Prs(Dragon Fantasy)

"Det tror jag inte. Jag tror att du är precis lagom. Men det märks att du haft det svårt." Svarade Uriah enkelt. Han log mot henne då hon lyfte svärdet i hand. "Nej, jag suger. Men varför inte?"
Arnold kom fram till dem. "Vad var det jag hörde? Varför kan du inte vara med mig? Du måste vara upp över öronen kär om du ens pratar med nån annan än mig!" klagade han och hoppade upp på Uriah, som stönade av smärta och kände hur benen gav vika. Han föll till marken med en duns. "Av, tjockis!" muttrade han åt Arnold som skrattade och daskade till Uriah i huvudet. "Jaja, surpelle."

Vid hans ord mörknade hennes ögon och hårdnade, "Det vet du inget om." morrade hon och hotade med svärdet. Ingen skulle komma henne in på livet särskilt inte en penselskalle.
Dock drog hon undan Arnold från honom och kastade honom på marken.
"Han är inte kär och vad dig anbelangar penselskalle så vet du inget om mig, hör de bara. Jag har och har haft det utmärkt." fräste hon och stegade därifrån han hade kommit henne nära och det ända hon kunde göra då var att knuffa från honom från sig.

Uriah såg förvånat efter henne. Arnold ryckte på axlarna och flinade. "Hur blev det? Kommer hon eller inte?"
Uriah svor, "Jag vet inte. Hon var inte direkt tydlig med det. Hon var dock tydlig med att man aldrig ska prata förflutet med henne. Jag undrar vad hon kan ha vart med om?"
Arnold ryckte åter på axlarna. "Aja. Målar du mig nu då?" frågade han. "Nej, jag måste hitta henne. Tänk om hon inte kommer och jag får sitta som ett fån i vår kabin med utrustningen ute men inget att rita!"
Arnold frustade till av skratt. "Du är alltid ett fån!"
Uriah skrattade. Han kom upp på fötter och sprang efter Mina.

Mina hörde hans steg bakom sig och vände sig om, "Vad vill du?" sa hon med blixtrande ögon mot honom. Hon såg ut som att hon ville slå ner honom här och nu, fan ta honom.

"Wow!" Uriah backade lite. "Jag ville bara fråga om du faktiskt kommer! Jag är lite trög, så jag fattade inte det!" Han log snett. Luggen hade fallit ner över ögonen igen vilket gjorde att han såg ut som ett busigt småbarn.

"Ja, jag kommer, jag lovade ju." sa hon bara vände sig om och styrde illsket stegen om sjön, där brukade hon finna lugn och ro, om hon fick vara själv, då kunde hon lugna sig.

"Bra!" log Uriah och gick sin väg. Han gick till Apollos stuga och hämtade sitt staffli och färger och penslar. Han satte ut allt på verandan, och satte sig på sin pall. Som uppvärmning målade han Arnold. Arnold var bra uppvärmning: varken för svår eller för enkel att måla.

Mina kom, nu lugn och kylig, eller snarare den oläsliga masken hon brukade bära. Den som hon vanligtvis bar, den med isblåa ögon och inte ett leende. Hon hade kylit av sig med vatten från sjön och låtit det torka. Snart var hon framme vid Appollons stuga och betraktade killarna samtidigt som hon tog bort hästsvansen och lät håret falla.

Uriah märkte inte Minas ankomst. Han var riktigt koncentrerad. En liten rynka uppenbarades på hans panna och ena mungipan var envist riktad neråt. Han hade tungan ut ur mun' och färg över hela sig. Målningen var dock mycket fin, nästan perfekt. Han kliade sig i huvudet med penselskaftet, något fattades, men vad?

Mina kom upp bakom honom och mötte Arnolds blick då det var han som blev målad.
"Du är duktig." sa hon konstanterande och nickade mot tavlan som i hennes ögon var perfekt.