Duddley, kär i en… häxa?

Synd! Men det gör inget

Din iPad har vaaad..?!

Och här anstränger man sig lite...

Ny läsare, jättebra skrivet, really^^

NO FRICKIN WAY! CHO? DEN LILLA............ LAMAN?????????????

Varför kunde det inte typ vara Hannah Abbot eller nåt? ;_;


Sketabra skrivet iaf c;

Du min vän, fick precis en tumme!

Superduperjättemegabrasåjagtrorjagdörochnuharjagbeställtbiljettertillharrypottertheexhibition!

Kapitel 4
Nytt kapitel igen
Ledsen om det förra var lite långt men jag ville få med Cho's synvinkel också. Men här har ni kapitel 4


Solen sken i mina ögon. När jag öppnade ögonen blev jag bländad av ett ljust sken. Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Min rygg knakade ett antal gånger. Jag gick in i köket för att kolla vad klockan var, 07.14.
Min mage kurrade högt för att berätta att jag var hungrig. Kylskåpet stod på glänt, förmodligen Vernon som glömt att stänga efter han ätit ett helt paket B&J själv. Jag kollade bort mot diskbänken och mycket riktigt låg det ett paket och en sked med lite smält glass runtomkring.
Jag rynkade näsan och öppnade kylskåpet. Mjölk, ost, smör och leverpastej. Jag kollade i skafferiet och bestämde mig för flingor. Allting annat verkade halv ruttet.

Jag satt och åt i tystnad. Tankarna åkte sakta bort från verkligheten och jag började tänka på Cho. Fanns det mer ungdomar här? Antagligen inte, annars skulle hon nog inte gå och vandra mitt i natten.
Varför går hon och vandrade mitt i natten? Fast jag kanske inte ska säga något med tanke på att jag gör det själv.
Mina tankar blev avbrutna av Petunia kommit nedrusande från trappan.
"God moorgon Duddyponken" sa hon i en sjungande ton. Hon fick ett halvt mumlande till svar.
"Glöm inte att fa-"
"Faster Marge kommer med sin helvetes hund. Jag vet."
"Dudley! Vad är det med dig?" Svaret hon fick var ett stol skrapande och mina tunga fotsteg uppför trappan.
Jag steg in i duschen och lät det varma vattnet bränna i huden samtidigt som tankarna dunkade i mitt huvud.

2 timmar och 45 minuter senare knackade det på dörren.
"Dudley, kan du öppna!" ropade Vernon. Jag stönade och reste mig upp från soffan. När jag öppnade stod faster Marge där, en stor tant med blont page hår och en hemsk dreglande hund vid sin sida.
"Åh! Lilla Dudley! Vad fort du växer, det var som igår du var så liten!" sa hon samtidigt som hon nöp i mina kinder.
"Faster Marge" sa jag med ett falsk leende och en falsk klingade ton. Allting som tydde på att jag var glad att se henne var falskt.
"Marge!"
"Petunia! Så längesedan det var!" Marge gick vidare (till min lättnad) och kramade Petunia. Hunden gick sakta in och sniffade. Som att han kände igen sig men ändå inte, och sedan började han att stirra på mig, som att det var mitt fel. Jag vill inte bo här, om du trodde så. Jag måste ju använda ditt gamla rum. Det är inte så kul! Jag gjorde en grimas och gick vidare.
När alla lugnat ner sig och Marge satt sig ner i soffan tog jag tillfället i akt och frågade ut henne om grannarna.
"Så, finns det några ungdomar i det här området?"
"Nej, bara vuxna." svarade hon utan att se mig i ögonen.
"Verkligen? För jag stötte ihop med en tjej, långt mörkt hår, lite kortare än mig. Är du säker?"
"Åh, du måste prata om flickan Cho. Underlig flicka där du, lämnar nästan aldrig huset. Pratar inte med någon heller, gömmer sig nästan bara på sitt rum. Efter hon fyllde 11 blev hon så mystisk. Det gick mycket rykten om henne, inte för att jag är en sån som skvallrar... Håll dig borta från den du, Dudley." -konstpaus- "Jo Petunia, vad hände med den där andra pojken ..." Och där slutade jag lyssna på hennes och Petunias babbel.

En (väldigt lång) timme senare skulle Marge äntligen åka.
"Hej då! Jag kanske kommer och hälsar på nu när vi bor så nära!"
Åh, gode gud!

Efter ett tag började regnet ösa ner. Jag satt i köket och lutade huvudet mot fönstret. Kan man ha så här OBESKRIVLIGT tråkigt?
"Seså Diddy-ponken, det kommer att bli bättre! Så fort vi hunnit packa upp och göra oss hemmastadda så kommer det bli underbart!" sa Petunia samtidigt som hon tog ut den tredje pajen som hon bakat idag. Jag ignorerade henne. Helst plötsligt kom en lång person joggande med en kasse, jag lyfte på huvudet och tog en närmare titt.
Vänta, är inte det där.. Cho? Jag sprang mot dörren och kollade mig hastigt omkring efter ett paraply. Det ända jag hittade var ett neongult Nej nej, jag kommer inte alls sticka ut.
Jag sprang för att komma ifatt henne.
"Cho!"
"Hej! Dudley, eller hur?" Jag fällde upp paraplyt och höll det över oss, det kanske va lite väl nära med tanke på att vi inte kände varann, men jag hade inget emot det.
"Ja" svarade jag med ett leende "Jo, jag undrar om du kanske skulle vilja visa mig omkring här? Vi har precis kommit hit och vi kanske får stanna här ett tag."
"Visst! Är du ledigt imorr-"
"Ja!" sa jag innan hon hunnit avslutat meningen "Eller hmm... Jaa, det tror jag nog att jag är..." Då fick jag höra något utav det vackraste skratt jag någonsin hört. Ljust och klingande.
"Vart har du flyttat in någon stans?"
"I Marge Dursleys gamla hus."
"Tanten med hundarna?" frågade hon storögt. Jag skrattade ett halvt kvävt skratt.
"Ja, i hennes hus." Jag log "Det är min faster."
"Åh! Ta inte illa upp, men jag avskyr verkligen den där hunden som hon alltid släpar på." Jag lutade mig några centimeter närmare och viskade " Jag med " Hon log och kollade bakåt och backade ett par steg samtidigt som hon vinkade med handen
"Då ses vi imorrn Dudley" Sa hon samtidigt som hon började jogga iväg. Efter hon joggat ett par meter följde jag efter.
"Vänta Cho! Ta paraplyet, du kommer att bli genom blöt annars."
"Åh, tack! Du får tillbaka det sen!" sa hon när hon tog det och började jogga igen. Jag vände mig om och började jogga tillbaka till huset. Dagens goda gärning: Check!

Haha aww :'♥
Sött. Mer nuuuuu

Bevakar c:

Sött då!
Helt awesome du!
Lite svårt att tänka mig Dudley tjock i de här scenerna...