The marauder's map [SV]

Skriv!
Jag förstår inte riktigt problemet?

Jo, men det var så att hon (tror att det är en tjej) hade skrivit en ff om de onämnbara trekampamästerskapen, och jag ville använda idén.
Så jag ugglade och frågade (mest för att hon inte skulle komma in i mitten och säga att jag inte fick skriva mer) och hon sa nej...
Jag tycker dock att det är en så vanlig idé att jag vorde få använde sen ändå....
Kommentera så skriver jag nog ikväll.

Okej...
Du kan ju kolla om du får skriva om du skriver att detr hennes idé?

Hon är aldrig inne -.-"
Men jag borde ku få skriva...
Det är ju inte så att jag tag hennes karaktärer....
Och det är ju fler som har skrivit det under tiderna....
Eegeeeentligen kan hon inte säga nej.. Eller...?

Skriv!! Så bra! Bevakar helt klart!!

Nej, det är ju antagligen inte bara hon som haft den idén.
Skriv på

Aja, nu har hon sagt ja i vilket fall.
Kommer nog mer imorgon, eller kanske ikväll

"Aha, tack." sa James lite frånvarande. Jag bara stirrade på honom. Varför blev han inte glad? Jag följde hans blick ut över folkmassan. Remus tycktes ha gjort samma sak.
"Lily, va?"
Naaaaw! Vad gulligt ^-^ Bevakar absolut!! (har inte läst så mycket så kommer läsa ifatt nu, men sååå braaaa!!)

Tackar man tackar!!
Tagga gärna folk ni tror vill läsa.


Kapitel 2 ~Hogwartsexpressen
En vecka senare stod jag där, på perrong 9 3/4. Men inget brev hade kommit. James stod bredvid mig och såg allmänt spänd ut. Han hade inte heller fått sitt brev.
"Tror du inte de vill ha oss där?" frågade jag spänt.
"Klart de vill." nickade han obesvärat. James hade allltid varit en mästare på pokerface. "HEY SIRIUS!" Skrek han helt oväntat. Jag hoppade till, och James log åt min reaktion. Jag var, trots att jag var sorterad i Gryffindor, ganska lättskrämd. Han sprang iväg mot Sirius och jag blev lämnad, ensam. Jag kollade oroat runt omkring mig. Vad jag oroade mig för visste jag inte, men jag kände instinktivt hur paniken växte.
En än gång lade någon son hand på min axel, och jag blev så rädd att jag skrek till.
"Kendra?" Jag vände mig om och såg Remus stå bakom mig. Han hade på sig sitt prefektmärke, och såg ovanligt trött ut. "Kendra?" upprepade han. Jag slog armarna om honom och flämtade:
"Remus, jag fick inte brevet." Han tog tag i min arm och drog med mig och min väska upp på tåget. Han öppnade dörren till en tom kupé och satte sig ned.
"Ska inte du till prefektvagen?" snäste jag åt honom.
"Vad sa du förut?" frågade han oberörd av min fråga.
"Jag... Jag fick inte brevet. Och?" Jag kände mig så ilsken av någon anledning. Sen kollade jag in i Remus bruna ögon och kände mig med ens lugnare. Han kollade på mig som om han väntade på nåt. "Jag.. Förlåt Remus, jag vet inte vad som flög i mig." ursäktade jag mig och bet mig i läppen.
"Det är okej." skyndade han sig att säga. "Kolla upp det med någon lärare." envisades han. "På riktigt Kendra. Det är allvarligt." tillade han. Tåget sattes i rörelse.
"Hejdå." Såhär var det varje resa. Remus gick alltid. På något vis kändes det som om han lämnade mig ensam, trots att jag hade alla tjejer (som jag otroligt sällan var med), James, Sirius och Peter. Men det var inte tjejerna jag ville vara med, inte James eller Peter. Det var Remus. Jag vet inte vad det var, men det var något med honom, något annorlunda.
Sen tog min väska och reste mig upp, jag kunde inte sitta i kupén hela resan. Jag gick ut i korridoren och kollade mig omkring. Remus slank in i prefektvagnen och jag valde att gå åt andra hållet. Med ökad takt gick jag förbi en kupé där Lily satt och grät helt ensam. Jag öppnade dörren och gick in. Hon kollade tårögt upp på mig.
"Vad vill du?" snyftade hon.
"Varför gråter du?" frågade jag nyfiket.
"Severus." Severus Snape var en pojke som gick i Slytherin. Han hade svart hår, som alltid var flottigt, mörka skalbaggsögon och en knotig näsa. Jag, Remus, James, Sirius och Peter hatade honom. Eller egentligen visste jag inte varför, det var nog mest James som hyste hat till Snape. Och varför visste jag inte heller. Varje gång man frågade sa han att det var för att han "existerade". Men Lily såg något i honom, något vi andra inte såg. Om jag hade förrått allting rätt var de barndomskompisar.
"Han är ju lite.. Falsk?" försökte jag trevande. Hon nickade.
"Jag förstår inte vad jag såg i honom."
"Så säger du alltid." påpekade jag. Lilly log lite.
"Varför är inte du med ditt gäng då?" frågade hon efter ett tag
"Bara såg dig här och tänkte att du ville ha sällskap. Vill du sitta med oss?"
"Du sitter med James va? Är han så hemsk som han verkar?"
"Ibland." svarade jag uppriktigt. "Du borde ge honom en chans."
"Du säger så för att han har bett dig va?" skrattade Lily. Jag stämde in i skrattet och lyckades sen, jag vet inte hur, få med mig Lily till de andra.

James bara glodde när vi kom in.
"Hej Lily." flämtade han. "Jag.. Slå dig ned!" Han pekade på platsen bredvid, men Lily envisades med att sätta sig bredvid Peter som satt mitt emot James. Själv satte jag mig bredvid Sirius.
"Hej Sirius." sa jag enkelt. "Hej Peter."
"Remus är i prefektvagnen va?" pep Peter. Sirius nickade och gav ifrån sig ett högt stönande.
"Ja, ni." sa han. "Det är sista gången vi gör det här. Om vi inte åker hem till jul såklart." Sista året. Sista chansen.

Någon timma senare kom Remus tillbaka. Jag förbannade mig själv över att jag satt mig så att han inte kunde sitta bredvid mig.
"Nåt nytt?" frågade Sirius, vilket han gjorde varje år och fick alltid samma svar. Nej.
"Faktiskt." svarade Remus.
"Va? Missade jag nåt?!" ropade Lily förskräckt. Hon var prefekt hon med, men hon gick inte på mötena längre.
"Tja.. Det var lite info om trekampen. Mest så." Lily putade ut med underläppen och satte upp fötterna på sätet.
"Ehm.. Ursäkta mig." En förstaårselev stod i dörröppningen med ett välbekant brev från professor Snigelhorn. Som vanligt ville han ha oss på Snigelmiddagen. Det var en middag som inträffade varje år på Hogwartsexpressen, det gjorde att vi sällan fick så mycket tid tillsammans. Jag kollade bort mot Lily som himlade med ögonen. "Lily, Kendra, Sirius och Remus." Han gav breven till oss och kilade iväg. James reste sig upp och gick fram mot dörren.
"Och jag då?!" skrek han ut i korridoren. Han skulle just börja springa ut efter eleven, men Sirius hindrade honom.
"Kom med, James." sa han. "Det är bara nåt fel." James mumlade något i stil med "Bäst för honom att det inte är det." Jag kände en svag oro för eleven. James hade alltid varit lite våldsam. Till exempel Snape var ett av favoritoffren. En gång under vårt femte år hade James lyft upp Snape några meter upp i luften och dragit ner hans byxor. Lily hade hjälpt till, men Snape hade kallat henne smutsskalle och sen hade de varit osams ett år. De hade blivit kompisar igen i slutet av förra terminen, men nu var de uppenbarligen osams igen.
Istället för att bo i min fantasi återvände jag till verkligheten. Jag kollade ned på brevet och öppnade det.

Kendra!
Det skulle glädja mig mycket om du ville komma in till mig på en liten lunch i kupé C.
Med vänlig hälsning
Professor H. E. F. Snigelhorn

"Jaha, då var det dags igen." pustade Sirius. James satt surt på sitt säte, men jag lade märke till att han sneglade upp mot Lily, som satt och ignorerade honom.
"Ska vi gå?" frågade Lily. Vi reste oss upp och gick mot kupé C.