PRS(Aia)

(Jag tycker det kan vara lite mellanting, och vad de vill säga själva xD Och ja jag tycker de ska känna av varandras känslor xD)

Det var tydligt att hon tyckte hans närhet var obehaglig men istället för att lyda henne så tog han tag i hennes haka och rörde sina fingrar över hennes hals.
”Då antar jag att det endast finns ett sätt att ta reda på det”, viskade han i hennes öra och släppte henne.
Han vände sig om och började gå, lämna henne men då hon stod kvar stannade han upp.
”Ska du stå där hela natten?” frågade han och såg på henne.

Helene ryste av obehag då han rörde henne igen och önskade för allt i världen att han kunde släppa henne. Och då han väl gjorde det gav hon upp ett darrigt andetag och ställde sig mer rakt upp och såg efter honom.
Då han ställde sig fråga såg hon tveksamt på honom, ville han att hon skulle följa med honom? Hon var förvirrad och förstod ingenting för stunden, trollformeln rörde om allt. Tillslut började hon sakta gå, åt samma håll som honom, då hennes 'hem' låg åt det hållet. "Så, vad tänker du göra?" undrade hon tyst och tveksamt. Innan han hann svara mumlade hon några saker, hon försökte upphäva formeln men som väntat hände inget. Hon kände bara sig en aning förtvivlad.
Hon la försiktigt armarna i kors för att värma sig lite, hon frös som attans nu i regnet. Men trots smattrandet från regnet hörde hon en korps kraxande och såg upp. Det cirklade en över henne. Snart flög den ner och landade på hennes axel. "Hej Mörker" mumlade hon till korpen och strök den över fjädrarna kort.

”Jag tänker ta mig ett långt, varmt bad”, svarade Cole och drog något på munnen.
Regnet som hade börjat ösa ner fick honom att frysa ända in till benen och han hoppades innerligt att morgondagens skulle bringa sol.
”Och i morgon ska du och jag besöka en gammal vän till mig”, fortsatte han sedan.
Ifall Cole nu skulle kunna kalla henne för vän snarare en bekant som avskydde honom och hela hans existens men om det var någon som visste vad som skulle behöva göras så var det hon.
”Jag tror du kommer gilla henne.”
Cole reagerade knappt på korpen som satte sig vid på den unga kvinnans axel som så många gånger inte verkade vara mer än en flicka, så oskyldig på något sätt. Han tog för givet att hon skulle sova hos honom. Något annat var inte möjligt så då vandrade in på hans gata så öppnade han den stora mörka grinden som ledde upp till ingång vars var hans. Det lös på de nedre våningen precis som han hade förväntat sig så väntade de uppe på honom, han accepterade inget sämre än det allra bästa utav sitt tjänstefolk eller vad man ville kalla dem.
Med en gest visade han att han ville att hon skulle gå först.

Helene tyckte det lät ganska bra, hon önskade hon också hade möjligheten att göra det. Men om hon skulle låna badet hos mannen hon tjuvbodde hos skulle han nog märka henne....Så hon brukade bara lite snabbt tvätta sig i kallt vatten. Bara på somrarna kunde hon bara i lite varmare vatten, i den ljumna sjön.
"Jaså?" sa hon sedan en aning nyfiket. "Är hon en häxa eller trollkvinna?" undrade hon sedan. Hon älskade alltid att möta häxor, de brukade alltid vilja hjälpa henne lite, lära henne något nytt eller ge henne lite pengar eller mat. Kanske för att hon var helt ensam.
Då de kom fram till den stora grinden så flög korpen iväg igen med ett till kraxande. Helen brydde sig inte om det, fågeln skulle komma till henne nästa dag bara.
Tveksamt gick hon in genom grinden då mannen höll uppe den för henne. Hon litade inte direkt på honom, även om han inte gjort henne illa så hade han inte gjort sig förtjänt av hennes tillit. Hon insåg då att hon inte visste hans namn, hon tänkte bara på honom som 'mannen'.
"Vad är ert namn? Jag är Helene" sa hon sedan medan hon gick uppför till ingången.

Cole följde henne och smet sedan förbi Helene för att öppna ytterdörren men innan det så öppnades den åt honom. Ut stormade Mary, en äldre kvinna med sitt gråa hår uppsatt i en stram knut och med glasögon som satt längst ut på nästippen. Det såg ut som om hon skulle skälla ut honom men då hon såg den unga kvinnan, Helene som han hade med sig höll hon sig tyst.
”Jag som trodde att en häxa är en trollkvinna precis som en skogsvidja är en trollkvinna? Men jag antar att du kommer lära mig mycket mer på det området tills detta lilla problem är urvärlden.”
Cole gick förbi Mary utan ett ord och räckte den lilla mannen som stod precis innanför dörren, rödkindad sin rock och hatt.
”Mr. Cole”, hälsade han på Cole innan han riktade sina små ögon emot Mary.
Det syndes tydligt att de bråkat och spänningen i luften var stor.
”Mary, är du snäll och visar Helene rätt. Hon kommer stanna här i natt och jag vill att du ger henne precis allt hon frågar om.” Cole spände ögonen i den äldre damen som knep ihop med munnen på ett mycket uppenbart sätt som fick Cole att förstå att hon senare skulle besöka honom och berätta precis vad det var hon hade på hjärtat och vad hon tyckte om hans uppträdande. ”Allt, förstår du!” tilltalade han och spände ögonen i henne.
Tillslut nickade hon utan ett ord och räckte fram sina händer efter Helenes ytterkläder.
”Deiger, jag vill ta mitt bad nu”, sade han lätt och drog en hand genom det långa blöta håret.
Deiger började ta sig uppför trappan men innan Cole följde honom vände han sig emot Helene.
”Du kan kalla mig Cole.”

Helene bara såg en aning stumt på den äldre kvinnan och sedan mannen som stod i dörröppningen. Tjänstefolk? Hade mannen eget tjänstefolk? Hon hade aldrig, och skulle troligtvis aldrig ha tjänstefolk, det var en aning onödigt i hennes tycke också. Hon kunde lika gärna ta hand om saker själv, men mannen kanske inte tyckte så...
Då mannen sa åt kvinnan som tydligen hette Mary att ge henne allt hon frågade om så höjde hon på ena ögonbrynet. Vad var det här för något? Helene var verkligen inte van vid det här, hon skulle helst vilja kunna gå själv, men visste att hon inte skulle hitta rätt utan bara virra runt.
"Okej...Cole" sa Helene sedan en aning tveksamt innan hon räckte Mary sin tunna, och nu smutsiga jacka. Den såg inte mycket ut för världen. Då den var borta syntes hennes blå/gråa klänning bättre och runt hennes hals syntes ett halsband som det hängde en liten glasboll i. Den lyste svagt i en guldaktig färg. Det var hennes lilla skyddstalisman. Den varnade henne ifall någon med onda avsikter kom alltför nära då hon sov. Hon hade fått den av en häxa som tyckte synd om henne.

Cole hörde hennes tveksamma röst innan han började gå uppför trappan som Dieger redan försvunnit uppför. Den var vackert handsnidad av en av de bästa under sin tid och Cole lät sina långa, smala fingrar glida över trappräcket som slingrade sig så vackert. De gamla, underbara huset älskade han. Han gillade dess ljud, dess dofter och dess utstrålning.

Med säkra steg stegade han in i rummet där hans badkar befann sig som även det var vackert i en sten blå färg med tassar i en blågrön färg som det stod på. Det klara vattnet var så varmt att det rök ifrån det och Cole drog snabbt av sig de blöta kläderna och sjönk ned. Vattnet brände hans kropp på ett underbart sätt som fick all kylan på flykt. Dofterna av de olika oljorna som både gjorde att han doftade gott och fick hans hy att behålla dess ungdom slog emot honom. Tröttheten började smyga sig över honom och han undrade för sig själv hur länge Mary kunde hålla sig borta innan hon fick nog och ville ha svar på sina frågor. Det var länge sedan nu han haft en gäst i huset eller rättare sagt, det var länge sedan han haft en gäst i huset som inte varit under hans makt. Flickan förbryllade honom. Hon såg ut som en ung kvinna som levde på gatorna men samtidigt verkade hon så naiv.

Han slog bort flickan ifrån tankarna då han hörde en svag knackning på dörren.

Kvinnan som hette Mary tog emot Helenes jacka och hängde upp den innan hon kort sa "Följ med mig". Hon gick iväg och Helene följde efter. De stannade tillslut utanför en dörr som Mary öppnade. Helene gick in och dörren stängdes bakom henne. Rummet var inte alltför stort, men större än Helene behövde. Sängen var stor och bara att titta på den gjorde henne trött.
Hon såg till att dörren var låst innan hon drog av sig sin klänning och strumporna, men lät underklänningen vara på, innan hon kröp ner under sängen. Hon ahde inte sovit i en riktig säng på flera år...Inte sedan hennes föräldrar dött.
Helene sommande inte direkt utan såg upp i taket. Hon hoppades verkligen det gick något att göra åt formeln...Men det fick hon se imorgon. "Godnatt" mumlade hon till sig själv och snart sov hon tungt.
Nästa morgon vaknade Helen då solen sken in i ett fönster som fanns i rummet. Hon satte sig upp och sträckte på sig, mer utvilad än hon någonsin varit. Hon tog sig upp ur sängen och klädde sig igen innan hon tveksamt funderade vad hon skulle göra nu.

(Kom och tänkte på att de inte hört något från varandras tankar än xD Så det kanske kan börja^^)

”Jag har väntat dig”, sade Cole och dörren öppnades med ett litet knarr då Mary steg in i rummet.
I handen höll hon en oljelampa vars ljus flackade lite och fick hennes ansikte att se nästan sjukligt ut. Hon stred in i rummet och satte ned oljelampan på golvet innan hon slog sig ned på en liten pall intill hans bad. Det dröjde en stund innan hon sade något över huvud taget och Cole väntade tålmodigt in henne.
”Jag följde Dieger igen och han träffade åter igen den där Damen Cole.”
Cole log svagt emot henne då hon inte ens vågade säga deras namn i rädsla för makten hon ägde. Marys bleka hy hade rosiga kinder och de vaksamma bruna ögonen omringade av rynkor stirrade stint på honom bakom glasögonen.
”Och du konfronterade honom?” frågade Cole och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han rörde runt vattnet i karet som nu var nästintill kallt.
”Nej, men han gick in utan att torka av sig om fötterna igen på mitt nyskurade golv”, fräste Mary fram med en sådan ilska i rösten att Cole var tvungen att kväva ett skratt. ”Jag är rädd att han kommer bli vår död.”
Mary såg inte rädd ut, hon var en modig gammal dam men Cole visste att det var precis det hon var. Hennes mun var som ett rakt streck som alltid då hon var irriterad.
”Dieger kommer inte att bli vår död, Mary”, sade Cole mjukt, ”allt sker precis som jag planerat det. Eller ja, nästan. Vi verkar dock ha fått en liten komplikation.”
”Flickan”, frustade Mary fram men såg sig sedan om som om hon förväntade sig att någon skulle lyssna på deras samtal.
”Hon sover”, sade Cole enkelt och Mary gav honom en frågande blick, ”jag känner det. Hennes sinne verkar inte vara lika vakat i drömmarna som då hon är vaken. Undra om det sker med mig med.”
Han funderade en stund över detta men Mary avbröt honom.
”Känner det?” Utbrast hon.
Cole kunde se hennes torra händer darra något men hon försökte dölja det genom att rätta till klänningen hon bar.
”Mary, min kära. Allt kommer gå bra. Litar du inte på mig längre? Efter alla dessa år?”
”Klart jag gör. Mitt liv ligger i ditt och det vet du.”
Cole svarade inte på detta utan reste sig enbart med vatten rinnande ned längst hans kropp innan han svepte in sig med en handduk som låg framtagen.
”Mary, Mary, Mary”, sade Cole stilla.
Han gick fram till henne, smekte hennes kind och lämnade henne sedan för att gå och lägga sig.

Cole vaknade med ett ryck. Den enorma sängen låg i ett virrvarr och Cole hade under natten trasslat in sig täcket. Drömmarna som han visste varit vilda bleknade ifrån hans minne snabbt medan han drog på sig kläderna som låg framme på hans stol invid sängen.

Med enorma kliv tog han sig ut ur rummet och nedför trappan till gäst rummet. Han stannade till och knackade hårt och inväntade ett svar.


[Visst, visst. Vet dock inte riktigt hur det ska fungera. Eller ja, bara kör du så hoppar jag på sedan. Och om du vill så får du sänka hennes ålder men ja, jag har inga problem med den annars. ]