night and day school (prs)

Wiliam såg uttråkat på klockan han följde sekundvisaren med blicken att den orkade gå så långsamt
" tick tack tick tack " mumlade han för sig själv. Tiden gick långsamt.

Adrian stirrade på klockan.
"Har klockat stannat, eller?!" Sa hon så tyst att hon själv knappt hörde vad hon sa.
Hon tittade ner i skrivblocket igen och skrev Jess ovanför flickan. Hon stirrade upp på klockan igen.
Hon stönade till när hon märkte att inget hade förändrats.

" Ni kan ta rast " sa läraren hon verkade ha kolat på sin egen klocka. Wiliam reste sig och gick ut i korridoren.

Adrian stönade av lättnad.
"Äntligen!" Muttrade hon när hon stängde igen skrivblocket.
Hon plockade upp hennes böcker och gick ut ur klassrummet. Precis när hon kom ut i korridoren insåg hon att hon behövde gå öga mot öga med skåpet igen.
"Fördömt också..." Muttrade hon och gick fram till skåpet. "Vi möts igen, herr skåp. Den här gången tänker jag inte låta dig slå tillbaka, åh nej!"
Hon tog fram nyckeln, men råkade tappa böckerna när hon gjorde det.
"Herr skåp...? Var det du som gjorde det där?" Mumlade hon ilsket.
Hon böjde sig ner för att plocka upp böckerna. Hon plockade upp matteboken och skrivblocket, men råkade tappa nyckeln.
Hon frös till och stirrade på nyckeln.
Med ett vrål så tog hon snabbt upp nyckeln och slog in den i nyckelhålet.
Hon vred nyckeln och skåpdörren öppnades. Snabbt kastade hon in böckerna och smällde igen skåpet. Hon grep tag i nyckeln, vred den och drog ur den.
"Seger... är min!" Sa hon och lade armarna i kors.

Wiliam gick till sitt skåp han hade hört Adrian bråkat med sitt skåo som om hon trodde att det kunde prata han såg på sitt skåp och öppnade det. Han ställde in matte böckerna och stängde skåpet igen innan han såg mot Adrian.
" Du vet att skåp inte lever hoppas jag? " frågade Wiliam

Adrian vände sig mot Wiliam.
"Det är bara vad skåpet vill att vi ska tro!" Hon vände sig mot skåpet igen. "Eller hur... Herr skåp?"
Hon tittade misstänksamt mot skåpet som såg ut som om det hade blivit påkört av en bil.
Hon fnös till och tittade mot Wiliam.
"På tal om ingenting... Varför kommenterar du hela tiden på vad jag håller på med? Har du inget bättre för dig än att lägga näsan i blöt?" Muttrade hon irriterat.

" ja jag har något bättre för mig flicka lilla än att irritera småflickor " sa Wiliam med en suck han skulle locka ut en annan liten tjej upp ur sängen. Han hånlog mot Adrian innan mumlade
" Jag hoppas Layla wilow är bered att dö " mumlade han och gick mot hennes sovsal.

Adrian stirrade efter Wiliam.
"Vad... var det han sa?" Hon rynkade på pannan. "Kallade du precis mig för liten?!" Vrålade hon efter Wiliam.
Hon var nästan på väg att springa efter honom, men ändrade sig i sista sekunden.
"Jag borde inte slösa min tid på en idiot som han..." Muttrade hon och började gå mot kafeterian. "Borde skaffa något att dricka."
Hon gick med snabba steg. Plötsligt kom hon ihåg något. Något hon hade glömt på morgonen, när hon kastat sig upp ur soffan.
"...jag har ingen behå på mig..." Hon stannade till, som om hon hade frusit till is.
Snabbt vände hon sig om och sprang mot hennes rum.
"Hur kan man glömma en sådan sak?!" Muttrade hon när rusade förbi alla skåp i korridoren.

Wiliam letade upp Laylas rum där låg flickan och sov hon sov så lungt. han tog tag om hennes nacke och höll för hennes mun när hon vaknade han drog med henne ut genom fönstret och sprang mot skogen med henne. Layla försökte komma loss men Wiliam höll ett starkt tag om henne

Adrian sparkade nästan upp dörren till hennes rum. Hon gick snabbt in och stängde igen dörren efter sig.
"Var är den?" Mumlade hon och började rota omkring i hela rummet.
Efter vad kändes som en evighet så hittade Adrian äntligen vad hon letade efter. Hon tog av sig tröjan och satte på sig behån.
"Tänk om någon hade märkt något före mig... Usch." Hon satte på sig tröjan igen och gick mot dörren.
Hon slog upp dörren och gick ut mot kafeterian.