Ghost Hour [Rollspel]

Nej, Selma..., det får hon inte. ^^ Inga väskor eller så men om man t.ex. har något i fickan eller så som man inte märker direkt så får man behålla det. Smycken och kläder är också kvar på kroppen. Men mobiler, ipods och liknande som man kan ha i fickan kommer inte finnas kvar. Och om de finns så fungerar de nog inte.

--
Namn: Bridie Fiona Maeve "Birdie" Mayflower
Ålder: 22
Utseende:

Fast hon har gula jeans och knähöga svarta converse. Hon har även isblå ögon.
Familj&Bakgrund: Hennes tvillingbror Aden och Birdie har tillbringat hela sina liv tillsammans. De fungerar inte utan den andra. Aden och Birdie gör aldrig något utan den andra och de ser till att de håller med om saker tillsammans. De känner varandra nästan mer än de känner sig själva och anledningen till detta är för att de förlorade sina föräldrar vid tidig ålder och fick istället leva hos sin gammelmoster Rhiannon. De fick vad de behövde men de höll sig till varandra. De hade varandras ryggar i vått och torrt och deras värsta mardröm är att förlora den andra. Rhiannon kommer i övrigt från Irland och har en stark irländsk dialekt, hon säger ofta "vi" istället för "jag" och har tillbringat tid i perioder hos psykologer och hon tillbringade även tid på ett mentalsjukhus och hon har ingen aning om varför.
Övrigt: Hon är psykiskt sjuk och effekterna får ni se i rollet. Muahahahh...
I övrigt har Birdie tränat gymnastik och karate. Hon spelar även gitarr, piano och sjunger. På sistone har hon även gått på balett men det har bara pågått ett par månader och hon har precis lärt sig stå på tårna på riktigt och ta ett par steg. Annars tycker hon om att dansa i övrigt.

--

Alla har väl lämnat in sina mallar? För då borde vi kunna börja nu antar jag... owo

Jag vill inte skriva första inlägget tihihihihi x'D

Jag tror att de flesta ör online...

BTW: INGA TEKNISKA PRYLAR FUNGERAR ORDENTLIGT PÅ GRUND AV SPÖKENA. (Because logic.)

Any special medication will though be with you. :3
--

Birdie öppnade ögonen och satte sig upp med en förvirrad min. Hon minns ingenting. Det är tomt. Birdie har ett relativt bra minne. Fast inte nu. Inte alls. Hon har inte huvudvärk, så det var inte pillren Rhiannon ger henne. Lika snabbt börjar Birdie leta i fickorna efter burken. Hon lovade Aden att hon skulle...
"Aden?" Birdie blir rädd och ser sig om. "Aden!?" Fortsätter Birdie skrikande och reser sig från sängen hon legat i. Rummet är mörkt och dystert och hon ser sig skrämt om. "Aden... var är du?" Frågar hon nästan panikslaget.
"Här." Säger den välbekanta rösten och Birdie andas ut när Aden dyker upp från egentligen ingenting. "Har du sett den?" Aden pekar mot något i hörnet av det mörka rummet och Birdie tvingas gå mot det. Aden lägger ned händerna i fickorna och ser på henne.
"Här vilar Aden Mayflower, Callum Mayflower och Fiona Mayflower." Läser Birdie och hennes blick har fastnat vid de orden. "Men du är ju här." Säger Birdie förvirrat och ser på sin bror.
"Jag vet, konstigt va?" Frågar Aden med ett leende.
"Ja, det är det..." Konstaterar Birdie och skrattar lite. "Vet du var mina piller är?" Frågar hon och Aden nickar.
"Du lade dem i din innerficka." Svarar Aden och Birdie tar fram dem därifrån.
"Du hade rätt." Säger Birdie leende. "Nu måste jag bara hitta lite vatten."
"Och en väg ut." Säger Aden.
"Just det, det också." Svarar Birdie fundersamt.

”Jag vet din hemlighet.”
Den viskande rösten brände i Owens öron. Det hemska faktum, minnen som orden bar med sig. Han slog upp ögonen och fann att han inte längre befann sig i sitt rum ovanför verkstaden. Lukterna av olja, bensin var som bortblåst och ljuden ifrån trafiken utanför som alltid var i full gång innan han vaknade var som en ringande tystnad.
”Jag vet din hemlighet.”
Rösten ekade i rummet han befann sig i. Slängd i en trasslig hög på en enorm säng med en sänghimmel över sig. Han kände inte igen rummet eller landskapet som han kunde skymta utanför fönstret där solen verkade satsa på att bränna upp himmelen. Snart skulle natten komma vilket var underligt. Owen kunde inte minnas något annat än att han lagt sig i sin säng dagen före, om det nu endast gått en dag. Hade han blivit kidnappad?
Han försökte röra på sina armar och händer, sätta sig upp i den mjuka sängen men de ville inte fungera. De brände i dem som ofta då han vaknade, de sov fortfarande. Försiktigt kämpade han emot den stickande obehagliga känslan tills armarna åter var under hans kontroll och drog sig ut ur sängen. Då hans bara hy träffades av den svala luften knottrade den sig och Owen rös. Under hans nakna fötter fanns ett vackert trägolv som liknade golvet i den stora hallen i hans barndomshem.
”Jag vet din hemlighet”, viskade rösten åter igen och nu var Owen så pass vaken att han förstod innebörden.
Hur många gånger hade han inte sett det? Även om han inte velat hade skärmen vägrat låta honom byta.
”Fuck no”, sade han rakt ut till ingen särskild, detta kunde inte stämma.
Med långa steg stred han fram till dörren. Han greppade tag i handtaget som vägrade att rubba sig. Owen satte axeln emot dörren även om han visste att rummet inte skulle låta honom gå förrän det var dags. Han satte sig ned på huk och lät det ena ögat försöka få en glims av korridoren eller nästa rum som befann sig där. En rörelse fångade hans uppmärksamhet och för att försöka se bättre pressade han ansiktet emot den mörka trädörren.

En hand eller något annat rörde vid Owens axel och han for upp med ett ryck. Samtidigt som han vände sig och såg hennes bleka ansikte tog han ett steg bakåt som om någon slagit till honom. Hjärtat i hans bröst pumpade stadigt ut adrenalin i hans kropp och åter igen knottrades hans hy men nu berodde det inte på den svala luften.
”Jag vet din hemlighet”, väste hon emot honom men det var inte hennes mjuka röst.
Owen slöt sina ögon och sjönk ned på golvet emot dörren som befann sig bakom honom. I hans tankar upprepade han orden, detta är inte på riktigt, om och om igen. Efter några sekunder, minuter eller timmar, började han sakta tro sig själv men kände då en iskall hand stryka hans axel. Förlamad av skräck utan att ens våga öppna ögonen kände han hur hennes fingrar grabbade tag om hans axel och vred om. Ett högt ”ploop” hördes och sekunden efter drunknade rummet av hans skrik.

En klocka slog någonstans i bakgrunden.
”Räddad av klockan men innan det här är över kommer du att vara min.”
Hennes ord var mjuka och han kände hennes andedräkt emot sin kind innan greppet om hans axel försvann men den olidliga smärtan kvarstod. Skriket hade försvunnit ifrån hans läppar men hennes ord ekade fortfarande i hans sinne, hans ord i hennes mun.

Det enda som hördes var hans snabba, ansträngda andetag som om han hade sprungit. Ett litet klick var det enda som förvarnade honom även om han inte kunde göra någonting emot fallet. Dörren öppnades och han landade som en duns på mattan i korridoren utanför.

Afrodite ligger kvar på samma ställe medan hon försöker minnas drömmen. Huvudvärken som slår emot henne som en vägg får henne att flämta till och inse att hon inte alls hade någon dröm. Hon kanske inte ens sov?
Hon grimaserar men försöker ändå minnas, ännu en gång. Hon har gjort det här i några år nu. Försökt ligga stilla i tio minuter och minnas sin dröm, eller drömmar, och det har funkat väldigt bra. Men, varför krånglar det nu? Varför ska en huvudvärk slå till henne hårdare än Sam ibland råkar göra? Och de gånger han råkar göra det har det tydligt visat att all hans styrketräning han utförde tidigare i livet fortfarande sitter i sig. Han är betydligt starkare än henne.
Afrodite gör ett sista försök innan hon gnyr till av smärtan som kommer som en blixt den här gången. Bara en idiot skulle försöka ännu en gång, och då Afrodite anar trubbel så väljer hon att inte vara en idiot för en gångs skull.
En klockas slag börjar plötsligt eka och det är då hon förstår att det är det som väckte henne. "Fan också", muttrar hon och tänker på den långa skoldagen hon har framför sig.
Hon slår upp ögonen och det är då världen först rasar.
Hon ligger i en säng, i ett mörkt rum, och sängen verkar komma från ett annat århundrade med tanke på hur den är byggd. En sådan som man hade på barnhem eller sjukhus, en sådan som hon alltid sett i skräckfilmer. Det kommer ljus från något ställe, ett bländade ljus som endast lyser upp sängen hon ligger i. Som ett jäkla rampljus. Någon skämtar med henne, det är hon säker på. Säker Jones, en av idioterna som har försökt få av hennes tröja mer än en gång. En idiot hon skulle ha polisanmält om han inte var en sådan kille som alla i skolan trodde var en ängel, eller lärarna rättare sagt. Hans offer visste bättre och eleverna fruktade honom oftast. Han var maktgalen. Och en våldtäktsman. Och han ville ha Afrodite bara för att hon inte fruktade honom. Nej, han ville inte ens ha henne, allt han ville var hennes kropp. Förra gången han prövat något så hade hon knäat honom mellan bena och dragit, rädd för att en örfil eller bryta näsan av honom skulle lämna för många bevis och att det skulle bli hon som blev polisanmäld istället.
"Afrodite..." säger någon och hon reser sig blixtsnabbt. Ett skratt hörs. "Stackare. Är du rädd?" frågar denna någon och skrattar igen. Det låter som högtalare. Personen befinner sig inte i rummet.
Afrodite sväljer och stirrar sedan stint upp på taket och undviker lampans kraftiga ljus. "Evelina", säger hon, för hon vill inte att denna någon ska kalla henne Afrodite, inte när det är namnet som endast hennes familj och nära vänner får använda på henne. Hon älskar det namnet, men namn kan bli mäktiga i andras munnar. Och det är något hon inte har råd för nu när hon vet vart hon är.
Ghost Hour. Inte Jones utan dessa psykopater.
Hon börjar automatiskt leta efter sin iPod, sätta i pluggarna i öronen och kopplas från omvärlden för ett tag tills det börjar spöka för henne.
"You son of a bitch!" utbrister hon när hon inte hittar den. "Vad fan har du gjort av min iPod?!" skriker hon förbannat och kastar av sig täcker, ställer sig jävligt ilsket på golvet - som tänds under henne. Det är som om golvet lyses upp där hon sätter foten, vilket hon är säker på att det gör.
Sedan minns hon att hon var på väg hem från skolan, hennes väska. Hennes dator. Hennes anteckningar. Teckningar... allt är borta. "Jävla helvete", muttrar hon förbannat och ser ner på handleden. De tre hårsnoddarna är kvar, hennes ringar likaså. Tack och lov för att hon älskar ringar - alltid bra att ha när man ska slå någon. Och hennes armband som består av lila ametister. Inte lika användbart.
Hennes hand flyger upp mot halsen, letar efter något desperat. Hennes fingrar sluter sig kring smycket. Hon andas lättat ut. Hon har fått sitt armband av sin mamma men hennes halsband, som också är en ametist, fast inte lika välformad utan fortfarande liknar en sten, hennes halsband har Sam gett henne när hon var yngre. Hon tar aldrig av det och den som skulle ta det ifrån henne skulle hon nog döda. Hon vet inte varför det betyder så mycket för henne, men det betyder allt för henne. Mer än hennes iPod, även om den också är förjäkligt viktig.
Sedan ser hon rakt fram, stirrar bara rakt ut i det svarta medan ljuset under hennes fötter lyser upp hennes ansikte, medveten om att kamerorna kommer zooma in på hennes ansikte, vart hon än skulle stå. "Evelina. Jag heter Evelina, inte Afrodite", säger hon och bestämmer sig för att byta namn här. Ingen ska ha någon sorts av makt över henne, inte när namnet påminner om hennes familj, och hon tänker inte låta någon påminna henne om att hon inte kommer återvända hem.

(Wow... hur lyckades jag med ett så långt inlägg? O.o )

Får jag vara med? ^^

Då kan jag troligtvis göra mallen imorgon.

Yeah, det får du. :3

Tack! ^^

Först kom smällen, sedan smärtan i pannan.
Joseph stönade högt och rullade över på rygg, det var inte första gången som han hade ramlat ner från sängen och slagit huvudet i fallet. Det skulle inte förvåna honom speciellt mycket om han en dag skulle lida av hjärnskakning eller ifall hans hjärnceller skulle börja tina bort.
Han trevade med handen på nattduksbordet intill sängen i ett försök att tända lampan, men allting han kunde hitta var en tom duk med något som kändes som en bok ovanpå.
"Va i helv-"
Ett öronbedövande skratt ekade genom rummet som orsakade att han satte sig upp med ett ryck och var nära på att slå huvudet i bordskanten. Rummet var inte alls som han hade kunnat minnas, hotellet hade varit i överklass för honom, men ändå hade hans kompis Jim tvingat honom att checka in där inför intervjun i morgon.
Fast det här var inte hotellets rum. Gardinerna var fördragna för fönstret, intill honom fanns en bred himlasäng och mitt emot den ett skrivbord fullt med papper. På den högra väggen fanns det en dörr med varsin landskapstavla på var sida.
Mödosamt ställde han sig upp och rättade till sina skrynkliga kläder. Han ångrade sig med ens att han inte hade bytt om från sina slitna, mörka jeans och sin v-neck t-shirt tillsammans med den svarta jackan dagen innan, men han och Jim hade varit sent tillbaka till hotellet och Joseph hade somnat bums.
Han stegade fram till skrivbordet och lät handen glida över pappren, de alla var blanka.
"Letar du efter nåt sötnos?"
Joseph ryckte till och svängde sig om med flackande blick, rösten hade kommit precis bakom honom. Hjärtat hamrade mot bröstkorgen medan han desperat försökte leta efter människan som orsakat rösten, men fann bara sin egen spegelbild i spegeln ovanför sängen.
Han höll på att bli paranoid, det var nog det enda. I ett försök att lugna sig själv skakade han bort tankarna och öppnade dörren till sitt rum innan han steg ut i den långa korridoren.

Tänkte egentligen lägga upp det här igår kväll vid typ 00.30, men min underbara mamma stormade in i mitt rum, slet mobilen ur min hand och vrålade i typ tio minuter.
Jepp. ^^

Det första Elizabeth känner när hon slår upp ögonen är en stark vilja att somna om och bara skita i jobbet idag. Hon har absolut ingen lust att stå inklämd i det lilla båset bredvid London Eye och sälja glass och våfflor till hungriga turister och är precis på väg att sluta ögonen och försöka somna om när hon plötsligt blir klarvaken.
Det här är inte hennes rum.
I hennes rum finns inte en himmelssäng av mahogny och absolut inte ett golv av marmor, och hennes täcke är prytt av urtvättade blommor – inte ljusblått siden.
Ett par tusen scenarior börjar snurra runt i hennes huvud, och ord som ’kidnappning’ och ’utpressning’ dyker upp i hennes hjärna. Hjärtat bultar när hon famlar efter sin mobil i fickan på sin urtvättade hoodie, och en suck av lättnad letar sig ut genom hennes läppar när fingrarna griper den välbekanta plasten. Hon sliter upp den ur fickan och skyndar sig fort som ögat att knappa in pappas nummer.
”Snälla, snälla”, andas hon när en signal långsamt går fram, sedan två.
Det dröjer fem sekunder. Sedan tio, femton, tjugo. Ingen pappa svarar, och Elizabeths enda sällskap är de dovt ljudande signalerna i hennes högra öra. Hon slänger ner mobilen på det ljusblåa sidenet och svär en lång, färgglad ramsa som skulle få även hennes alltid svärande mamma att rodna. Efteråt drar hon ett djupt andetag innan hon försiktigt reser sig upp från den majestätiska sängen och tassar bort till den höga ekdörren som borde leda ut härifrån, lägger örat mot den och lyssnar.

Tystnad.

Hon tar bort örat från dörren och sliter lite förtvivlat i handtaget. Med ett förfärligt knirr-knarrande går dörren upp och Elizabeths ena ögonbryn flyger upp i det ljusa hårfästet, innan hon kikar ut och möts av en kolsvart korridor. Långt borta tycker hon sig skymta ett ljussken.
Hon drar ett djupt andetag och stegar försiktigt ut i mörkret.

Okej, cheesy och långt. Men, ja ja…