Harry Potter rollspel (inte med J.K Rowlings elever)

Horrokruxen: Ja, det får du! ^^

MALLEN:

Namn:
Daisy Watson
Ålder:
11 år
Utseende i beskrivning:
Daisy har långt, brunt, rakt hår som är ovanligt glansigt, hennes hår är alltid utsläppt och räcker ner till början av låren, hon har aldrig klippt det och det växer ovanligt fort. Hon har ljusblåa, stora ögon, smala läppar men ändå fylliga, hennes ögonfransar är längre än vanligt, hon har ganska få, bruna fräknar. Hennes kropp är ganska smal, medellång och har en blek hy.
Trollstav:
11 tum mahogny, viliehår som kärna
Elevhem:
Ravenclaw
Djur om man har:
Daisy har ugglan Miwie, hon är en liten, snövit uggla.
Blodstatus:
Renblodig
Övrigt:
Daisy är en väldigt blyg och skygg tjej men om hon lär känna människorna blir hon genast modigare

(Horrokruxen: Det är din tur. )

Daisy stod nervöst i mängden med förstaårselever. Hon tittade avensjukt på alla glada barn som sorterats till sina elevhem.
" Daisy Watson " ropade professor McGonagall.
Daisy svalde hårt och smög tyst fram. Hon hade sitt långa går i en tofs på huvudet för ovanlighetens skull. Hon satte sig tyst ner på den bruna pallen och bara väntade på att professor McGonagall skulle sätta hatten på huvudet. McGonagall log och satte ner hatten på Daisy's huvud, hatten åkte ner över hennes ögon och började att tala men en mystiskt röst.
" Hm, svårt.. Du har väldigt mycket olika talanger som skulle passa väl i alla elevhem, men ett måste det ju bli eller hur.. Hm, bäst det blir.. RAVENCLAW!" Ropade hatten.
Daisy log och rusade till Ravenclaw-bordet där alla elever stod upp och applåderade lyckligt, Daisy kände sig väldigt glad.
Dom sista eleverna sorterades, två till kom i Ravenclaw. Det plingade till och rektorn, professor Dumbledore reste sig upp och började att tala, han gick igenom alla regler och sen sa han:
" LÅT FESTEN BÖRJA!"
Massor med mat dök upp på alla borden, ett glatt ljud spreds i den enorma salen och sen började alla att äta. Daisy åt glatt av maten, så här god mat hade hon aldrig smakat.

Efter sorteringen åt de.

Enorma mängder mat sattes på borden. Philippa fick nästan lite dåligt samvete av att hon inte var så värst hungrig. Men hon åt ändå lite rostat bröd.

Efter maten gick Philippa efter prefekten som skulle leda dem till deras elevhem. När korridoren utanför Stora salen slutade, kom de fram till ett stort rum med trappor som flyttade sig.

"Följ efter mig", sa han. Man blev nästan yr och förvirrad. Trappor åkte kors och tvärs och de gick bara högre upp. De andra elevhemmen verkade vara mycket mer neråt. Slytherineleverna bodde vid fängelsehålorna och Hufflepuffeleverna bodde nära köket. Gryffindoreleverna hade nog också ett torn för sig själv, men deras torn verkade inte vara högre upp än Ravenclaws.

Alla de andra elevhemmen hade tavlor med lösenord, men istället hade detta en stor dörr med ett handtag format som en örn i brons. Enda sättet att komma in var om man svarade rätt på en gåta eller en fråga.

Örnens fråga denna gången lydde:

"Vad kom först, fenixen eller flamman"?

Philippa kunde inte riktigt denna frågan. Gåtor var tyvärr hennes svåra sida.
__

Om Horrokruxen ville svara på den så är svaret, (gåtan var tagen från potterwiki) :

Daisy tittade på örnen, prefekten tittade på eleverna.

" Kan någon gåtan?" Sa han.

" Jag kan!" Ropade en kille

" Säg det då " sa prefekten.

" Flamman " sa han stolt.

Inget hände, prefekten skrattade lite tyst, hans blick fastnade på Daisy, hon tittade på örnen med stora ögon.

" Kan du?" Sa prefekten.

" Vem? Jag?" Sa Daisy och pekade på sig själv.

" Precis, du " sa prefekten.

" En cirkel har ingen början.." Sa Daisy tyst.

" Bravo! Och inget slut heller för den delen " sa prefekten.

Dörren öppnades och allihopa gick in. Det var mycket mysigt, en sprakande eld fanns i spisen, framför spisen fanns det soffor, bokhyllor och lådor. Allt möjligt.

" Killarna sover där uppe till vänster och tjejerna till höger " sa prefekten och pekade med pekfingret.

((Vet inte hur det ser ut där inne men jag chansar..))

Ginnifer hade knappt ätit någonting förutom ett äpple, hon kunde inte sluta tänka på hur hennes föräldrar skulle reagera när de fick veta att hon var i Hufflepuff, det var ju raka motsatsen till Slytherin!
Hon hade följt med gruppen med Hufflepuffelever till sällskapsrummet och slängde sig i en fåtölj innan något annat. Hon inspekterade rummet i några minuter och kunde inte hålla leendet borta; hon hade precis kommit hit och hon kände sig redan hemma.

Hon ryckte blicken åt en pojke som satt i andra änden av rummet och tittade med ett flin på henne. Hon rättade fort till sig och bestämde sig för att gå och leta upp en ledig sovplats. Pojken som verkade vara minst ett år äldre än henne själv ropade fort "Ledsen om jag stirrade Blondie, jag fastnade med blicken!" med ett litet leende. Ginnifer ignorerade ursäkten och letade fort upp en sovplats för att sedan utforska resten av skolan.

När alla hade ätit så mycket så att de nästan höll på att kräkas så skulle de så kallade 'prefekterna' visa vägen till sovsalarna. Stephanie orkade inte försöka komma på en vettig förklaring till varför trapporna rörde sig. Det var helt enkelt magi, fastän Stephanie vägrade tror på de. Hon försökte inbilla sig själv att allt var en hemsk mardröm.
De gick upp för trapporna, ner för trapporna, flyttades till en annan trappa, upp igen, och så upp ännu en gång tills de tillslut var framme.
Ett porträtt av en tjock dam kollade ner på eleverna och log ett stort leende.
"För att komma in i Gryffindors sällskapsrum så måste man ha ett lösenord, det här lösenordet kommer ni att få reda på när vi byter det. Just nu är lösenordet knizzlare." sa prefekten. Knizzlare? Vad är det för något? Stephanie räckte upp handen och prefekten nickade kort mot henne.
"Ursäkta mig men, vad exakt är knizzlare?"
"Ja, vad exakt är en knizzlare? Vet någon det?" frågade han och kollade på eleverna. En kille med ljusbrunt hår räckte direkt upp handen och sa "Det är en kattliknande varelse med fläckig eller spräcklig päls. Den är intelligent, självständig och ibland aggressiv."
"Utmärkt svar" sa prefekten. "Som sagt är lösenordet knizzlare. Knizzlare." sa han till den tjocka damen och 'dörren-tavlan' öppnades. Prefekten ledde in alla elever. "Och det här är då sällskapas rummet, här får alla vara." han lät alla eleverna beundra rummet en kort stund innan han fortsatte "Och sedan åt vänster sida är flickornas sovsal och på höger sida pojkarnas"

(Jag skriver lite kort för att jag är på tåget.)

Philippa såg sig omkring. Sällskapsrummet var vackert och väggarna i en mörkblå färg. Tornet var en av de högsta så fönstren gav de utsikt över största delen av slottsområdet.

Hon tog sin kofferr och gick först in i sovsalarna och lade sin koffert till sidan av en himmelsäng, och Dinahs bur öppnade hon. Så att hon äntligen kunde sträva fritt. Efteråt så tog hon ut sin gåspenna och pergament och skrev ett brev till sin mamma och berättade om att allt hade gått bra.

Efter att skickat iväg den med en uggla hon fick låna så gick hon fram till Rowena Ravenclaws bibliotek. Precis som hon läst i "Hogwarts historia" så hade Ravenclaw ett helt eget bibliotek som innehöll nästan lika många böcker som i det andra biblioteket.
Hon orkade inte läsa idag något. Hennes ögon var trötta och hon ville snart sova. Men bestämde sig ändå för att umgås.

Hon gick fram till en flicka vid namn Daisy och började först och främst med ett litet "hej". Hon var annars inget vidare på att föra diskussioner.

(ledsen att det tog sådan tid, trodde att "Daisy" skulle skriva men hon var visst borttagen)

Ginnifer vandrade omkring i korridorerna och försökte hitta tillbaks till sitt sällskapsrum. Hon hade pratat med flera tavlor som alla haft kommentarer om hennes familj vilket verkligen inte hjälpte att få bort den onda känslan i magen. "En Roth i hufflepuff? Det var något nytt det!"

Hon skakade av sig det hela när hon slängde sig på sin säng. De flesta eleverna i hennes egen ålder sov redan, men några få satt uppe och läste eller pratade med varandra.

Ginnifer satte sig vid ett bord och började skriva ett brev till sina föräldrar. Hon skrev hur hon hade hamnat i hufflepuff och gjorde allt för att försvara sig själv, även om det kanske inte ens var nödvändigt; men man kan ju aldrig vara riktigt säker.

Hon la brevet under sin kudde när hon la sig i sängen och somnade på bara någon minut.