Dragón de la Santos

Å,det här kapitlet gillade jag c:.Tycker fortfarande att du skriver på ett liknande sätt som elzyii.Och hon skriver VÄLDIGT bra.Gillar Blasie föresten.Mycket.

Åååååh tack vad glad jag blir! :' ♥
Kanske jag borde kolla in hennes fanfiction då?
Ja, jag med, han är sådär mystisk på nåt vis

Ja, det var det

javisst, fråga på bara^^

Underbart skrivet. ♥ I really like it. ♥

Thxxxx mate! ♥ :' ))))

Sååååå awesomeeeeeeeee♥333

SKITBRA!!!!

TACK ska ni ha! ♥ :' )))

Åh Gud!!!!♥ ÄLSKAR BLAISE OCH HENNES RELATION!!!!♥ Såå söta :' ♥

HAHA SKRIV MER MÅSTE FÅ MER♥

Tack! Jag försöker få in en ganska avslappnad relation mellan dem

Det här kapitlet är kortare, kanske skriver mer ikväll om jag har tid men tills dess få ni nöja er med det här! :' tack för att ni läser och kommenterar♥

Kapitel 3
Abuela

Querida nieta,
Din mamma är inte nöjd över att du lämnade oss med sådan dysterhet.
Hon har vankat av och an hela dagarna och funderat över att låta dig komma hem i alla fall.
Jag har stoppat henne.
Nieta, du har en uppgift där du är.
I sinom tid kommer tecknen att visa sig för dig.
Tag var dag i akt, nieta.
Hälsningar, din Abuela.

Jag suckade tungt och kastade brevet ifrån mig på sängen. Mormor hade alltid varit en virrig gammal gumma, men hon var en av de få som inte dömde mig för mina handlingar.
Det hade alltid varit hon som försvarat mig då mamma börjat gå an om något obetydligt som jag ställt till med.
Att fixa bråk var jag en mästare på, jag var nog värd en medalj för mina prestationer.
Jag lutade mig utmattat bakåt och vägde huvudet mot mina slutna händer bakom mig. Sängen var inte lika obekväm som den känts dagen innan, förmodligen hade jag varit för spänd för att märka det.
Utanför fönstret sken solen högt uppe på himlen, jag hade övervägt att gå ut innan ugglan från mormor hade kommit, men nu var inte lusten lika stor längre.
Mormor hade en Gåva, som hon antydde att gick vidare från generation till generation vid varannan förstfödd i ett släktskap.
Hon antydde att den nästa vad jag.
Min abuela hade aldrig berättat innebörden med det, men hon hade gett mig små vinkar av galenhet.
Med andra ord skulle jag bli spritt språngande galen, eller det var så som min mamma hade sagt åt mig.
Mormor var lite virrig, hon kunde sitta uppe hela natten och stirra ut genom fönstret.
Hon kunde få fåglar att komma och sitta på hennes axel med en vissling.
Hon sade att hon kunde styra vinden.
Att hon var en del av Dragón de la Santos.
Vad fan det sen betydde hade jag ingen aning om.
Smuch hoppade ner från skrivbordet där han legat och jäst i solljuset som fallit på honom från fönstret och hoppat upp i min famn istället.
”Ska vi gå ut i alla fall, Smuch?”frågade jag med ett litet leende åt illern medan jag skrapade honom mellan öronen.
Som svar burrade han upp sin sinneslena päls och klättrade upp på mina axlar.
Jag hade gott om tid att göra mig färdig till middagen hos Malfoys senare, förresten hade inte Blase kommit tillbaka än.
Gräset var fortfarande fuktigt efter gårdagens skyfall då jag steg ut genom dörren på framsidan av huset.
Jag hade inte fått en större inblick på hur området såg ut då det varit så mörkt dagen innan och jag som annars älskade att vara ute gick genast runt huset till dess baksida.
En stor trädgård, fyllt med träd, växter och buskar av alla slag bemötte mig med öppna armar.
Det verkade som om trägården sträckte sig ända till Malfoy Manor, kanske hade de trädgården ihop eller nåt.
Mina steg hördes ljudligt mot den smala grusgången som ledde rakt genom trädgården, jag kunde höra en prolande bäck någonstans till vänster om mig och av en nyfikenhet var det ditåt som jag fortsatte.
Med en suck satte jag mig ner i gräset intill bäcken och stirrade ner i det klara vattnet. Smuch hade hoppat ner från min axel och såg fascinerat på ett löv som åkte i bäcken.
”Spring inte för långt nu, Smuch”, sa jag åt illern då han ivrigt ville följa efter lövet.
Han stannade med ens som jag sagt hans namn och vände sig tjurigt om för att möte min blick. Det var sällan som han inte lydde mig och inte var det ett undantag nu heller.
Smuch sprang fram till mig och hoppade upp i min famn, jag strök honom sakta över pälsen.
”Gör du inget annat än sover”, mumlade jag utan att förvänta mig ett svar.
Jag sträckte ut mig i gräset med blicken upp mot den babyblåa himlen, det seglade fluffiga vita moln förbi som då och då gömde undan solen.
Stora familjer sög, det enda de var tillför var att få barnen att må dåligt.
Iallafall de äldre barnen, de som trodde att de skulle få uppmärksamhet men sedan blev behandlade som kryp.
Jag hatade mamma och jag hatade pappa.
Trodde jag iallafall, fast jag innerst inne visste att jag mycket väl älskade dem med hela mitt hjärta.
Precis som mina små syskon, alla sex småsyskon, jag kunde inte påstå att jag inte saknade deras skrik och gnäll.
Fast det oftare hade gått mig på nerverna och jag hade skrikit tillbaka på dem, men vad skulle de förstå då de varit så små?
Min fyraåriga lillebror Diego hade varit närmast mig. Han hade svart, krulligt hår och mörkbruna ögon. Han hade ett såndärnt litet leende med skrattgropar som han kom igen vilka bestraffningar som helst med.
Diego!
Något vått rann nerför min kala kind och jag höjde handen för att tårka bort det. En tår? Grät jag verkligen? Jag hade inte gråtit en enda gång sedan jag fått besketet om flytten, men någon gång skulle det väl vara tvunget att komma fram.
Jag saknade mina bröder och systrar mer än jag själv kunde förstå och det skulle dröja flera månader tills jag skulle få hålla dem i min famn igen.

En plötslig smärta spred sig över örat på mig, precis som om någon hade tagit ett bett av det eller försökte riva av det.
Med ett ryck slog jag upp ögonen och flackade med blicken runtomkring mig. Smuch stora, mörka ögon glodde på mig och jag hoppade bakåt med ett halv skrik.
Sedan hörde jag det, någon som ropade mitt namn långt därifrån.
Mörkret hade fallit och jag staplade framåt mot Smuch för att få tag på honom.
”Bree!”
Jag kände igen rösten, den var mörk, ängslig, men ändå hård och faktiskt en aning arg också.
Blaise!
Middagen hos Malfoys! Jag hade totalt glömt bort det och eftersom jag hade somnat i gräset intill bäcken såg jag inte direkt fräsch ut.
”Här är jag!”pustade jag efter att ha spurtat genom buskarna och över grusgången upp mot herrgården.
Blaise andades lättat ut då han fick syn på mig, men blicken ändrades snabbt då han fick syn på mitt hår.
”Vad har du gjort?”
”Jag somnade”, svarade jag sanningsenligt och borstade bort gräset som fastnat i håret på mig.
Blaise granskade mig skeptiskt men lät bli att fråga mig något mer, istället lade han händerna djupt ner i fickorna och tittade upp mot huset.
”Vi åker om en kvart, bäst du går och byter om innan mamma får syn på dig”, sa han allvarligt och gjorde en gest med armen mot dörren.
”Visst”, sa jag snabbt och skyndade mig förbi honom uppför trappan till dörren.
Jag hade inte märkt att jag höll Smuch i ett stengrepp förrän han kved till och bet mig i fingret.
”Förlåt Smuch”, ursäktade jag och lade upp honom på min axel medan jag sprang genom korridoren till trappan.
Väl i rummet hoppade illern genast ner på sängen och lade sig sårat ner på dynan efter hur jag hade behandlat honom.
Men jag fick gottgöra honom senare, det jag nu var tvungen att ta hand om var mitt utseende.
Jag började med att kasta av mig jeansen, munkjackan och linnet och ersätta det med en lätt, vit klänning.
Sedan släppte jag bara ner håret efter att ha haft det i en knut vid nacken och lät det sköta sig själv över mina axlar.
Sminkning hade aldrig varit något som jag tidigare varit intresserad av, men efter att Serena tittat hatiskt på mig kunde jag lika bra lägga lite mascara på ögonfransarna.
På fötterna lade jag på mig mitt enda par klackskor som jag hade med mig och på min högra handled satte jag snabbt fast ett armband som mormor hade gett åt mig.
”Är du färdig?”frågade Blaise.
Han stod på samma ställe som han stått första gången jag sett honom, iklädd sin vanliga kostym med ett överlägset uttryck i ansiktet.
”Jag tror det”, suckade jag och gav mig själv en sista blick i spegeln. ”Är det för mycket?”
Blaise skakade långsamt på huvudet medan han studerade mig från topp till tå.
”Du är vacker”, konstaterade han innan han vände sig om för att gå ner till hallen där Serena väntade med mr Hunt.
Jag tog ett djupt andetag, pussade Smuch på huvudet och sprang sedan snabbt efter Blaise.