kitto
Elev
|
Förlåt för stavfelen men jag skrev på surfplattan 
9 feb, 2014 10:43
|
mican00
Elev
|
9 feb, 2014 10:50
|
kitto
Elev
|
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Harry
Precis som jag förutspått så stannade vagnen straxt utanför Hogwarts portar och jag slets snabbt ifrån Draco i folkmassan som rörde sig närmare dörrarna. Hermione hade tagit mig i armen och ryckt med mig, antagligen hade hon sett på mig att jag hellre hade suttit bredvid Draco i all evighet. Jag sänkte uppgivet blicken med axeln nästan dragen ur led på grund utav Hermiones starka grepp runt min underarm.
"Tystnad! Alla elever samlas runt mig! Här borta!" ropade McGonagalls stränga röst ut över sorlet från ivriga gestalter. Alla tystnade och samlades runt henne efter hennes befallning. Hon var tyst i några sekunder och jag lyckades få en glimt utav Malfoys porslinsvita ansikte innan han försvann in bakom ett litet gäng med Ravenclaw-elever.
Draco
Jag försökte fokusera på Minerva men blicken flackade mellan alla lystrande ansikten i den stora människoflocken som samlats utanför slottet. Jag lyckades endast höra några enstaka ord lämna professor McGonagalls mun samtidigt som jag sökte efter Potters söta, glasögonprydda ansikte. Helt plötsligt började alla röra på sig och jag upptäckte hur porten hade öppnats utanför min drömvärld. Pansy tog tag i min klädnad och drog mig till sig när vi gick in i den gigantiska stenbyggnaden. Jag orkade inte ens lägga energi på att stöta bort henne utom försökte bara visa så tydligt som möjligt att jag inte var intresserad av henne.
Folkhjorden styrde raka vägen in till Stora salen där vi slog oss ner vid våra elevhems-bord. Dumbledore drog igenom sitt klassiska välkomnande och gick igenom reglerna som gällde skolan innan de nya förstaårseleverna fick komma in på ett stiligt led och ställa sig framför den lilla pallen prydd av den slitna Sorteringshatten.
Harry
Jag hade slagit mig ner mellan Ron och Parvati fast jag hellre suttit vid personer jag inte kände, då hade jag i alla fall fått slippa alla småspydiga kommentarer från Ron om varenda unge som gick upp, skakandes, och satte sig på pallen med Sorteringshatten nersänkt över halva ansiktet. En liten fräknig pojke med brunt, rufsigt hår satte sig på nervöst upp på den uråldriga träpallen och jag kunde höra Seamus utbrista att det var hans kusin.
Till min lättnad var snart ceremonin över och vi fick tillåtelse att gå till våra uppehållsrum. Jag lyckades slita mig ifrån Hermione och Ron och tog sällskap av Dean, Neville och Lavender, dock utan någon djupare konversation.
Draco
Jag hade gett upp mitt desperata letande efter Harry och hade nu gjort följe med Blaise nerför trapporna. Han hade lyckats dra igång en intensiv argumentation om varför Zonko's borde slås igen och jag kände mig nästan otrevlig för att jag inte lyssnade. Jag tittade snabbt upp trapporna högre upp innan jag svängde ner mot fängelsehålorna och lyckades faktiskt få syn på någon som i alla fall liknade Potter. Även fast tanken att det bara var en illusion onekligen övertygade mig så kunde bilden av denne "Harry" ändå fylla mig med lite värme i den iskalla källaren.
16 feb, 2014 16:40
|
Ida2001
Elev
|
Super!  ♥
Det finns så mycket att tänka på att mitt huvud svämmar över, typ
16 feb, 2014 17:07
|
PPP
Elev
|
Bra!
16 feb, 2014 17:11
|
kitto
Elev
|
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!Harry
Jag svängde in genom hålet som just dykt upp bakom Tjocka damens porträtt med hjälp av lösenordet som utropats av en mycket stolt Neville. Det var inte ofta han kom ihåg det så vi brukade låta honom glänsa lite extra vid dessa ovanliga tillfällen. Jag trängde mig förbi en klunga fnissande tjejer och en ovanligt stilig och muskulös kille, en för mig helt okänd människa, som troligtvis var orsaken till flickornas beteende. Jag kunde dock inte säga att det var en konstig reaktion för han var trots allt väldigt snygg. Mitt första försök med min undermedvetna operation "fly-till-sovsalen-utan-att-någon-ser-mig" misslyckades ganska totalt då jag glömde att pojkarnas sovsal var till vänster och inte höger. Så fort min fot snuddade vid det första trappsteget så förvandlades stentrappan till en is-hal rutschbana och jag lyckades halka och slå i ansiktet. Min första dag på Hogwarts för året, perfekt.
Draco
Jag rös till och min bleka hud knottrade sig. Det var betydligt kallare nere i sällskapsrummet än vad det var ute i det soliga augusti-vädret. Jag försökte koncentrera mig på Pansy som äntligen fick malla sig med sin titel genom att välkomna förstaårseleverna. Förra året så var det Jessie Barclay som hade fått göra hennes dröm-jobb. Prefekt. Var det något att skryta om? Jag hade inte märkt någon större skillnad förutom ett litet utsmyckat P som satt fast på min svarta kappa. Jag kunde se hur stolt Pansy var över att stå framför de imponerade smpbarnen och sen hänvisa de till sina sovsalar.
"Åh, mycket imponerande, sötnos" retas jag och lägger en arm runt Parkinsons beniga axlar. Jag kunde se henne flina kaxigt, antagligen för att hon var så lågbegåvad att hon inte förstod sarkasm. Okej, jag var ganska hård mot henne. Hon var inte så korkad eller jobbig och när hon var det så var det ju i grund och botten mitt fel. Jag hade fåraktigt låtsats att vårt skeva förhållande faktiskt kunde fungera, trots att jag redan då fått upp ögonen för Harry. Men det var min hemlighet och så skulle det förbli. Om pappa skulle få reda på att jag var gay skulle han få spelet. Han skulle nog börja med sina utrop om att det nästan var lika vidrigt som att vara tillsammans med en smutsskalle. Och sen dkulle han slå mig. Jag hade flera gånger funderat på att rymma men var skulle jag bo? Nej, jag fick stå ut ett år, sen skulle jag flytta.
Harry
Trots mitt tappra försök att komma före de andra upp till sovsalen så lyckades Ron dyka upp vid min sida i folkklungan påväg upp för den böjda trappan. Han började direkt klaga på att han inte fick välkomna de yngsta barnen. Det hade han inte fått förra året heller. Han frågade retoriskt varför man skulle gå runt med det pompösa märket på bröstet om man ändå inte fick göra någonting. Jag började tröttna på hans och Hermiones tjat om "prefekt-livet" och att de egentligen inte skulle fått sitta med mig på tåget. Prefekterna hade ju en egen kupé där de skulle sitta och malla sig tillsammans. Där hade de suttit förra året. Varje gång de satte igång med sitt eviga skrytande så fick jag lust att trycka ner deras fåniga prefekt-märken i halsen på dem så de kunde vara tysta någon gång. Jag slängde mig utmattat ner i en av de röd-guldiga himmelssängarna och träffades av en klar solstråle som borrat sig igenom det halvskitiga fönstret som satt placerad på kortsidan av sängkammaren. Lyckligtvis satt Seamus redan i sängen till höger om mig och nu slog sig killen som jag såg förut, med ett antal klängiga tjejer efter sig, ner i den andra sängen bredvid mig innan Ron hann det. Han hade en välbyggd, lång kropp, Weasley-rött fluffigt hår och klarblå ögon. Jag var fortfarande så mätt att jag mådde illa efter måltiden i Stora salen och en frän parfym-lukt från Deans håll gav mig huvudvärk. Jag tog av mig kläderna och kröp ner under det guld-broderade, mjuka täcket i fosterställning.
"Ska du redan lägga dig?" undrade Neville förbryllat men jag svarade bara med ett ynkligt gny.
"Mår du bra, Harry?" fortsatte Seamus försiktigt och jag började redan nu bli irriterad. Kan man inte gå vara ufred minsta lilla sekund? Jag svarade inte ens nu utom lptsades att jag sov även fast det skulle vara helt ologiskt eftersom jag bara legt under täcket i 30 sekunder.
"Äh, låt honom va! Han är bara tjurig som vanligt" utbrister Ron med en morrande ton. "Vi går ner istället" Jag hörde hur deras steg avlägsna efter Rons befallning.
Draco
Jag slog mig ner i sängen längst in i ett hörn för att isolera mig så mycket som möjligt. Bredvid mig la sig Goyle på de smaragdgröna, blanka överdraget. Han stönade uppgivet och reste sig till halvsittande position med hjälp av armbågarna.
"Samma sak varje år, och den här terminen måste jag till och med stanna här över julen" klagade han högljutt och knyckte med huvudet i takt med orden, jag undrade vad han höll på med varje gång han började med sina stela nickningar som pekade åt alla möjliga håll, men eftersom han gör det hela tiden så hade jag vant mig tillräckligt mycket för att inte störa mig på det längre.
"Jag stannar ju här varje jul så du ska inte klaga" protesterar jag för att låtsas som om jag hade det bra hemma. Innerst inne så var jag bara glad över att jag inte tvingades att fira jul med min så kallade "familj". Jag har aldrig uppskattat julen eftersom pappa alltid söp sig full och slog mig när vi hade vår lilla "familjetid". Att fira på Hogwarts var väl okej men eftersom jag inte var speciellt nära någon på skolan så var det roligaste att sitta och öppna de två paketen jag fått, ett från mamma och ett från moster Bella. Roligare blev det nog aldrig. Zabini började berätta om hur trevligt han brukade ha det på julen men jag orkade inte lyssna tillräckligt intensivt för att uppfatta några ord.
"Jag går till biblioteket" säger jag lågt och reser mig. Det var den första ursäkten jag kom på för att slippa höra på killarnas "fantastiska familjetraditioner". Jag gick med raska steg genom uppehållsrummet och skulle just skjuta upp porträttet som blockerade utgången då jag kände att någon tog tag i min axel. Jag snurrade runt och mötte Pansys blick. Hennes blågröna ögon såg oskyldigt upp på mig.
"Vart ska du?" frågade hon och lossade greppet om min axel.
"Biblioteket" svarar jag kort och återtar min tidigare handling men när jag ska göra mitt andra försök att putta tavlan åt sidan så avbryter jag mig själv när Pansy fortsätter.
"Får jag följa med?" frågar hon och jag vet att hon ler trots att jag vägrar titta på henne.
"Hej då" säger jag avskärmande och vänder mig om för att se att hon inte tänker följa efter mig. Jag gav henne en lätt puss på kinden och log snett med en besviken blick. Jag smällde igen målningen bakom mig och suckar.
"Visa lite respekt! Jag har inte valt att sitta här och bli igensmälld utav spydiga små.." började Sir Peticus med sin gälla röst.
"Förlåt, jag ska tänka på det." svarade jag automatiskt med den släpiga rösten jag var känd för.
Harry
Jag vände våldsamt på mig under duntäcket och grymtade till innan jag drog av mig glasögonen jag nästan hade glömt att ta av mig. Jag kastade ovarsamt ner dem på golvet och drog in armen i den kvava luften i min lilla koja.
"Jaså, är det du som är Harry Potter?" Jag ryckte till av den överraskande rösten och satte mig spikrakt upp. Täcket föll av mig och jag kunde se att den rödhåriga, okända pojken satt kvar i sin säng även fast han var väldigt suddig nu när jag slängt av mig glasögonen.
"Förlåt, skrämde jag dig?" frågade han ursäktande. Han hade en charmig brytning. Jag svarade inte.
"Jag trodde du hade gått" sa jag bara så oberört jag kunde. Han ryckte på axlarna.
"Adam Winstone" presenterade han sig och sträckte fram handen. Jag tog försiktigt handen och skakade den osäkert.
"Ja, du verkar ju veta vem jag är" säger jag och pressar fram ett tillgjort skratt. Han ler men jag antar att det bara är för att vara artig.
"Jag är inte härifrån så jag känner ingen här" förklarade han och jag fick svar på varför han hade den där accenten. "Jag gick på Durmstrang förut" Hans dialekt påminde faktiskt lite om Krums när jag tänkte efter. Jag bara nickade, kom inte på något att säga. Adam böjde sig ner och plockade upp mina glasögon från golvet. Han la dem på mitt nattduksbord.
"Ska jag gå?" undrade han och tänkte precis resa sig när jag skakade på huvudet.
"Det behövs inte"
Extra långt kapitel, hoppas ni gillar det! ♥
17 feb, 2014 17:21
|
Sofia Albuslover
Elev
|
17 feb, 2014 17:26
|
PPP
Elev
|
Bra!
17 feb, 2014 17:53
|
Ida2001
Elev
|
Jättebra! Älskar ditt sätt att skriva!
Det finns så mycket att tänka på att mitt huvud svämmar över, typ
17 feb, 2014 19:44
|
kitto
Elev
|
Är på skriv-humör så ni får ett till litet kapitel !
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!Draco
Jag lämnade Sir Peticus porträtt bakom mig och började trava uppför stentrapporna så att det ekade i fängelsehålorna. Jag gick en trappa upp och lyckades tydligen välja en som inte led av svår beslutsångest eftersom det inte blev någon chockerande tur till en oönskad våning. Jag gick igenom en tom korridor och fick höra en målning, föreställande en ung kvinna med ett parasoll, säga åt mig att dra åt slipsen. Nästan alla elever var i sina uppehållsrum så jag mötte bara ett fåtal personer, samt en vilsen katt, på vägen till skolsns bibliotek. Tillslut dköt jag upp den tunga förren till mitt mål och tog ett steg in i lokalen som var helt tom förutom Ms Pince som muttrande gick runt bland de gamla bokhyllorna med en dammvippa. Hon reagerade inte ens när jag stängde den gnisslande dörren efter mig. Impulsen att gå därifrån innan hon skulle uppfatta att jag varit där lyckades oväntande inte ta kontrollen över mig, istället stod jag bara stilla på fläcken utan att röra en fena.
"Du ser rätt dumm ut pojk. Vad gör du här?" Undrade bibliotikarien med en uttryckslös ton. Jag kunde inte låta bli att skratta men trots professor Pince otrevliga välkomnande så börjde jag försiktigt stega mot det avlång bordet som var placerad mitt i salen. Jag satte mig ner och började tänka, varför gick jag hit? Borde jag gå? Men jag gjorde inget utom bara satt där och såg antagligen, enligt bibliotikarien, ytterst dumm ut.
Harry
Nu låg jag ner i sängen igen men jag låtsades inte sova. Istället lyssnade jag intresserar på Winstone som berättade om sin skolgång på Durmstrang, att han hade varit jagare i sin gamla skola och att han hade flyttat hit då hans familj fått fly från den galna, våldsamma pappan. Jag kunde inte släppa honom med blicken utom bara låg helt tyst och tittade på honom när han predikade om sin barndom.
"Nej men nog om mig nu, du själv då?" Jag spärrade förvånat upp ögonen och satte mig upp med ryggen lutad mot den mörkröda väggen. Jag harklade mig osäkert och vek undan blicken för en sekund.
"He, ja.." började jag nervöst. "Du kan nig den största delen utantill" skrattade jag i ett försök till humor. Dock såg Adam bara förbryllat på mig. "Nehe.. Ehm ja, jag föddes i Godrics Hollows och bodde ungefär ett år tillsammans med min mamma och pappa. Jag minns det såklart inte" Han nickade förstående med en allvarlig blick. "När mina föräldrar blev mördade så blev jag skickad till mina enda släktingar, familjen Dursley" Jag berättade kortfattat hur mina år hos min fosterfamilj hade varit och om natten på den där ön mitt i en stor storm när Hagrid hade slagit in dörren. Jag gillade egenyligen inte att prata om mig själv men nu drog jag ändå några onödiga detaljer lite då och då. Plötsligt hördes steg komma upp för trappan och jag insåg att eleverna långsamt började gå och lägga sig nu. Den harmonisksa sensommar-solen började gå ner bakom Den förbjudna skogens grantoppar och himlen hade skiftat till en matt indigo-ton. Jag utbytte ett snabbt leende med Winstone innan jag slängde mig in under täcket i samma sekund som dörren öppnades.
18 feb, 2014 00:11
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen