Cirkeln rollspel

Oskar Karlsson vaknar som vanligt tidigt och sätter sig upp i sängen.
"Jaha, första dagen i ettan då", tänker han och ser sig omkring i ettornas sovsal.
Först vaken som vanligt.
Oskar klär på sig och går för att äta frukost. Den goda doften av nylagade pannkakor slår emot honom när han kliver in i matsalen.

När Celeste vaknar kommer hon först inte ihåg var hon är, sedan slår minnena emot henne och hon suckar. Tillbaka i skolan...
Hon går upp, klär på sig och går ner i matsalen för att äta frukost. Det är bara ett fåtal andra där. Hon rostar ett par mackor och brer på ett tjockt lager med apelsinmarmelad. Sedan gör hon en kopp kaffe och sätter sig ned för att äta. Hon ser sig omkring efter någon hon känner.

Ze satte sig med ett ryck upp i sängen. Hon andades häftigt, över ännu en mardröm. De hade börjat komma oftare och oftare nu, och av någon anledning trodde Ze att det hade att göra med sina magiska krafter. När hon lugnat ner sig tillräckligt gick Ze och duschade, innan hon klädde sig helt i svart, tog en macka och började gå mot dörren. Idag var första dagen på gymnasiet. Ze visste att hon inte hade anledning att oroa sig - främst för att hon kunde låtsas vara vem hon ville, annars märktes hon nästan aldrig ändå - men ändå bubblade den obehagliga känslan i magen som en fort spridande sjukdom. I år skulle det nog gå bra. I värsta fall skulle hon bli mobbad, bli bestulen och kanske få huvudet doppat i toaletten... Det oroliga bubblandet åkte med blodet ut i hela kroppen, Ze kunde känna benen börja bli mjuka.
Lugn, tänkte hon och drog tre djupa andetag. Snart kunde hon stå stadigt.

Alex slår upp ögonen. Han känner inte igen sig. Det här är inte hans sovsal. Det är faktiskt inte någon sovsal alls. Det ser ut som en matsal. Fast inte grunskolans matsal, här finns bara äldre ungdomar. Det är gymnasiets matsal. Hur hamnade han här? Alex ser sig omkring. Plötsligt får han upp en bild av en svartklädd tjej i huvudet. Han känner inte igen henne men hon ser ut att vara i gymnasieåldern. Han flackar med blicken över rummet. På något sätt är han säker på att hon inte befinner sig i matsalen för tillfället iallafall. Utan att riktigt veta vad som händer går Alex med stapplande steg ut från salen. Han känner sig orolig. Men det känns inte helt äkta. Det är inte hans känslor. Sedan han fick veta om att han är en häxa av jordelement har han fått en förklaring till de här synerna men han blir ändå yr, förvirrad och ibland utslagen av kraften. Han är som en mänsklig åskledare för känlor. Det är komplicerat och Alex förstår det inte helt själv. Men en sak vet han. Tjejen i hans tankar är orolig och illa till mods och han ska försöka stötta henne. Han tycker själv att det låter vansinnigt att försöka hjälpa någon man inte ens känner till men han kan känna och med övning kontrollera andras känslor och han vet att om man känner sig som den svartklädda tjejen i hans tankar så mår man kanske inte helt bra...

Det tog Ze närmare tio minuter att komma till gymnasiebyggnadens matsal. Precis innan Ze skulle gå in drog hon ner luvan längra över huvudet och blundade. På hennes stängda ögonlock dök en bild upp. Bilden föreställde en kolsvart varelse, utan varken näsa eller mun. Mannen som Ze sett på bussen påväg dit. Ze slog upp ögonen och sneglade ner på sig själv. Hon hade ingen näsa eller mun, och hennes hy var samma färg som huvan. Perfekt. Ze svalde hårt och började gå in i matsalen.

Celeste hoppar till när hon får se varelsen komma in i matsalen. Den har varken näsa eller mun och är helt svart. Sedan känner hon av magin luften och lugnar ner sig. Det är troligtvis en trähäxa som inte vill bli sedd. Hon försöker äta upp resten av sin frukost, men är alldeles för uppspelt över den obehagliga synen. Hon slänger den kvarvarande mackan och går mot matsalens utgång. Sedan ändrar hon sig. Varför inte försöka prata med någon förts istället? Hon måste skaffa vänner och har ändå lång tid på sig innan lektionerna börjar.
Celeste går fram till personen med det kusliga utseendet. Hennes hjärta bultar hårt, även om hon vet att det inte är farligt säger hennes instinkter åt henne att fly.
"Hur gör du det där?" frågar hon nyfiket. "Jag har aldrig sett något liknande."

"Hon är här!"

Alex tanke hinner precis fara igenom hans huvud innan han får syn på den underliga varelsen som står vid matsalens ingång och pratar med en annan tjej. Alex har en känsla av att de inte känner varandra och går fram till dem utan att bry sig om alla förvånade blickar och undrande känslor som sugs in i hans kropp. Han kan känna vad precis alla andra i rummet känner och just nu är de flesta ganska förvånade över att ett nybliven sjundeklassare är i deras matsal.


Precis när han kommer fram till den ansiktslösa varelsen känner han sig yr av all kraft som han tar in genom elevernas tankar men han försöker ignorera det. Istället ler han mot tjejen som också har kommit fram till "varelsen" innan han tittar på "den" istället.

- Varför gömmer du dig? frågar han. Vad har du att frukta? Jag har känt vad känner och jag vet hur du mår. Men du behöver inte vara orolig! Berätta för mig vad problemet är istället. Berätta varför du inte kan vara dig själv.

Alex sträcker ut sin hand mot varelsen och iakttar "den".

- Berätta så ska jag försöka hjälpa dig.

Oskar tittar upp från sin frukost och får syn på en svart varelse. Hans första tanke är att det är en demon som det sägs har funnits en gång i tiden och han märker att han inte sitter ner längre. Han står och stirrar på varelsen då han plötsligt får syn på tjej som han tror heter Celeste och gick i hans förra parallelklass . Hon står vid varelsen och ser konstigt nog ganska lugn ut.
Oskar ska precis ropa åt henne att springa därifrån när han uppfattar en av Celestes tankar: "Det är troligtvis en trähäxa som inte vill bli sedd".
Han sätter sig ner igen men kan inte låta bli att titta åt deras håll då och då.

Ze blev först förvånad när hon kände den ovanligt höga magihalten i luften. Än mer förvånad blev hon när inte bara en, utan två personer kom fram till henne. Hon lät dem båda tala, stod tyst ett tag och såg föraktande på dem, innan ett vitt streck plötsligt dök upp där munnen borde vara. Hon särade på de trådtunna, vita läpparna och började tala med väsande röst. "Låt den irriterade trähäxan vara trähäxa för sig själv, om ni inte vill ha huvudet doppat i gröten." sade hon lågt och verkade nästan scanna dem båda med sin svarta blick. En manlig jordhäxa som var yr, och en tråkig metallhäxa... Och där borta, vid ett bord stod en vattenhäxa, manlig. De verkade alla vara ofarliga, men för säkerhetens skull drog Ze av sin huva och visade upp sin kolsvarta, ihåliga flint. Hon borrade in sina ögon i vattenhäxans och höll kvar hans blick. "Jag avskyr tjuvlyssnare!" mumlade hon i tankarna och log, så att det vita strecket hon hade som mun åkte upp i sidorna. Flera elever stirrade på henne, och obekväm som hon kände sig drog Ze på luvan igen och gick och tog mat.

(Har en fråga. Om Alex Stanleys karaktär endast är tretton, får han vara i gymnasieskolans matsal? :O)

Celeste ryggade tillbaka när personen, eller varelsen, drog av huvan. Hon stapplade något steg bakåt, tog tag i en bordskant
Och åter fick balansen. Sedan återhämtade hon sig på några sekunder och sa:
"Du behöver inte vara så taskig. Vi försökte bara vara trevliga." Hon vände sig om och gick några steg, sedan vände hon sig om ännu en gång. "Du får se ut hur du vill, det är inte det jag menar."
Hon gick där ifrån med en känsla av att hennes sista replik kanske inte var bland de bästa som sagts och slog sig ned vid ett matsalsbord. Eftersom hon ändå satt där helt själv roade hon sig med att sätta på och av elektriska apparater runt om i rummet.