnit känna smaken av den, som när man kastar kött till en hund. De sväljer det så snabbt att de knappt känner smaken på tungan.

Dric kom tillbaka snabbare än han försvunnit.
- Ms Devonshire, ni är tillräckligt frisk för att lämna sjukstugan när solen går ner. Sa han och hans bruna kalvögon tindrade.

Selene ser förvånat på Mikel men hinner inte säga något innan Dric kommer tillbaka in i rummet,
- Ms Devonshire, ni är tillräckligt frisk för att lämna sjukstugan när solen går ner. Säger han och ler mot henne.
- Tack Dric, var nu en duktig pojke och hälsa din mamma tack för allt. Se så, spring iväg med dig nu. Säger Selene och ger honom ett mjukt leende fyllt av värme. Dric ler tillbaka, ett stort leende, ett sådant där leende som bara barn kan ge. Sedan lämnar han rummet med skuttande steg.

Selene riktar sin uppmärksamhet till Mikel igen.
- Jag gissar att det var så du upptäckte dina krafter. Säger hon men det låter lite mer som en fråga än ett faktum. Hon ser mjukt på honom, hennes gröna ögon tindrar av värmen som lever i hennes själ. Solen skiner in genom fönstret bakom henne och får hennes gröna hår med svarta slingor att glänsa och gnistra.

Hon ser på honom utan att förvänta sig något svar på hennes otalade fråga om det verkligen var då han upptäckte sina krafter, Selene har alltid varit bra på att läsa personer hon möter men Mikel är, annorlunda... Hon kan inte läsa av honom på samma sätt som hon kan läsa andra, men bara av att titta på hur han rör sig kan hon se att han är utbildad spejare och att döma av kläderna så är han en slukare, "en onaturlig varelse, men alla har vi vår plats här i livet. Mörka varelser och ljusa varelser, även grå varelser. Alla behövs vi för att skapa balans i universum." tänker hon för sig själv medan hon fortsätter att se på Mikel.

Mikel ser efter pojken när han skuttar därifrån och skakade på huvudet, han förstod inte hur han kunde vara ett sånt litet fyrverkeri.
- Ja. Sa han kort som svar.
Hon var en underlig kvinna, vacker. Hon pratade med honom, var inte nervös, besvärades inte av hans närvaro, och hon frågade mycket. Det var inte bra att vara så öppen. Men det var något med henne, hon var helt enkelt svår att låta bli att prata med, kanske?

Efter hans svar så var samtalet avslutat, han drog ner huvan över ansiktet så han fick skugga över det och lade upp fötterna på sängen. Det var väl lika bra att ta igen lite sömn nu när han kunde. Det verkade ändå inte som det skulle hända så mycket mer just idag.

Han halvsov men hade ändå sinnena på spänn. Långsamt gick solen ner över horisonten och tiden tickade iväg. Solen hann kasta vackra färger över himlen innan han började röra på sig.
- Det verkar som om du ska vara tillräckligt frisk för att ge dig av nu. Sa han som om han varit vaken hela tiden och öppnade ögonen. Han drog upp huvan lite grann och slängde en blick mot henne.

Selene höll sig vaken en kort stund efter att Mikel hade lagt upp sina fötter på hennes säng och dragit ner sin huva. Hon somnade med ro i kroppen, det sista hon såg var Mikels skugga.

Hon vaknar när solen är påväg ner och kastar otroliga färgspel över himlen. Hon blinkar några gånger innan hon kommer underfund med vad som väckt henne. Mikel talar till henne,
- ...ge dig av nu. Är vad hon hör, hon vrider sitt huvud så att hon ser på honom. Men vad hon ser är inte bara Mikel, en enorm svart skugga färdas längs med väggen bakom honom. Den kryper långsamt från sida till sida, den växer hela tiden och till slut sliter den sig ut ur väggen. Allt detta händer på mindre n två sekunder. Den svävar mitt i luften, "jag har aldrig sett en skugga göra sådär..." tänker hon, men hon kan inte prata eller röra sig. Hon bara stirrar okontrollerat på skuggan. Den är precis bakom Mikel.

Selene bara sitter där och ser på den, den blottar sina gula tänder i ett otrevligt och rysligt leende. Ett isande fyller Selenes kropp och hon reagerar äntligen på vad som händer. Hon greppar sitt halsband,
- Mikel! Akta dig! Skriker hon ut och sedan sträcker hon ut handen med kristallen och ett blått sken lika starkt som solens ljus tränger genom hennes hand och Skuggen kryper tillbaka in i väggen och försvinner sedan. Selene sitter och flämtar i sängen.
- ...Jag har aldrig... Vad gjorde... Varf... var den här... Hur kunde.... in här? Mumlar hon med panik i rösten. Sedan ser hon på Mikel med vettskrämda ögon. "Om en skugga kunde ta sig in hit utan att någon märkte något... Vad händer om Morgul skickar en spion eller en skugga för att mörda.. Aragon!" Tänker hon medan hennes hjärta bultar hårdare och hårdare.

Han vände sig om när hon skriker på honom och ser på skuggan med en förundrande blick. Han blundar hårt när solljuset bländar honom och när han tittade mot skuggan igen så var den försvunnen.
- Vad tänkte du med, du gjorde precis av med så mycket kraft? Sa han irriterat och såg på väggen.
- Jag ska kolla vart den försvann, om den tog sig in tror jag inte den är så ivrig att försvinna härifrån. Sa han och hoppade upp från pallen.
- Du får varna Aragon. Sa han och försvann från sjukstugan, det var nästan som om han aldrig varit där.

Mikel gick igenom korridorerna och kollade efter konstiga skuggor. Skuggvarelser var både lättare och svårare att hitta. Människor var lätta att hitta, deras känslor... Tja, man kan inte säga att de luktade. Men det var som en känsla längst bak i tungan. Tillbaka till varför skuggvarelser var svåra att hitta. Skuggor var det ända tecknet som själen gav ifrån sig. När kroppen dog så brukade själen leta efter en ny kropp att komma in i, det var så man blev återfödd. Men när själarna inte kom in i någon kropp så brukade de bli vilsna och bittra, det ledde efter ett par sekler till att de blev ilska och arga på människor. Men också desperata för att hitta en ny kropp, de bildade sin egna skugga. Skuggorna slet ur själarna på folk för att komma in i dem, men då dog ju självklart kropparna. Så det var ungefär så de bildades nya skuggvarelser. Men ilskan och desperationen var ganska starka känslor som gav ifrån sig en ja, längst-bak-i-tungan-smak-grej. Eller vad man nu ska kalla det. Det berodde alltid på hur länge den varit en skuggvarelse också. Men den här var farlig, så det var viktigt att han hittade den snart.

Selene ser på Mikel medan han lämnar rummet, hennes ögon följer varje steg han tar och när han stängt dörren efter sig drar hon av täcket och reser sig från sängen. Hon har på sig en gräslig vit klänning av något slag. Hon vandrar bort till hyllan där hon sett sina kläder ligga. Mycket riktigt, där ligger de, alla hennes tillhörigheter också. Hon drar av sig klänningen och tar på sig sin egna klänning som också är vit men med ett blått skärp om midjan och lite andra blå detaljer.

Sedan tar hon alla andra saker och lämnar salen. Hon kan känna att hennes kropp är något seg och inte riktigt vill lyssna på hennes hjärna som säger åt den att vandra fortare genom slottet. Hon tar sig så snabbt hon kan genom halva slottet, när hon kommer till den stora dörren som leder in till kungasalen samlar hon sig i några sekunder och ser till att hennes hår ligger som det ska och att hennes klänning är slät och fin. Sedan lägger hon en hand på den ena dörren och trycker upp den.

Där inne sitter Aragon i sin höga tron och talar med en man som håller i något papper. Selene känner ingen mannen men kan inte riktigt placera honom någonstans.
- Selene! Utbrister Aragon när han ser henne komma in i salen, han reser sig från sin tron och ursäktar sig till mannen bredvid innan han går ner till andra änden av salen för att möta henne.

- Aragon.. mumlar Selene när han tar henne i sina armar.
- Selene, jag har varit så orolig för dig, du är som en dotter för mig. Om något händer dig... Säger han och ser ner på henne, hon ser tillbaka på honom men kommer på vad hon var tvungen att berätta.
- Aragon, de tär en skugga här någonstans på slottet. Den kom in i sjukstugan när jag och Mikel var där inne men jag använde kraften från solen för att få den att backa från oss men nu vet vi inte vart den är, bara att den är här någonstans i slottet. Mikel har gått för att leta efter den men jag vill stanna med er ifall att den försöker ta sig in hit. Säger Selene i brådskande fart.

Aragon ser på henne uppmärksamt medan hon pratar, han kliar sig på hakan när hon tystnat och ser sig om i salen.
- En skugga, här på slottet? Undra vad Morgul tänker att den ska klara av. mumlar han sedan för sig själv, men Selene svarar honom.
- Jag tror inte att han tror att den ska lyckas döda er, möjligtvis skrämma er eller skada er på något sätt. Säger Selene med sin mjuka röst och ser på Aragon som verkar oroad, men inte för sin egen skull, över något annat.

Mikel hade följt känslan av skuggan upp och förbi andra, tredje och fjärde våningen. På den femte våningen så undrade han i sitt stilla sinne hur någon skulle behöva ha fem (för att inte tillägga att de inte var små)våningar. Han gick förbi några dörrar och upptäckte att det var här kungens rum och privatliv skedde, hans sovrum? Hade han ens auktoriteten att vara här? Men det kunde inte hjälpas. Det var här lukten var som starkast. Mikel hann knappt gå ett par meter när ett skrik kom från Aragons sovrum.

Mikel tänkte inte så mycket mer på saken och knuffade upp dörren, han hoppades att det inte var för sent. Lady Driadne stod i ett hörn med ett kortsvärd i ena handen och ett skräckslaget uttryck i ansiktet. Lady Driadne var säkert duktig med svärdet, men han trodde inte att hon skulle kunna göra så mycket med den starka rädslan hon gav ifrån sig. Sen så gick det nog inte så bra med tanke på att man inte kan döda skuggor med svärd. Från väggen mittemot hukade sig skuggan framåt och bredde ut kroppen. Där ansiktet skulle vara var det smyckat med svarta ögon, mörkare än själva skuggan, och ett brett flin. Den hade hittat det den sökte. När Mikel kom in vände den långsamt på huvudet och gav ifrån sig ett förskräckligt väsande.
- Corpos dimu tem. Sa Mikel bestämt och skuggan gav ifrån sig ett besviket ljud. Men ögonen lyste av girighet och tillslut flög den mot honom och rakt in i magen på honom.
Han vek sig dubbel och blundade hårt. Sen reste han sig.
- Den är borta. Du borde gå till din man. Viskade han fram.
- Vad gjorde du? Frågade hon med orolig stämma och gick fram för att hjälpa honom.
- Rör mig inte! Morrade han ilsket.
- Gå till din man. Sa han och rätade långsamt på sig.

Selene och Aragon stelnar båda till när de hör det fruktansvärda skriket från ovan. De springer ut i salen och upp för de breda trapporna klädda i en röd matte med guldkant. De springer upp för första trappan, andra trappan, tredje trappan, fjärde trappan men då slutar skriket och de stannar upp en stund för att försöka avgöra om de är på rätt våning. "Skuggan, Lady Driande!" Tänker Selene,
- Aragon, Lady Driande! Säger hon och ser med stora ögon på Aragon som redan börjat springa upp för nästa trappa.

Selen följer efter bara några steg bakom honom och när hon kommer upp för trappan ser hon Lady Driande och Aragon hålla om varandra, hennes kinder är fläckade av tårar medan Aragon kramar om henne hårt. Selene ser på paret och för första gången kan hon helt ärligt säga att de passar utmärkt ihop.
- ...han gjorde något med skuggans å den försvann in i honom... kan hon höra Lady Driande mumla in i Aragons bröstkorg. Hon springer snabbt fram till dem,
- Mikel, vart är han? Frågar hon med orolig röst, hon kan inte förklara det men hon har en konstig känsla varje gång hon tänker på honom.
- Där inne. Säger Driande och pekar mot den halvöppna dörren, Selene rusar in och ser Mikel stå mitt i rummet. Hon halvspringer fram till honom och räcker ut sin hand för att röra vid honom medan hon mumla med mjuk och försiktig röst,
- Mikel, är du okej..? Hennes röst fylld av oro och hennes ögon vilar mjukt på hans rygg.

Mikel ville spy och en massa andra otrevliga grejor för att få ut skuggan men tvingade tillbaka den. Han darrade lätt och kände sig sjuk i feber. Plötsligt kände han en hand på sin rygg och hörde hennes röst. Han slutade darra och stelnade istället till. Han vände på huvudet och såg på henne med ögon som skiftade mellan skuggans svarta, omänskliga ögon till Mikels.. Lite mer mänskliga ögon.
- Nej. Rör mig inte. Svarade han men slog inte bort hennes hand. Han fick kväljningar men svalde ner dem och ögonen återvände till deras normala färg. Men en aning mörkare den här gången. Temperaturen sjönk till det normala och han tog ett djupt andetag.
- Skuggan är borta. Sa han och slappnade av, sen vek han undan från hennes hand och såg på henne.
- Vad är det med kvinnor som alltid ska röra folk? Muttrade han för sig själv, men hade iallafall en mildare reaktion än när Driadne ville röra honom.

Han lämnade henne i rummet och gick lugnt till Aragon för att återberätta vad som hänt.
- Skuggan är borta, jag tror inte att Morgul hade i tanke att skada er, eller döda er. Han ville bara skada er psykiskt och försätta er i ett ostridsbart skick. Om skuggan fått tag på er fästmö så antar jag att det var meningen att du skulle bli så sorgsen och arg att ni skulle göra förhastade och dåliga beslut. Om jag inte misstar mig så kommer Driadne och Selene vara måltavlorna för tillfället. Tills ert barn kommer förstås. Sa han lugnt och granskade dem.
- Vårt.. Vårt barn? Frågade Aragon och till och med Driadne såg frågande på honom.
- Ja, Lady Driadne är gravid, de känns så fort man är i närheten av henne. Sa han och gjorde en grimas.
Aragon såg ut som ett stort O i nästan en minut. Innan de båda bubblade över av glädje och glömde bort alla problem för en liten stund.
Mikel återvände in till Selene.
- Det är så lätt att rasera goda, älskande människors liv. Konstaterade han med en suck och skakade på huvudet.