Lonely Island

Dandelion vaknar och slår upp ögonen bara för att hastigt stänga igen dem när solen nästintill grillar hennes ögon. Varför är det så ljust? Hon är inte van vid det här ljuset.
"Om tre månader sprängs ön, Dandelion Apple." Dandelion Apple. Hon sätter sig upp och ser knappt någonting på grund av de dansande blinkade färgprickarna som rör sig inom hennes synfält. Nu lägger Dandelion även märke till hur varmt det faktiskt är. Det känns som hon har feber. Därför reser hon sig då det kanske är det hon ligger på som är extremt varmt. Hon vänder sig om och ser sig om, men det är först när hon vänder sig åt det andra hållet hon ser något som tycks vara en annan person. Problemet hon har med den andra personen är att den är på väg mot henne och egentligen borde hon vara glad över att hon inte är ensam. Fast något annat säger åt henne att det är farligt plus att hon inte har en aning om hur hon ska reagera. Det tar stopp.

Jones drog efter andan och kände hur vattnet trängde sig ned i hans strupe vilket fick honom att hosta. En våg for över honom, fick honom att tappa orienteringen. Jones drog efter andan och svalde vatten igen. Ännu en våg sköljde över honom och höll honom nere. Lungorna skrek efter luft och desperat sparkade Jones med fötterna. Problemet var att han inte längre visste åt vilket håll ytan var eller om han någonsin skulle få smaka den ljuva luften igen.
Hans strupe värkte, lungorna protesterade och framför ögonen började små, svarta prickar bildas men så kände han hur han bröt igenom. Solen bländade honom och Jones drog ett välbehövt andetag. Hela hans kropp jublade, de svarta prickarna började försvinna och efter ha hållit sig flytande ett tag och bara andats insåg han att han sakta men säkert fördes emot en strand utav strömmen.
Jones började simma emot stranden med hjälp av strömmen och det dröjde inte länge förrän han kände bottnen under sina fötter. Sakta hasade han sig in emot stranden med djupa, ansträngda andetag med vattnet droppandes runt honom för att ramla rakt ned i en sanddyna.
William Jones Oliver Piner, tre månader sedan sprängs ön.
Jones vände sig ansiktet emot solen, lät dess varma strålar smeka hans ansikte.

Det första Amelia ser när hon slår upp ögonen är himlen. En oändlig och omöjligt blå himmel, långt långt långt ovanför hennes huvud. Amelia kan inte komma ihåg att hon någonsin sett en lika klar himmel som den hon nu blickar upp på. Amelia kan faktiskt inte komma ihåg särskilt mycket alls.
“Tre månader, Amelia Lawrence. Tre månader, och sedan sprängs ön.”
Orden ekar i Amelias huvud och vägrar försvinna, och Amelia bestämmer direkt att hon starkt ogillar den underliga rösten som för ett ögonblick tycktes ha invaderat henne medvetande.
Amelia skakar på hvudet för att samla tankarna och kravlar sig sedan försiktigt upp på ostadiga fötter. Hon befinner sig under ett litet palmträd, vars klargröna grenar skyddar henne från solens heta strålar. Framför henne sträcker sig en ändlös strand av vit, finkornig sand ut sig, och bortom stranden glittrar havet. Först får Amelia för sig att hon är ensam, men sedan upptäcker hon något som mycket väl skulle kunna vara en person, eller kanske flera. De är ganska långt bort, så Amelia sätter snabbt av över stranden. Vilka de än är, så borde de väl säkert kunna hjälpa henne förstå vad det var som pågick?

Cole gick de sista, långa och jobbiga stegen fram till vad som visat sig vara en ung kvinna, runt 18 antog han. Han såg sig om lite. Det var fler som rest sig, längre bort.
- Erhm...Harklade han sig. Han harklade sig ALLTID innan han pratade.
- Jo...Började han men kom av sig. Vad tänkte han egentligen? Han kunde inte vara säker på att hon var en lönnmördare, så varför gick han nära? Automatiskt tog han ett aktsamt steg bakåt.
- Jo, vad jag skulle säga var....Vet du möjligen vad jag gör här?
Cole harklade sig lite obekvämt igen. Usch vad varmt det var! Av med mössan. Usch vad kallt det blev plötsligt. På med mössan. Men nu blev det varmt igen... Han harklade sig,
- Äsch!! Muttrade Cole tillslut och kastade iväg mössan.
- Vet du något om den här ön förresten? Jag tyckte jag hörde någon säga....säga att ön skulle sprängas!! Tillade han allvarsamt. Han hade en känsla av att den där rösten inte bara var en inbillning...

"Jag tror vi allihop vet lika lite." Mumlar Dandelion osäkert och försöker få det tillräckligt högt för att någon ska kunna höra vad hon säger. som följt främlingens exempel och backat när han backat. Hon vill inte bli utsatt för något. Speciellt inte när hon inte är byggd för något speciellt motstånd, inte för att hon har ett faktiskt minne om att inte ha det. Dessutom finns det fler främlingar här och Dandelion har ingen aning om vad någon av dem gör där. Dandelion harklar sig en aning den här gången innan hon börjar prata. "Och jag hörde samma sak, men jag trodde jag blivit galen." Säger hon, även om det fortfarande är väldigt lågt. Det är nästan som om hon inte kan förmå sig att säga något högt.

Vågorna slår emot Ashley lätt. Hon känner dem mot benen, inte mer än så, men ändå är hon dyngsur och har gåshud fastän värmen steker mot huden.
Hon slår upp ögonen och ser runt, försöker hitta något välbekant. Ashley Spencer. Tre månader, det är allt ni, du, har innan ön sprängs, hör hon och hon vet omedelbart att det är ute med henne. Aldrig att hon kommer kunna överleva på en ö.
Hon gör en ansats att resa sig upp men ramlar sedan när i den blöta sanden igen. Hon skriker till av frustration och ställer sig sedan upp ordentligt, utan att ramla denna gång.
Hennes linne kladdar mot huden liksom hennes skinnjacka som får det att klia överallt. Hennes skor ska man inte ens tala om. Med en ramsa med svordomar så går hon längre upp mot ön, mot en del där det finns gräs och jord under hennes fötter istället för sand. Hon fortsätter muttra förbannat när hon sliter av sig kläderna och lägger sedan ut dem på marken så att de ligger prydligt och kan börja torka. Hon tar av sig skorna också, likaså strumporna innan hon själv lägger sig på rygg mot gräset och försöker fokusera på allt annat än situationen. Att få upp värmen är det viktigaste just nu, att låta kroppen och håret torka och kläderna. Så allt hon kan göra är att ligga där och vänta.

(Kom just på detta, och det är förmodligen lite sent men... Kan hon bli en han eller något? xD Annars måste jag göra henne gravid så att hon slipper mensen på den där ön... owo Jag har konstiga tankar, det är jag medveten om xD )

(Well...hurska hon bli en kille om hon är på en i princip öde ö? XD
Nejmen, ändra du.)

(Tanken på att hon blir gravid är nästan mer lockande.... men men xD Fixar en ny mall imorgon, förlåt för att jag var korkad i början ^^' ._. )

Ninguna problema^^

[Annars finns det kanske andra "lösningar" ifall det är mensen då "oroar" dig över. ]