Den tredje världen

Shea vill skrika. Men det vore en dålig idé, hon har ju just skakat av sig dem. Soldater är inget bra längre. Shea kan inte fatta att de faktiskt var snälla förr. Hon var förstås aldrig med om det, hon föddes lagom för att få se sin familj dödas av en hemsk soldat. Det var början. Eller slutet. Det flyter samman, det är samma sak. Det finns inte början och slut, bara soldater. Tur att de som var efter henne började bråka med varandra istället för att springa ifatt henne. Hon hör deras röster ett kvarter bort än.
Hon får syn på en stege, omringad av soldater. En av soldaterna får syn på henne och hon vänder sig om och springer. Efter ett par varv runt kvarteren i närheten kan Shea klättra upp för stegen utan att riskera sitt liv alltför mycket. Hon andas tungt av ansträngning och sjunker ner på taket. Då märker hon att hon inte är ensam där.

Darren höll tillbaka en svordom då han hörde soldaternas steg närma sig. Han stod i gömman bakom en överfull roskis och andades med munnen för att undgå lukten.
et hade varit ett idiotiskt drag att ta sig in i staden, men han behövde mat och mitt i sommaren var det svårt innan frukterna och svamparna blev mogna. Det fanns dåligt med vilt så nära en stad och han skulle ha hunnit bli för svag innan han kom runt den.
Ett par lättare steg sprang förbi och Darren fångade en skymt av en kvinna innan hon försvann bakom hörnet. Några minuter senare sprang soldaterna förbi och Darren andades ut av lättnad då de passerade utan att lägga märke till honom.
Tyst reste han sig och gick så lungt han förmådde åt andra hållet. Om det var något han lärt sig var det att man var som osynligast då man betedde sig självsäkert. Det var dock en för stor risk att stanna på vägarna, vem visste hur många flickan hade efter sig. Så han vek in i följande gränd som till hans otur blockerades av en mur.
Enda utvägen var upp på taket intill, så Darren drog sig upp på muren och däeifrån till taket. Han stannade upp förvånat då han fick syn på en flicka, som tryckte sig mot ytan. Darren följde hennes exemepl och förblev tyst med ögonen fästa på henne.

Zek rusade förbi några gator och hade för avsikt att fortsätta röra sig framåt. Eller hitta en väg uppåt. Inte för att han var speciellt duktig på att orientera sig och röra sig däruppe men en bit kunde han åtminstone komma. Dessutom var det inte ofta som han blev upptäckt ovan jord. Istället måste han erkänna för sig själv att det vore rent självmord att fortsätta röra sig härnere.

Zek hör ljud av vakter på väg mot hans håll och spänner sig som om han var ett djur och lystrar efter vart det kommer ifrån. Så han kan springa åt det andra hållet så fort han kan. Men han gömmer sig istället i den gränden han går förbi. Han trycker in sig i hörnet och ser att om han har riktig tur kan han nog ta sig upp via den väldigt trasiga stegen upp till taket intill. Men det vore korkat att klättra upp just nu när vakterna passerar honom.

Ronnie lät solen strålar smeka hennes ansikte och en djup suck for ur henne. Ryggsäcken låg tryggt emot hennes rygg och dess remmar skar in i hennes späda axlar. Fötterna värkte både efter den långa vandringen men också utav kängorna som var något för små och klämde emot tårna.
Framför henne flöt den lilla bäcken hon följt ut i en stor sjö vars andra sida inte gick att skymta mer än något mörkt långt borta. Det var första gången på flera dagar solens varma strålar nått henne då trädens grenar varit så täta och vägrat att släppa igenom dess ljus.

Ett ljud fångade hennes uppmärksamhet, ett ljud som inte tillhörde skogens som stod ut bland alla de andra, ett ljud som hennes öron blivit så ovan vid. En bil.
Istället för att springa därifrån som hon skulle gjort för några veckor sedan lockade ljudet henne. Nyfikenheten, saknaden efter mänsklignärhet, mat och värme drog alldeles för hårt i henne och nästintill ljudlöst började hon att röra sig fram genom skogen. Det dröjde inte länge innan hon nådde fram till en liten, gammal väg som knappt såg användbar ut med högt gräs växande i mitten och enorma gropar men endast några sekunder senare såg hon jeepens ljuslyktor leta sig fram. En beväpnad man satt högst upp med en kulspruta och tre till satt i jeepen med var sitt gevär. En kall kår for genom Ronnie som snabbt drog sig bakåt i rädsla för att deras värmekameror skulle avslöja henne men så fort jeepen var borta tog sig Ronnie upp på vägen igen. Redan innan beslutet ens fattats, innan tanken än tänkts visste hon att det var en dum ide. Hela hennes inre skrek åt henne men trotts det började hon bana sin väg efter jeepen.

Zet väcktes upp ur sin lätta sömn intill en bäck av ljudet från något främmande. Någonstans långt inom honom väcktes en rädsla, men han visste inte varför. Hans hjärta började slå fortare då han långsamt reste sig upp från platsen i skogen där han vilat, och han tog ett fast grepp om sin fickkniv. Dess plastomslag vid handgreppet värmdes upp av Zets handsvett, men eftersom han var van vid det gled den inte ur hans grepp då han sakta började gå med trevande steg, lite hukad, mot det brummande ljudet. Han var dock inte säker på om det bara var inbillning. Han brukade tycka sig höra alla konstiga ljud och läten där ute i skogen, och de växte sig bara mer och starkare för var dag som gick eftersom han började hitta allt färre godsaker att förtära.
Men Zet följde ändå det brummande ljudet, som tycktes röra sig med en oerhörd hastighet (enligt Zet), ut till en gräsbevuxen stig. Det enda han såg var baken på en stor jeep som knaggligt och hoppande tog sig fram på stigen. Zet går ut på stigen och såg både fascinerat men också oroat på jeepen. Han var precis på väg att springa efter den, hoppa upp på taket, slå ner mannen där och ta över hans position när en tjej, lite äldre än han själv, rusar förbi honom.
"Hörru du!" säger han och slår ut med armarna och får ett stött ansiktsuttryck. Detta gjorde han bara för att se hur hon skulle reagera och för att hindra/störa henne från att göra något som hon kanske inte borde, även om han själv var på väg att göra det antagligen.

[I think I'm breaking some rule now, but rules are meant to be broken, right? ]


Ronnie ryckte till vid en mansröst och en låg flämtning for ur henne. För ett ögonblick fick hon för sig att någon av soldaterna lagt sig i ett bakhåll men när hon såg honom, den magra kroppen, de slitna kläderna och bristen på vapen även om hans hand höll i en kniv så kände hon hur rädslan som gripit tag i henne för en stund släppte. Trotts det spred sig en ljusrodnad över den ljusa hyn och Ronnie kunde inte hjälpa att skämmas för sin oförsiktighet. Att hon inte sett honom, att hon varit så rysligt dum.
”Tänker du använda den där?” frågade hon och gav kniven en menande blick.
Alla hennes instinkter skrek till henne att springa precis som de tidigare skrikit till henne att inte befinna sig på vägen men nu liksom då struntade hon i dem. Hon visste att vissa män endast skulle fortsätta efter henne, se det som en lek av sorts så istället sträckte hon på sig, försökte göra sig stor och inte visa osäkerheten som hon egentligen kände. Även ifall han såg ut att vara några år yngre än hennes själv, mager precis som henne så var hon fullt medveten att om han överföll henne så skulle hon inte ha en chans.

(Nu hoppar jag in här, haha. Och jag hoppas taket tillhörde ett hus, annars blir det lite pinsamt.)

Esther pressade händerna mot munnen. Inte ett ljud, tänkte hon. Ett ljud och allt kommer vara över. Hon tryckte sig mot bänken inne i det förstörda, ödsliga huset och väntade på att kusten skulle vara tillräckligt säker. Det kändes det som hjärtat skulle spränga sig ur bröstkorgen vilken minut som helst. Ljudet av en kropp som dunsade ner på taket hade fått henne att stelna till några minuter tidigare och hon ljög inte när hon tyckte att benen kändes som två järnpinnar. Esther sträckte sig mot fickkniven inuti jackfickan och slängde ett ögonkast ovan sig. Hon var fånigt rädd. Toppen. Helt fantastiskt.
Sakta men säkert reste hon på sig och efter några minuter bortslösade lyckades hon bryta loss de murknade brädorna som täckte för fönstret. Hon krälade sig ut genom den smala springan hon skapat och hennes händer stöttade sig mot marken. Väl ute gjorde hon sig liten, tryckt mot väggen, och blickade bort mot stegen. Okej, Esther. Hur ska du göra?

Ljudet som uppstod när hovarna slog i marken studsade mellan husväggarna. Lotus hörde ekot färdas långt fram. Hon drog upp huvan på manteln hon hade hittat i ett hus för några veckor sedan. Hon hade kommit ifrån norr, där det hade varit betydligt kallare, här nere var det varmare, men hon föredrog att hålla ansiktet i det fördolda. Det var länge sedan hon hade ridit igenom en stad, städer innebar människor, inte bara soldater, utan även andra människor, något hon försökte undvika. Hennes svarta sto, Fedra spetsade öronen och Lotus förstod att det fanns något i närheten, hon var inte säker på i fall det var människor eller djur, men hon ville inte ta reda på det, hon vände åt andra hållet och red in på en parallellgata, hon behövde skaffa förnödenheter, och hon hoppades kunna möta någon som var villig att ge henne mat, på ett eller annat sätt.
"Det är okej, tjejen" sa hon och klappade stoet på halsen medan hon red längre in i staden.

Zek rycker till vid ljudet av bilen som han absolut inte är van vid. Det låter såpass främmande att Zek kryper ihop ännu mer om det nu var möjligt. Han känner hur hans knän trycker mot revbenen såpass hårt att hans andning blir kort och snabb. Han svär i sitt stilla sinne över att han inte tagit sig bort tidigare, men nej, han skulle ju stanna och försöka hitta lite kvarvarande utrustning. Det hade inte gått speciellt bra och dessutom hade han förlorat delar av utrustningen när han tvingats fly från vakter och i vissa fall andra flyende. Zek dömer dem inte, om han sett någon som sig själv sitta med en pilbåge på ett tag. Det är ett självklart hot i hans värld, det är därför han har den.

Nu hör han att bilen är på väg därifrån och vågar sig fram till kanten av gränden. Även om han fortfarande gömmer sig i skuggorna. Var det fortfarande värt det att ta sig upp på taket? Zek tvekar tills han hör två röster, de låter inte direkt fientliga men han stannar inte på marken tillräckligt länge för att ta reda på det. Zek tar sig upp på stegen och han kan känna fästena släppa från väggen och han tar tag i kanten när stegen faktiskt faller. Stegen faller med ett högljudd skramlande smäll och Zek sätter en pil i bågen och lägger sig på taket med den. Den där stegen måste soldaterna ha hört.
"Helvete." Mumlar Zek när han inser att han troligen dömt sig själv till döden. Om inte de andra två får ta smällen förstås.

Atala märker inom en halv sekund att hon inte längre är ensam på taket. En flicka troligtvis i hennes ålder och en pojke eller snarare ung man. Hade hennes tak, som inte tillhörde henne blivit ett visste för en massa människor på rymmen? Dessutom hörde hon någon på stegen, någon som förde oväsen. Killen höll ögonkontakt med henne som en ljudlös konversation, att ingen av dem ville den andre ont, eller hon hoppades det i alla fall.
De andra två verkade inte, för tillfället utgöra hot, men stege ? Var det en soldat eller en av dem?