Dudley's Angel

Så... det här blev liiite konstigt, men jag känner mig så rastlös nu så jag skrev det första som jag kom på. Jag fick hjälp från min dyrbara vän Fancy.
Det här kapitlet blev kort, men det är liksom ett "smakprov".
Mobba, INTE.

----------
Dudley Dursley gick mot lekparken för att möta sitt gäng. Gräset där var grönt och den förut röda gungan var rostigare än någonsin. Vinden blåste i Dudleys feta , finniga grisansikte. Han tog en stor bit av jordgubbsmunken han höll i sin grova hand.
Framme vid karusellen stod hans polare Malcolm, Piers, Dennis och Gordon. Malcolm hade sina utslitna tofflor på sig, Piers med det råttbruna håret stirrade irriterat upp mot himlen medan Dennis och Gordon tjafsade om något helt onödigt.
"HEY. Kolla Big D är här!" skrek Dennis och alla hurrade.
Dudley fakesuckade och låtsades tycka att de var jättetöntiga men egentligen kände han sig magisk - no wait inte magisk, magisk är för missfoster - han kände sig viktig och oövervinnlig i deras närhet.
"Var ska vi idag då? Jag hörde att några snorungar skulle till simhallen idag," sa Gordon med sin mörka, manliga röst, något Dudley innerst inne var avundsjuk över.
"Visst whatever," mumlade Dudley till svar och bitchblickade Gordon.
Plötsligt kom en kraftig vind och massa stora otäcka, mörka moln täckte den fina havsblå himlen. Den fick färgen marinblå med lite svarta nyanser. Piers skrek till av skräck.
"Jag visste att Gud skulle straffa mig! JAG VISSTE DET!" han började gråta och sprang iväg till en buske och gömde sig i den.
Dudley blev röd i ansiktet men han hoppades att ingen märkte. Han suckade men inombords skrek han också av rädsla. Plötslig fick han syn på en flicka i den annars tomma parken sitta på den fula gamla rutschkanan. Hennes långa, mörkbruna hår virvlade våldsamt i den förskräckande stormen. De groteskt fyllda läpparna, som Dudley ville ha mot sina egna, mumlade något ofattbart. Flickans silvriga, vattniga ögon lyste i det mystiska mörkret. Hennes klädnad var ovanlig och skräckframkallande. Han såg intensivt in i hennes själ genom dem konstigt nog behagligt, ljuva, förtjusande ögon. Han blinkade och plöstsligt var stormen borta. Flickan slutade mumla och gänget började vråla. Hans ögon var fortfarande på den mystiska kvinnan. I ljuset kunde han se henne mer tydligt. Hennes kindben såg ut som hos en modell och hennes midja var sagolik. När hon ställde sig upp guppade hennes tilldragande, urläckra och enorma bröst.
"Dudley?" skrek någon i hans öra. "Lever du? Du dreglar som en fladdermus."
Dudley slets tillbaka till verkligheten, tjejen var nu borta och Malcolm stod där med ogillande blick. Snabbt torkade han bort dreglet.
"Jag... är sjuk jag måste hem..." sa Dudley och sprang hem, hela vägen till ytterdörren och hans rum kunde han inte sluta tänka på den strålande skönheten.

------
Japp, Zendaya mörda inte mig.

Åh taaack!

Pinez 14 vaaa

Ja, bra att du har en dator menar jag

Höhö aac:

Men usch ._.

Gillade du inte det? :c

euweuweuw

Meh vad är det euwiga?

KåtDudley