Finnick and Annie [PRS]

"Gick det bra?" Frågar hans far inifrån vardagsrummet så fort Finnick reglat dörren och tvättat bort den sista sanden från fötterna. "Näten trasslade sig inte?"
"Nej", svarar han och går in i det lilla rummet. Hans pappa sitter uppkrupen i den havsblå, lappade soffan med blicken riktad mot det stora svartvita fotografiet. Hans ögon stirrar stint på den leende kvinnan på bilden. Det är svårt att känna igen mor. Hon är så vacker i sin långa klänning, och de färglösa snäckorna sitter överallt i hennes bronsfärgade hår. Och far är så stilig vid hennes sida. När Finnick var liten brukade han stirra sig blind på bröllopsparet. Fotot säger verkligen mer än tusen ord.
"Så bra då", säger fadern trött utan att släppa tavlan med blicken.
Finnick slår sig ner bredvid honom.
Hans pappa ser plötsligt på honom, klappar honom lite tafatt på axeln. "Du håller på att växa upp till en riktigt bra man, Finn.
Jag är så stolt över dig. Det skulle..."
Det skulle mor också varit, fyller han tyst för sig själv i.

[Finnie❤❤❤❤]

Annie vaknar tidigt på morgonen, men mamma är redan vaken. Hon plockar i ordning i affären och hjälper dagens första kund. Det är en okänd, blond och lång man.
Annie suckar tyst och stänger dörren vars springa hon kikade in ifrån.
Hon skär upp den sista biten av limpan och säger till sig själv att minnas att köpa mer senare idag.
Brödet är torrt och påminner henne om att mamma inte haft någon ny kille på ett tag. Eller inget så seriöst att det har varit värt att berätta för Annie.
Hon saknar sin pappa, inte sin biologiska, honom vet hon inget om, men han, Tobias var verkligen en riktig pappa. Fast han finns inte mer här i Panem, han seglade iväg för att hitta andra delar av världen som inte var förstörda. Jomen lycka till...

[Iiiiiiiiiiiih ♥♥♥]

Finnick biter i den stekta och rensade fisken i hans händer. Det knastrar i hans mun på ett sätt som avslöjar den perfekta stekytan. Far kan få den mest illavarslande matbiten att smaka himmelskt. Till och med utan de goda och sällsynta kryddorna de ibland kommer åt på marknaden.
"Dessa fiskar var det minsann inget fel på", säger far och syftar på de otäcka såren som förut var synliga på dess fjäll. De var bruna på ett sätt som fick huvudstadens män att rynka på näsan och slå maten ur deras händer. De tillåter inte fel. Allt måste vara perfekt för att godkännas.
"Stackars huvudstaden", säger Finnick sarkastiskt. "De missade en av sina hundra varmrätter till en familj i distrikt fyra. De sitter säkert där och snyftar nu.
De blev inte lika... äckligt mätta idag."
"Finnick Odair", varnar far. Han använder bara hans riktiga namn när det är allvar. "Prata aldrig sådär om huvudstaden. Aldrig någonsin."
"Men det är sant!" Finnick reser sig uppgivet upp. "De äter och äter och äter. Medan vi sitter här med det som inte är tillräckligt bra för dom!
De dödar oss, far. På många fler sätt än hungerspelen.
Jag hatar dom över allt annat på den här..."
"FINNICK ODAIR!"
"... Mor kunde varit frisk om de hjälpt till, men de bryr sig inte. De bryr sig inte ett dugg!"
Finnick är rasande. Han störtar ut genom dörren och springer mot stranden.
Det är skola idag, men han kunde inte bry sig mindre. Huvudstaden må styra hela världen, men honom styr de inte. Han tänker inte gå dit för att de befaller det.
Han tänker aldrig mer gå dit.
När han kommer fram till stranden kastar han ursinnigt sten efter sten ut i det oändliga havet. Varje plopp gör honom bara ännu ilsknare.

Annie sitter länge i det svaga solljuset som mjukt värmer hennes nacke. Men ja, friden måste ju ha sitt slut och som vanligt är det mamma som står för brytningen.
"Annie! Nu skyndar du dig till skolan." hon tar ett djupt andetag och spänner sina arga ögon i Annie. "Din första lektion har börjat! Skynda dig nu." Annie ser lite försiktigt på henne, rädd för blicken. Hon känner hur hennes hjärta börjar slå många gånger snabbare än vanligt och skruvar lite på sig.
"Annie. Hörde du inte? Nu, inte om fem minuter." Mammas röst har höjt sig flera tonarter och nu skriker hon gällt.
"Förlåt." Annie tittar skamset ner i bordet. Sen börjar likt Hungerspel spela upp sig i hennes huvud. Alla gånger hon har fått ta emot sådan hemsk vrede. Denna gången är inte alls särskilt hemsk, snarare tvärt om, men hon har liksom fått nog nu.
"Men om du kanske hade testat att tänka lite på mig så hade jag redan varit framme nu." Hon anstränger sig för att hålla sin röst lugn men misstänker att hon misslyckas ganska stort.
Hon väntar inte på ett svar utan stegar bestämt ut ur huset.
Hon ska gå till skolan när hon har lugnat ner sig lite, så hon bestämmer sig för att ta en promenad.
Hon passerar hus som skomakarens, handlarens och sist och viktigast bagarens. Där slinker hon in för att köpa några limpor.
"Hej, Annie." Cia som arbetar där ler lite mot henne.
"Tre ljusa frallor." Beställer Annie, det är en upprorshandling i den form hon klarar. Hennes mor gillar inte att hon äter vitt och näringsfattigt bröd.
Hon tar emot bröden och går mot stranden. Hon hör konstiga kluns, det låter som att något eller någon slänger saker i vattnet.
"Gå till skolan nu." "Nej, gå och kolla vad som händer." Annies blick fastnar på klipporna en bit bort. "Gå dit gumman. Ingen går dit så du kan göra vad du vill..." Hon vet inte riktigt vad hon ska göra och står rådvill fast mellan husen och stranden. "Men du, stanna här då." Annie nickar och sätter sig ner och försöker att andas.

[Alltså varje gång jag öppnar den här tråden drabbas jag av #feels
8D ♥]

Finnick kastar sten efter sten ut i havet. Han plockar ilsket åt sig nya när de tar slut i hans händer.
Han tänker på sin mamma. På det bleka grådaskiga ansiktet, de knäppta händerna över det gröna täcket av sjögräs, det bronsfärgade håret som ligger som böljande vatten kring hennes huvud...
Han tänker på huvudstaden. På deras film vid slåttern, på de utvalda deltagarnas likbleka ansikte och darrande kroppar då de stapplar upp på scenen, på fredsväktarna som nekar dem när de bönfaller efter hjälp åt hans mamma...
Bilderna är så starka i Finnicks huvud att han tillslut faller ner på knä av utmattning. En första snyftning letar sig ut genom strupen och raserar hela hans ilska med sorg. Det finns inte en chans i världen att han kan resa sig upp igen och fortsätta sina kast. Den flammande energin som nyss brann så ilsket i hans ådror är borta.
När det värsta av känsloanfallet lagt sig kryper han darrandes ut i vattnet och baddar av ansiktet. Det är en kylig smekning mot hans solvärmda hud.
Plötsligt hör Finnick något. Ett slags lätt krafsande i sanden.
Han vrider snabbt på huvudet åt höger. Många meter längre bort sitter ingen mindre än Annie.
Han för en känsla av att hon förföljer honom. De har aldrig tidigare träffats, och nu möts de nästan varje dag.
Finnick fäster blicken vid horisonten och ber en tyst bön för att hon inte ska ha sett.

När Annies andhämtning är sånär normal den kan bli för stunden kikar hon bort mot stranden och där sitter ju Finnick, eller sitter och sitter men han typ sitter. Hans hals är rödflammig och Annie antar att det inte var kasta macka som han gjorde. Hon skulle kanske vilja gå fram till honom, eller så kanske hon bara borde gå till skolan, eller klipporna. Fast långt inne finns en röst som säger att: "Du visste ju att din enda chans att prata med honom igen var här, huh? Det var därför du gick hit och inte till fiskeskjulen som du brukar.
Hon nickar stilla i samtycke. "Men du, skynda dig. Han är ju upprörd." En annan anledning att inte gå. Han var ju ändå äldre, eller såg äldre ut.
Hon mumlar till sig själv att hon ska skärpa sig och börjar gå ner. Hon besöker inte stranden ofta alls ensam, i princip aldrig faktiskt.
Så är hon framme brevid Finnick som nu har vänt sig om.
"He.." vad gör hon ens här? "Hej." Vad ska hon säga sedan då? "Varför är inte du i skolan?" frågar hon med ett leénde och skratt, det känns ju sådär ganska dumt att fråga det egentligen men det var det enda hon kunde komma på och han kanske kan ta det som ett skämt bara. Fast hon vet inte ens själv om det är en riktig fråga.

Finnick försöker så gott det går att spela oberörd när han hör hennes röst alldeles intill sig. Han kisar mot hennes ansikte, men det är svårt att se alla hennes drag eftersom att solen bländar honom i ögonen.
Han försöker sig på ett leende, men det slutar i en grimas. Han är alldeles för ledsen för att skratta just nu. Finnick fäster blicken vid det glänsande blåa vattnet igen.
"Hej Annie", säger han med skrovlig röst, men inte tillräckligt ostadig för att hon ska kunna gissa sig till att han gråtit.
Finnick drar handen genom det bronsfärgade håret. Han kastar tillbaka hennes fråga på ett snällt sätt. Om han varit mer positiv skulle han skrattat. "Varför är inte du i skolan?"

[Ursäkta att det tog sån tid, men jag har loggat in så sent de senaste dagarna så jag har inte orkat skriva :' ]

Annie studerar Finnick, det bronsfärgade håret som är grovt av saltet det antagligen utsätts för dagligen och de fina ansiktsdragen. Hon undrar hur hon själv måste se ut, det rödbruna håret har hon inte kammat på hur långe som helst.
"Jag har..." hon stannar upp lite, varför är hon inte i skolan? "...Jag har typ bråkat med mamma, tror jag. Jag kanske borde gå dit ändå, jag vet inte." Säger hon tveksamt. Hon petar upp ett litet hål i den fuktiga sanden.

[No worries. Jag gör ju likadant själv!
Det är nästan lite skönt att det inte ständigt uppdateras. Då hinner man ju andas också
Jag älskar det här rollet ♥]

"Du är lite rebellisk av dig, visst är du det?" Säger Finnick och möter hennes gröna blick. Vinden leker med hennes rödbruna lockar. Men blåsten är inte så stark som den ibland brukar vara, mer stillsam och vänlig mot dem båda.
Han tycker det är lustigt att de båda två söker sig till stranden när något inte står rätt till, och att han inte mött henne innan dagen då han räddade henne. Kanske har hon varit här hela tiden, medan han varit för tankspridd och upptagen för att ha sett henne.
Finnick skakar av sig tanken. Det kan inte vara på det viset. Han skulle ha lagt märke till henne direkt. Det är han säker på.
Det är något speciellt med Annie. Något han inte kan sätta fingret på.

[Ah, jag håller med dig fullständigt Så får man längta lite också❤]

Annies läppar kröker sig sig i ett bakochfram vändt leénde, ett mer ärligt leénde än de hon brukar le, och blåser ut luft genom näsan. Lite rebelliskt, hmm, ja varför inte se det så? Hon. Annie. Rebellisk. Att vara rebellisk kan ju inte vara fel.
Hon minns filmen som visas innan slåttern drar igång.
Rebellerna vann inte kriget, nu får vi sota för det.
Hon trycker fingret djupare ner i sanden.
"Vart bor du?" Frågar hon Finnick, han ser inte ut att bo i samma del som henne, kanske bor han till och med i området nära havet som hon ska hålla såg bort ifrån?