Times without pain[SV]

LunaLovegood1 - Vad bra du skriver!!^^
Mer snart hoppas jag

♥


Tänkte bara informera om att vi får gäster idag, så ni får inte bli hemskt arga om kapitlet inte kommer upp idag! Älskar att läsa era kommentarer, det är det bästa som finns♥

Åh, det är lugnt. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, right?
Remember: Always stay calm ~

Jag tänkte lägga ut kapitlet nu, för jag har nämligen hunnit bli klar med det! :3 Hoppas ni gillar det! ♥
_______________________________________

KAPITEL 1: En Något Sen Sorteringsceremoni
Någonstans i mitt bakhuvud låg blicken kvar, som om den var fastprintad i mitt minne. Den låg där så länge, att när jag och Noelle äntligen hade bytt om, så fanns den kvar. Den fanns kvar under hela tiden som vi gick tillbaka mot kupén och den väntande Janine också, och jag tror att det syntes på mig att jag var fast i mina tankar. Noelle brydde sig antagligen inte, för sådan var hon. Janine däremot, skulle direkt märka att något hade hänt, oavsett hur litet det var. Det hade liksom varit en blick. Men hon skulle märka det ändå, för sådan var hon. Vi kom tillbaka till kupén samtidigt som tåget stannade. Någonstans långt inne i mig kände jag på mig att något inte var som det borde, men det var ingenting jag brydde mig om förrän jag gick in i kupén. Det låg kläder överallt. Mina kläder. Jag kastade en blick mot Janine, som fortfarande läste i sin bok, fast nu betydligt närmre slutet på den. Utan att titta upp började hon prata, men hon sa inget i stil med att vi var välkommna tillbaka eller så.
"Jag har slutat plocka upp efter dig, Mel" sa hon obesvärat, som om hon hade läst mina tankar, samtidigt som hon slog igen boken och reste sig upp. Det dröjde inte länge förrän hon hade tagit resten av sina saker och försvunnit ut genom dörren. Noelle höjde på ena ögonbrynet och började plocka ihop sina saker, som var utspridda precis som mina, men inte i lika stor mängd. Jag gjorde detsamma. Innan jag visste ordet av var dock Noelle försvunnen hon också, men jag hade ingen aning om när hon hade gått. På något sätt började jag bli smått skrämd. Det var mörkt ute nu, och jag hade fortfarande mycket kvar att packa ner. Det blev inte bättre av att, när jag äntligen hade packat klart och kommit ut i korridoren, att tåget sakta började röra på sig. Det skapade någon slags panik hos mig. Jag ville inte bli tillbakaskjutsad till London! Dessutom hade Princess antagligen redan hoppat av tåget, så jag skulle bli helt ensam. Jag började springa genom den mörka korridoren, med båda väskorna i händerna, och de var tunga. Handtagen skar in i mina handflator, men jag var för uppfylld med rädsla för att känna smärtan. Inte speciellt långt borta lös en skylt som pekade mot en utgång. Snart, men inte snart nog, vek jag av åt vänster, för att se en mörk figur stå på perrongen. Han eller hon såg ut att gå, med väskor i händerna, men när jag ropade vände personen sig om, släppte väskorna och gick med raska steg mot tåget som sakta men säkert fick upp farten.
"Ta emot" skrek jag, och utan att vänta på svar kastade jag först min stora väska, sen den mindre. Jag noterade att människan, eller det jag hoppades var en människa, hoppade undan för att inte träffas av den stora väskan, som landade på marken med ett brak, och saker flög ut ur den. Jag svor tyst för mig själv, men ett plus var att personen i alla fall fångade den lilla väskan. Nu var det bara en sak kvar. Jag själv. Jag blev aningen lättad att vi hade satt oss längst fram i tåget, för den åkte tillbaka på samma järnvägsspår som den hade kommit hit på, vilket betydde att jag numera befann mig längst bak på tåget. Det betydde större chans att ta sig till perrongen. Jag tvekade en sekund, innan jag tog ett djupt andetag, blundade, och hoppade.
'Det måste vara såhär det känns att hoppa framför ett tåg, även om jag hoppar FRÅN ett tåg' hann jag tänka, innan jag kände hur någon tog tag i mina armar. Det stödde mig, men jag landade ändå med hela tyngden på en fot, och jag kunde känna hur det knakade till. Smärtan var överväldigande, och det svartnade för ögonen på mig. Jag stötte mig mer mot den okända personen, som för att få bort all tyngd från den skadade foten. Jag tittade upp, och mina ögon mötte ett par bruna.

Vi gick under tystnad upp mot slottet. Eller snarare så gick Lucas, och jag mer haltade. Jag hade bestämt tackat nej till hjälp, och sedan dess hade ingen av oss sagt ett ord. Det var en bit till skolan, olyckligtvis, och alla vagnarna var borta, det hade jag märkt långt tidigare. Det jag minst förstod var varför Janine och Noelle inte hade väntat. Och såklart: varför var Lucas kvar? Dels skulle han antagligen ha åkt med förstaårseleverna, och så skulle han säkert få information om hur allt skulle gå till. Men tydligen hade han bestämt sig för att skita i det, för det kunde väl inte vara så att han hade blivit tillsagd att stanna kvar? Kanske hade han fått veta att hans föräldrar skaffat en ny privatlärare åt honom? Jag gick där, djupt försjunken i mina egna tankar, med väskorna svävande framför mig. Smärtan i foten hade avtagit lite grann, och jag märkte att det inte alls tog lika lång tid som jag först trodde att komma fram till slottet. Plötsligt stannade Lucas av okänd anledning. Jag gick ett par steg till, men stannade sedan och vände mig om. Jag öppnade munnen för att fråga vad han höll på med, varför han hade stannat, men jag avbröts av hans, lite raspiga, röst.
"Jag fick aldrig ditt namn" sa han, precis lagom högt för att jag skulle höra det. Jag himlade med ögonen. Jag hade trott att det var något allvarligare han ville.
"Melissa Cynthia Sophie Walker. Var det värt att stanna för?" svarade jag, i ett något bitskare tonläge än vad jag hade tänkt. Lucas däremot, svarade inte, utan höjde bara på ena ögonbrynet innan han började gå igen, snabbare den här gången. Min fot ville inte hänga med, så för varje steg kom han längre och längre bort från mig. I farten sa han något i stil med
"Du får ursäkta mig, Melissa Cynthia Sophie Walker, men jag har lite bråttom. Sorteringsceremonien skulle ha börjat för sisådär femton minuter sedan. Och du behöver inte tacka mig för att jag tog emot dig och räddade din fot från att brytas" i samma tonläge som jag hade pratat i. Sedan var han borta, och jag rodnade lätt för mig själv.

Snart, efter att ha fått en lång utskällning av många lärare, satte jag mig ner mellan Noelle och Janine. Janine såg lite medskyldig ut, medans Noelle tyckte synd om mig. Jag berättade hela historien för dem, Lucas inkluderad. Förutom den lilla detaljen att han hade betraktat mig intensivt när jag skyndade mig förbi honom och förstaårseleverna för att komma in i Stora Salen. Det skulle ha blivit för mycket för Noelle, hon ångade redan på som självaste Hogwartsexpressen. Det dröjde inte länge innan jag stängde av, totalt ignorerade hennes frågor och kommentarer, och bad om ursäkt till Janine för att jag hade antagit att hon skulle städa upp efter mig. Det faktum att jag vägrade svara på om jag gillade Lucas, om det hade hänt något mer mellan oss och så vidare, fick Noelle till att jag inte ville berätta mer. Janine ryckte bara på axlarna och log svagt mot mig. Plötsligt öppnades dörrarna med en smäll, och jag anade en klumpig vaktmästare som satte handen framför munnen när han fick syn på professor McGonagalls bistra blick medans hon tågade in i Stora Salen med förstaårseleverna i släptåg. Lucas var också i ledet, förstås, och även om många av de äldre eleverna tittade på honom så viskade de inte. Jag gissade på att någon lärare tidigare hade informerat om att en äldre elev skulle komma också. McGonagall sa åt eleverna att stanna, något jag mycket väl kom ihåg från min egen sorteringsceremoni, innan hon gick upp mot podiet och började prata.
"I år har vi, som ni redan vet, en elev som kommer börja sitt femte år här på Hogwarts, och jag hoppas att Mr. Hamilton ska behandlas som vilken annan femteklassare som helst. Jag ber om ursäkt för att sorteringen har tagit sådan tid, men vissa... Hm... Komplikationer, lyckades få ceremonien uppskjuten. Men nu till det vi alla har väntat på, och jag hoppas att ni alla kommer välkomna era nya elevhemskamrater som om de vore era familjemedlemmar." sa hon, och alla applåderade artigt. Jag noterade att hon inte hade sagt någonting om det pågående kriget, och jag antog att hon tillhörde den delen som inte gärna pratade om det som skedde i omvärlden.

Jag lyssnade varken speciellt mycket på sorteringshattens sång, men jag lyckades uppfatta att det var samma som föregående år, eller på sorteringen. Ett antal elever gjorde oss dock sällskap vid Slytherinbordet, vilka välkomnades glatt. Jag kunde inte låta bli att undra om det hade varit lika glad stämning för flera år sedan, innan Slutstriden På Hogwarts. Mina tankar avbröts dock av att ett välkänt namn ropades upp. Jag följde Lucas Hamilton med blicken när han, till synes självsäker, stegade fram mot pallen och sorteringshatten. Någonting inuti mig ville att han skulle hamna i något annat elevhem, men merparten av mig ville att han skulle hamna i Slytherin. Hans personlighet, åtminstone det lilla jag hade märkt av den, var ganska lik min egen. Hans mörka hår föll framför ögonen när han satt där på pallen med huvudet lätt böjt. Han hade suttit där ganska länge, och folk omkring började mumla om varför hatten inte sa någonting. Kanske var han inte magisk ändå.. Men hur skulle han då kunnat komma med på tåget? Utan att någon riktigt var beredd på det så ropade hatten tillslut ut ett elevhem. Jag blev förvånad, hur lite jag än ville erkänna det. Jag tyckte inte om att ha fel.
"Ravenclaw!" ropade hatten, och jag tyckte mig höra flest tjejer busvissla och applådera. Janine granskade mig noggrant med sin blick, men jag bara höjde på ögonbrynen och tittade bort mot Lucas igen. Noelle lutade sig fram mot mig och sa
"Synd. Men du kan fortfarande få ihop det med honom, det vet du va?" jag skrattade gällt och slog bort saken som om det var det jag ville minst av allt i världen. Det måste ha sett ganska övertygande ut, men jag hade en känsla av att Janine visste att det inte riktigt var sant.

Jättebra

Tack så mycket! Det gör mig jätteglad, verkligen :'D

Först och främst *harkel* Du får verkligen säga till om du tycker mina kommentarer blir för långa. Jag vill inte att du ska lida av min dryghet (I'm serious)
Jag har bara en tendens till att babbla en massa när jag tycker något är bra, sooo yeez. Just wanted to say that: Jag slutar om du vill att jag ska göra det!
I'm your precious little house-elf you know! ;P

Okej! Nu du!

Nejmen, jag har faktiskt inte läst det ännu. Jag är så himla taggad att jag bara inte kan göra det.
Story om hur jag upptäckte att det kommit ett nytt kapitel: Jag satt i bilen med mamma för att hämta min bror från sin jäkla hockey och så blablabla frågade jag henne om jag kunde få låna hennes mobilphooonyy. Och så går jag in på mugglis och tralallalala allt är precis som vanligt i ff forumet tills...:
LUNALOVEGOOD1 HAR SKRIVIT I SIN EGEN TRÅD!
*hjärtattack*
*klick klick* och BAAAM. ETT NYTT KAPITEL!
Sen tror jag jag svimmade (eller mamma tog tillbaka mobilen) och så jaa, dog jag. Fridfull död ellerhur? XD

Jag har inte ens läst ännu hahah. Och jag är redan död (fast jag lyckades typ återuppstå nyss)
Nääe, jag tänker faktiskt göra det när jag går och lägger mig. Behöver ha något überawesome att läsa eftersom att min bok från bibblan är deprimerande xD LÄNGTAR LÄNGTAR LÄÄÄÄÄNGTAR!!! 8DDD

*En stund senare*

ALLTSÅ GAAAAAASSWSCCH
Det där var bara helt suveränt! Jag har inte bara tappat hakan den här gången, jag har tappat hela ansiktet! AAAAH!
Okej, nu har jag börjat att älska Lucas också! Jag älskar att han är så hemlighetsfull och awww när han räddade henne där med tåget. Gulligt värre!
Ravenclaw alltså? Hmm... det kan bli VÄLDIGT intressant nu. Så awesome att han hamnade där. Han kunde ju likaväl hamnat i Gryffindor eller Hufflepuff eller Melissas Slytherin. Men han hamnade i ravenclawsome RAVENCLAW! Åh, på något sätt gjorde det mig lycklig. Problemet är att jag inte har en aning om varför ^__^
Skumt det där med hennes vänner också. Jag har lust att skrika: "HAAALLÅÅ VAD HÅLLER NI PÅ MED? MAN ÖVERGER INTE EN VÄN SÅDÄR GUYS!"
Det kunde ju gott riktigt illa för melissa! Bäst att de där både har en VÄLDIGT bra förklaring. Janine verkade ju vara jättesur eller nåt.
Janine, du och dina kära böcker *suckar dramatiskt* Nejmen jag älskar henne som du vet, fast jag är nyfiken över varför hon gjorde sådär mot mel. EVERYTHING HAS TO BE SOLVED, OK?
Jag kände verkligen mels stress där på tåget. Fick ju typ en freakin' heart attack eller nåt när tåget började rulla. Vad håller den som kör tåget på med? Snacka om latmask som inte ens orkar titta igenom om tåget är tomt på folk! H*n borde ju spärras in i azkaban eller nåt. For real.
Och mcgonagall är så gullig! Jag vet inte varför, men visst är hon? Hon är alltid awesome thehehehe Och du gör henne så bra. Vet du att du gör ALLA dina karaktärer bra och levande? ;O
Jag saknade princess btw! Var är du, min skatt? ♥

^What a mess. .__.
Du får skylla dig själv som taggade mig xD

Godnatt! Nu ska jag sova! Tack för bästa bedtimestoryn ever 8D ♥

Random Btw, har du svarat på min uggla? cx ♥

Du är jätteduktig på att skriva