Vart har vi nu hamnat?

Namn: Usopp
Bok/film: Från One piece
Ålder: 16 - Egentligen 19.
Utseende:
Personlighet: Usopp är en känslomässigt aktiv person, en person som drar många rövarhistorier kring sina egna faktiska framgångar men hjälper de han bryr sig om trots sin rädsla för mycket. Resten rollas fram eller ändras.
Egenskaper: Usopp är en skarpskytt och uppfinnare; riktigt duktig med sin Kabuto som är en större slangbella.
Vapen: Sin Kabuto, Fem tons hammaren och pop greens som han använder i samband med sin slangbella; Pop greens är frön som han skjuter iväg och som växer klart ögonblickligen för att sedan användas till olika ändamål.
Familj: Mor död, far vid livet och han tjänstgör i Shanks piratklan.
Fiender: Marinen med mera.
Kort om bakgrund: Usopp föddes i en liten by, hans far drog upp till havs och hans mor dog i sjukdom när han var ung. Efter många år skapade han ett litet piratgäng, mest för skoj, men drog sedan ut på det stora havet med Luffy och Co. Har därefter utvecklats ordentligt och blivit mer självsäker samt självständig.
Övrigt: Duktig på att göra diverse prylar och är en ganska duktig taktiker.

Då får vi väl börja då ^^



Den iskalla piskande vinden tog tag i hans huva och drog den bakåt att hans ljusbruna hår uppenbarades. Under honom satt Much tillsammans med resten av de laglösasgäng gömda. Robin flinade skadeglatt åt tanken på att skattevagnen strax skulle komma farande och bli kapad av dem, folket behövde mat efter att ha svält på grund av pesten som sheriffen ryktat om att hade spridits till Locksley. Det var inte det minsta sant.
Robin tog ett språng från trädet och väntade på den mjuka landningen i gräset, men den kom aldrig. Istället drogs han bakåt och försvann in i ett tjockt tryck. Han virvlade runt och spann omkring i luften precis som om han var en slarvdocka. Han kunde varken röra sig, se något eller skrika.
Nästa sekund hade han fallit ner från trycket och landat på något mjukt, han trevade med fingrarna intill sig men under honom var det absolut inte gräs. Skräckslaget slog han upp ögonen och upptäckte att han var i ett rum med två röda bänkar. Rummet rörde på sig, i hiskelig fart. Han var definitivt inte i Sherwoodskogen längre.

Frank sätter sig vid lägerelden. Alla är där redan. Percy, Annabeth, Reyna, Calypso, Leo, Jason, Piper. Hazel. Hon ler mot Frank och tar hans hand i sin. Nu börjar det likna något.
- Så, första punkten för detta möte, Frank? Säger Jason med bestämd röst. Frank ställer sig upp. Och faller. Vänta va?? Faller? Hm...
Frank ser Hazel försvinna och försöker skrika. Går inte. Allt blir helt tyst. Hur lång tid han är i den där...saken vet han inte, men plötsligt trillar han ner med huvudet före i marken och slår en kullerbytta in i en röd bänk.
- Hazel?? Mumlar han förvirrat. Hon är inte här. Men - vem är då figuren på bänken lite längre bort???

Aravis knäböjde på marken framför stenstoden där man skulleoffra till gudinnorna. Hon hade tagit sitt sto hit i lov om att offra till gudinnorna för sin tacksamhet att giftas bort. Men istället drog hon sin dolk. Hur kunde hennes fader Kidrash, Må han leva i evighet, tro att hon ville detta. Styvmodern hade insisterat, det skulle bli ett gott gifte han var rik och skulle bli den mäktigaste i Calormen, Må gudarna förbanna honom.
Aravis förde dolken mot sin strupe och bad gudarna om att inte låtaplågan bli allt för lång och låta henne återföras med sin stupade broder.
Det var då det hände hon kände det kalla stålet mot sin strupe, något varmt små droppar av blod. Sen var det som hon sögs in i ett mörker, något svart, en dimma som om någon kallade på henne allt snurrade och med dolken fortfarande i hennes hand landade hon på ett kallt stengolv, Var detta gudarnas boning? Var detta Tash, Må han alltid vara stor, hem?

Blicken svepte över landskapet framför henne, Hyrule, landet hon älskade, landet som var anledningen till att hon var inspärrad i detta rum. Det var inte första gången, detta öde skedde. Men Zelda visste att hon var eviga gång detta skulle ske, skulle hon offra sig för sitt land, hon bad till Din, Nayru och Farore, the three Goddesses, om att hennes folk skulle vara säkert, och att Link skulle skydda dem. Åskan dundrade utanför och hon drog för gardinerna, hennes folk var inte säkert, de levde i nöd, men denna gång var det annorlunda, skuggorna hade tagit över landet. Zelda hoppades att Midna hade funnit Link och att de två kunde rädda hennes land. Zelda började vandra bort emot skrivbordet när marken under henne öppnades. Hon grabbade tag i sitt svärd innan hon föll ner i mörkret, hon visste inte om detta var Ganondorfs verk, eller Zants verk, det kunde även vara en okänd tredje parts verk. Zelda fick fallet att saktas ner genom att använda magi, hon ville inte störta i fullfart emot det okända. Hon landade på fötterna i ett konstigt litet rum, ett rum med två andra människor, två män. Hon var inte säker på om dessa män var fiende eller vän, hon ville inte göra någon av bedömningarna fören hon var säker, förhastade slutsatser kunde få än dödad, det visste hon. Hon såg på de båda herrarna och väntade på att de skulle ta till orda.

Med sina skyddsglasögon tittade han över sitt arbetsbord där hans nya påhitt låg utspridda, dags att visa frukterna av sitt arbete för kamraterna ute på däck. Med ett leende tog han upp prylarna och gick ut ur dörren som ledde till båtens däck; där hans kamrater och havet skulle möta honom. När han öppnade dörren och steg ut genom den så kränkte båten till, precis som om en stark storm helt plötsligt hade tagit tag i skeppet. Han kände sig lätt illamående när han tittade upp igen men till hans förvåning så blickade han ut mot något som såg ut som en korridor inuti ett tåg; befann han sig återigen på Tuffande Tom, havståget? Nej, det var många år sedan incidenten på sjuvatten hade ägt rum, något han nästan fortfarande skämdes för.
I hopp om att få se sitt gamla arbetsrum när han vände tillbaka stängde han dörren och vände sig om för att där mötas av två män och en kvinna. Mot sin vilja kände han hur munnen föll ned en bit när han såg de andra då alla verkade komma från olika platser; om man dömde dem efter deras kläder. Med tanke på en viss nervositet som dök upp inom honom drog han på sig sina röda skytteglasögon och försökte se så hotfull ut han kunde med sin nya Fem tons hammare kastad över axeln; siffran stod på sidan av hammaren.
"Så, vilka är ni? Mitt namn är kapten Usopp och jag är känd för att ha dräpt ett stort havsmonster! Jag gick iland på det jag trodde var en ny kontinent innan jag insåg att det endast var havsmonsters spillning!", Sade han med en självsäker röst och lögnen rann ur honom precis så enkelt som det alltid gjorde. Å andra sidan hade han aldrig gått i land på en sådan ö men han visste att de två jättarna Dorry och Brogy, från Elfbaf, hade gjort det.

Robin ryckte förvånat till då det plötsligt hade dykt upp fyra andra personer i rummet och innan han själv ens hade hunnit reagera hade han lagt en pil i strängen på pilbågen och siktat den mot var och en av dem i tur och ordning.
Det var något som var konstigt, hans tidigare passande kläder kändes som om de hängde löst och han kände sig inte alls lika stor längre. Hade han krympt?
Han ryckte till än en gång då den nyaste personen börjat tala, men en annorlunda dialekt som han definitivt inte kände igen. Vaksamt sänkte han bågen men var noga med att inte ta bort pilen ifall någon av dem skulle attackera.
"Robin av Locksley", svarade han killen och spände blicken. "Men de flesta känner mig för mitt mer kreativa namn, Robin Hood."

(Är vi på tåget tänkte vi var på Dumbledores kontor xD Gör ett litet inlägg till xD)

Åter ett sug under magen kände Aravis och åter fördes hon bort i dimman, var detta Tash verk skulle hon slå ihjäl honom. Hur man nu dödade en gud? Tankarna stoppades där och hon rabblade ursäkter till honom "Tash, förlåt mig, Tash jag skulle aldrig svika dig." får hon fram då hon åter landar på ett golv. Nu ett mjukare med någon slags matta och med flera personer i, konstigt klädda var de och golvet under henne rörde sig, snabbt kom hon upp på fötter, vad var detta för något?

Frank piper förskräckt till.
- Aah!!! Säger han, och rätt vad det är har han blivit en råtta. Med ett gällt 'piiiip' springer han in under en av bänkarna. Problemet med att inte ha full kontroll över sin förmåga är att Frank rätt vad det är kan bli sig själv igen, vilket han denna gång blir. Stor som han är knäcker han bänken i två.
- Oj!! Mumlar han generat.
- Är bänken eran?? Lägger han kvickt till.

Legolas är fullt upptagen orsherna hade anfallit helmans klyfta och de hade tagit sig in i klyftan· Legolas spände pil efter pil och såg alv efter alv dö· Något drog honom bakåt han drog sitt svärd men helmans klyfta var försvunnen han sjävade i ingenting ett tag· Han svingade med svärdet för att konmma loss snart stod han i ett rum med några främande personer· Han såg sig om berädatt ta fram vappen· Han höll i sitt svärd och såg tveksamt på personerna medans han lyssnade spänt· Han drog snabbt en pil på bågen och sikt de den mot dörren han hade hört någon komma i korridoren utanför·